Den motvillige medaljmottagaren

I bland ser man uppgifter i media om personer som erhållit en utmärkelse som de inte helt kan eller vill stå för, eller där mottagare uteblivit från utdelningsceremonien. Ett exempel som omnämnts i media på senare tid är innehavaren av Kon:sGM8 Ulf Lundell.

För att inte skruva upp förhoppningarna händer det att medaljförslag inlämnas utan att den som eventuellt ska få medaljen förvarnas och kan tycka till om saken. Det kan lägga grund till problem: någon form av försynt avstämning bör kanske ske.

Jag har full respekt för att man kan ha olika politiska åsikter från höger till vänster och att man kan vara för monarki eller republik, men jag blir lite förvånad att det finns en diskussion (1, 2, 3) bland republikaner eller folk som ligger på den ideologiskt vänstra planhalvan att det skulle vara fel att ta emot Konungens medalj. Man blandar ihop statskicket, det som lett fram till den statschef vi har, med funktionen statschef som oavsett statskick faktiskt är Sveriges främste företrädare. Det är olyckligt.

I amerikanska försvarsmakten finns ibland soldater som inte förstår varför det ska göras honnör även för befäl som man inte sympatiserar med. Svaret på det är alltid: ”we salute the rank, not the man”.

I linje med det är det viktigt att komma ihåg att det inte enbart är förträdaren för ett statskick som förlänar medaljen – det är Sveriges faktiska statschef. Traditionellt är det statscheferna världen över som förlänar de finaste utmärkelserna eftersom de idag är sina staters förnämsta företrädare. Att statschefen vill förläna en medalj är alltså ett oerhört tungt erkännande av förtjänster och insatser för samhället. Statschefens utmärkelser accepteras i andra länder oavsett statsskick av både monarkister och republikaner eftersom man kan skilja på den statschef man har och vad han/hon representerar och vilket statskick man själv vill ha i de bästa av världar.

Till skillnad mot många andra furstehus som tagit sitt lands krona med våld, så valde folkets främsta företrädare i form av riksens ständer vem som skulle utses till tronföljare efter kung Carl XIII. Med bl.a. detta för ögonen är det bevisligen möjligt för republikaner att ändå acceptera Konungens medalj, likaså att partiföreträdare för partier som vill avskaffa monarkin att ändå acceptera Konungens medalj – och för HMK att erkänna deras insatser för det svenska samhället, även om de vill kullkasta det statskick som gör kungen till statschef.

Är det så att man ser det som helt oförenligt att acceptera en utmärkelse från statschefen på grund av det statskick som gör han/henne till statschef, så borde det vara möjligt att föreslås för regeringsmedaljen ”Illis Quorum”. Att det för närvarande är en borgerlig regering, och att det skulle kännas svårt att ta emot en medalj från en företrädare för en sådan om man är vänstersympatisör, är humbug. Själva idén med att ha demokrati är att regeringsfärgen kan växla. Att acceptera en medalj från en borgerlig regering är alltså för den som ligger på den ideologiskt vänstra planhalvan ett mycket aktningsfullt erkännande av de demokratiska spelreglerna – och vice versa. Likaså att regeringen ser till förtjänsterna för det svenska samhället, inte till partifärg, hos den som föreslås för regeringsmedalj.

När det gäller medaljutdelningsceremoni från endera statschefen eller regeringschefen (ibland delegerat till berört statsråd), så är det enda giltiga förfallet i princip eget dödsfall. Kan man inte besväras om att delta i en utdelningsceremoni så tycker jag nästan att det är bättre att avböja mottagande tidigare i processen. Skälet till det är att statschefen och regeringen i en representativ demokrati är folkets främsta företrädare. Att få ta emot en sådan medalj är en stor ära. Det är därför fullständigt respektlöst mot det som de representerar – ”svenska folket” – att inte dyka upp och genom det visa att medaljen faktiskt betyder något för mottagaren.

I kritiken mot monarkin så för republikaner ibland fram att Konungens medalj ”endast går till kungavänner”. Mot det påståendet kan man problematisera på flera sätt. För det första är det rent faktamässigt fel – det är bara att titta på dem som har fått medaljen, det är allt från höger till vänster, från monarkister till republikaner. För det andra är det uppenbarligen så att dem som inte gillar monarki – som exemplet ovan – inte riktig kan stå för att få en Kungamedalj, d.v.s. man klarar inte riktigt att bortse från statskick och i stället se till att det är statschefen som landets främste företrädare som förlänar medaljen. Och genom att inte kunna stå för mottagande av Kungamedalj – i dess betydelse som en av landets finaste utmärkelse förlänad av statschefen –  skapar faktiskt republikanerna och vänstersympatisörer själva därmed grunden till sin egen myt- att Konungens medalj skulle gå till högerfolk och andra ”kungavänner”.

Det framställs också i debatten som att det är kungen ensam som medaljerar ”lydiga undersåtar” på ett närmast korrupt sätt. Vore det så, så kunde jag förstå kritiken. I själva verket bygger medaljutdelandet till stor del på inkommande förslag från hög som låg (dessa ställs till riksmarskalken): de bereds noga för att få en bredd och ett djup innan HMK fattar slutgiltigt beslut inför de två medaljregnen per år, 28/1 och 6/6. Beslutet fattas inte av privatpersonen Carl Gustaf som vill gynna sina vänner – utan av Sveriges statschef i syfte att belöna framstående insatser i och för det svenska samhället.