Grenadjärsvakt och ringning för Mandela

I snålblåst och regn stod jag och mina två små lanternor, lilla A på min högra sida i grön overall och lille O i röd dito till vänster, förväntansfullt väntande på yttre borggården tillsammans med ett par hundra personer. Högvakten stod uppställd med vaktfana och regementsfana.

Kort efter att Storkyrkan slagit sitt enda slag för att markera ”kvart över” kom grenadjärsvakten från Livgardet ut, i björnskinnsmössor: chef, två grenadjärer, sköldbärare och två grenadjärer. Marschen gick från inre borggården via Storkyrkobrinken ner mot Riddarhuset, därefter till Riddarholmskyrkan. Polis fanns på plats för att stoppa trafiken av både fotgängare och bilar.

Innan detta, vid 11-snåret, träffade jag Lars-Johan som jag känner via Svenska Ordensföreningen i Slottsboden: han och hans fru tog bilder under marschen ned, tillsammans med flera andra fotografer varav en ska ha varit från Scanpix. Så jag hoppas att det ska komma mer bildmaterial från denna högtidlighet. För egen del hade jag förstås glömt att ladda kamerabatteriet och mobilens bilder blev inget vidare.

Vid Riddarholmskyrkan gick vakten in, sköldbäraren placerade sköldplåten på ställningen och två grenadjärer fattade posto på ömse sidor om ett mindre altare med ljus, blommor och Nelson Mandelas porträtt. Övriga grenadjärer fattade posto utanför kyrkporten.

Eftersom det fanns lite tid innan klockan slog tolv passade en del på att gå runt och titta lite extra: jag var dock tvungen ladda upp de små med saft och kanelbulle i Gamla stans Pressbyråkiosk, innan vi återvände. Utanför kyrkan stötte vi på ordensintendenten Tom C. Bergroth. Småttingarna och jag hann bara börja med att titta på den senaste hädangångne svenske icke-kunglige riddaren herr Rudholms sköld i hörnet, innan klockarna började ringa. Vice ordenskansler Staffan Rosén tog plats framför altaret och efter att de flesta satt sig (likaså mina små lanternor) redogjorde han på svenska och engelska de närmare förhållandena kring Nelson Mandela som Riddare av Serafimerorden.

Efter det valde många att sitta kvar en stund, annars var det – som vanligt – nu fritt att vandra runt i kyrkan och titta på de kungl. gravarna, begravningsvapnen och inte minst serafimersköldarna. Jag pekade ut HKH Prinsessan Lilians serafimersköld, som gick bort i mars i år och bör ha varit den senast föregående serafimerringingen (vilket jag missade). Mina små  var fascinerade av allt, från grenadjärernas bössor till blomslingor på en serafimersköld, men de kroknade till slut och vi gick mot tunnelbanan kort efter att den yttre och inre vakten hade roterat. Med en julhälsning till vice ordenskanslern och ordensintendenten lämnade vi serafimerringningen bakom oss i förtid vid halv ett.

Både hedersvakten och informationen om den nyss bortgångne riddarens utnämning m.m, var mycket bra, välkomna tillskott för att skänka såväl den enskilde riddaren som Serafimerorden en större betydelse. Nu får man hoppas att media också snappar upp att vi i Sverige faktiskt också hedrat Nelson Mandela på det sätt vi kan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s