Republikanska föreningens felslut om bärbara utmärkelser

I Expressen uppmärksammas H M Konungens medaljutdelning, vilket är trevligt, men som avrundning tillåts generalsekreteraren för Republikanska Föreningen Magnus Simonsson en besk slutkommentar, som låter antyda att förläningarna sker till otillbörligt och som ett led i att gynna monarkin.

I den första delen är det fel i sak. Det är inte så att kungen gynnar sina närmaste, utan tvärtom är det så att förslag inlämnas av personer från olika delar av samhället, dels lokalt via landshövdingarna, dels direkt till riksmarskalkämbetet. Förslagen bereds noggrant och det är endast dem som har gjort framstående insatser för samhället som kommer ifråga för utmärkelserna (som är fler än enbart Konungens medalj). Att medaljerna finns till för att gynna monarkin är också fel. Oavsett statskick så är det världen över statschefen som har ansvar för att förläna landets finaste utmärkelser.

Uttalandena pekar också på ett tydligt och återkommande drag i den svenska republikanska rörelsen – man är inte i första hand för republik (vilket jag kan respektera), utan mot monarki (ett tydligt exempel på det är föreningens logotyp som inte är prorepublikansk utan antimonarkistisk, s.k. störtad kungakrona, tidigare överstruken kungakrona). Detta leder till en reflexmässig reaktion: vad kungen/kungahuset än tar sig för, så är det besmittat och ska förpassas till soptippen så snart möjlighet att införa republikanskt styre ges. Tyvärr glömmer man i sin iver att vara ”republikansk” att särskilja statschefens roll och uppdrag från det som har med styrelsekicket – monarki/republik – att göra. Man glömmer även bort att Sverige inte är ett isolerat land, utan har relationer på ett internationellt plan som följer sina särskilda regler. Frågan om bärbara utmärkelser har inget med statsskicket att göra: det är mer regel än undantag att republiker världen över har både statsordnar och medaljer. Svenska Ordensföreningen som verkar för ett reformerat svenskt ordenssystem tar av det skälet inte ställning i frågan om statsskick.

I stället för att ”antimonarkistiskt” kritisera statschefens medaljutdelande skulle Republikanska Föreningen kunna vara ”prorepublikansk”, vilket skulle kunna låta ungefär så här:

Att statschefen två gånger om året förlänar utmärkelser är oerhört bra, eftersom det lyfter fram insatser för svenska samhället. Däremot vill Republikanska Föreningen omgående efter republikens genomförande byta ut denna medalj mot en ny som presidenten skulle utdela, precis som Heiðurspeningur forseta Íslands (Isländska Presidentens hedersmedalj). Den skulle kunna ha en mer generell statssymbol i stället för kungens profilbild, t. ex. ett republikanskt statsvapen, utgående från den vapensköld som används idag men utan kungaätts sköld i mitten. Presidentens medalj skulle även sakna krona och eventuellt ha en lagerkrans i stället för kungakrona vilket anknyter till att många republiker har krans i stället för krona på sina utmärkelser.

På liknande sätt är det med Republikanska Föreningens tidskrift ”Reform” våren 2012. På s. 15 värmer Kalle Lind i en artikel om statsordnarna upp med att kritisera HMK, för att så småningom landa i Serafimerorden och vad författaren uppfattar ”vara tramsiga seder och befängd praxis” som – får man förmoda – bör avskaffas. Slutkommentaren visar att författaren egentligen vet bättre än han skriver, men vill driva en antimonarkistisk tes.

Artikelförfattarens kritik: Serafimerorden delas ut inom kungafamiljen.
Replik: Fungerar det annorlunda i republiker? Ser vi till vår närmaste republik Finland, så förlänar varje ny president Finlands Vita Ros orden – stadgeenligt – inom familjen, till sin make/maka, på liknande sätt som i Sverige. Samma förhållande existerar även i andra republiker. Det är delvis en protokollär tradition, men med tanke på det arbete och de uppoffringar en maka/make till president gör, så finns det ändå en förtjänstaspekt. Att övriga inom kungahuset får Serafimerorden handlar delvis om att de när som helst kan bli statschefer, men förstås även här om förtjänstfullt arbete för landet över en livstid.

Artikelförfattarens kritik: Serafimerorden har delats ut till mindre demokratiska statschefer, t.o.m. till diktatorer som Rumäniens president Nicolae Ceaușescu.
Replik: Det är förståes oerhört olyckligt. Men för det första: det är en överväldigande majoritet av världens länder som har ordnar i sitt belöningssystem och förlänar dem till utländska medborgare – när ordensutdelning till svenskar omöjliggjordes av den socialdemokratiska regeringen 1 januari 1975 efter mycket kritik av ordnarna, så behöll man aktivt ordensutdelning till utländska medborgare och statschefer eftersom denna typ av ordensutdelning bedömdes viktig för Sveriges internationella relationer. Detta alltså från ett parti som säger sig vilja avskaffa monarkin och införa republik.

För det andra: om ett land inbjuder ett annat till statsbesök och bägge länderna har statsordnar, så är det kutym att länderna utväxlar ordnar. Det är en fredsgest mellan länder och inte en förtjänstförläning, se mer här. En ordensutväxling tar i sig inte hänsyn till ländernas förhållande till demokrati och mänskliga rättigheter.

För det tredje: Kungen förlänar Serafimerorden till utländska statschefer på förslag av regeringen och kan inte lämna veto. Kungens åsikt om denna ordensförläning kan möjligen anas på sina håll vilket visar att Kalle Lind inte har gjort en tillräcklig faktakoll: Ceaușescu fick uppenbarligen aldrig något Serafimervapen uppmålat och det är väl ytterst tveksamt om man utförde en serafimerringning i Riddarholmskyrkan.

Av allt detta följer: vid sidan av förtjänstutmärkelse så fyller ordnarna en viktig funktion i internationella sammanhang och de behölls därför till och med av en republikförespråkande regering. Om Serafimerorden förlänas till mindre demokratiska statschefer, vilket som sagt är mycket olyckligt, så är det helt ett resultat av vilket land Sveriges regering vill ha relationer med och bjuda på inkommande eller utgående statsbesök. Det är kan egentligen varken ordenssystemet eller statsskicket i Sverige kan lastas för, lika lite kungen som person.

Därmed faller väsentliga stycken av den antimonarkistiska kritiken av Ceaușescus Serafimerorden. Artikeln andas att allt detta är en företeelse som hör hemma i den moraliskt korrupta monarkin (exemplifierat med att Ceaușescu även besökte drottning Elisabeth II och fick hennes orden) – underförstått att om Sverige hade haft en president, så skulle detta inte ha skett.

Men om man tänker sig att republikaner inte besitter någon annorlunda eller högre moral än monarkister, så hade utfallet – givet ovanstående – blivit detsamma. Hade en socialdemokratisk regering genomdrivit republik stärkt av vänstervågen 1968 så hade med alla sannolihet någon form av statsorden funnits kvar (eftersom man behöll ordnarna för utlänningar och statslösa). Därför: om det hade blivit statsbesök till republiken Sverige 1980, så hade Ceaușescu fått republiken Sveriges finaste statsorden av Sveriges president (och Sveriges president hade vid samma tillfälle tagit emot Rumäniens finaste orden) – sådant är systemet och det måste alltså förvaltas med förstånd och eftertanke av den svenska regeringen så att ordensförläningarna går att försvara ur alla olika perpektiv.

Den hang-up som finns kring att Ceaușescu fick Serafimerorden är också lite intressant: vid sidan av SerafO fick han ett stort antal statsordnar från såväl monarkier som republiker i samband med statsbesök. Uppenbarligen betraktades han under lång tid som en tillräckligt rumsren statschef av många stater som accepterade statsbesök och ordensutväxling, varför den svenska fokuseringen på förläningen av Serafimerorden känns skev. Vid sidan av statsordnar från länder (republiker) i Warsawapakten så fick han bl.a. ärevördiga Franska Hederslegionens orden och Tyska Förbundsrepublikens förtjänstorden, vilket tycks vara bekvämast att inte nämna i artikeln. Inte heller nämns i artikeln att drottning Elisabeth II som få statschefer hann agera och återkallade sin förläning av Storbritanniska Bathorden (samt lämnade tillbaka sin rumänska orden) dagen innan Ceaușescu arkebuserades. Av något skäl nämns heller inte att ett antal svenskar mottog en rumänsk orden eftersom det var en utväxling mellan länderna.

Men vi lämnar frågan, i stället för att göra som antimonarkisten Kalle Lind: hur skulle en prorepublikansk argumentation för statsordnar låta?

Först och främst anser vi republikaner att statsordnar är bra. I efterdyningarna av franska revolutionen instiftades Franska Hederslegionen som innebar en demokratisering av ordensväsendet, vilket spred sig även till monarkiers statsordnar. Franska Hederslegionen har överlevt kejsardöme och restaurerad monarki och är fortfarande den franska republikens främsta orden. Den har stått som förebild för andra republikers ordnar runt om i världen. Vi republikaner anser att de svenska statsordnarna ska behållas som belöning för förtjänstfullt arbete inom republiken Sverige. Vi vill reformera ordensväsendet för att börja utdela de fyra ordnarna igen till både svenskar och utlänningar, med en viktig skillnad: den slutna kungakronan ersätts av en lagerkrans. De mindre kronorna mellan korsarmarna kvarstår. Symboliken är att även om monarkin historiskt sett har varit det svenska statsskicket, så har det ersatts av en modernare republik. Alternativt instifta helt nya statsordnar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s