Jag ser att två bloggposter genererar en hel del trafik, och det är den om att bli Sir eller Dame samt Går det att köpa en titel?. Men de bakomliggande sökningarna är i stil med frågor om det går att bli adlad, så jag utökar tankarna lite här.
Svaret på det är nej, en svensk kan i princip inte bli adlad. Kapaciteten att adla är en rättighet för statschefen (kung, president, eller annat) ofta tillsammans med andra specifika statschefsrättigheter, som rätten att benåda, oftast uttryckta i statens konstitution. Sverige fick en ny konstitution 1975 där statschefens möjlighet att adla slopades i demokratisk ordning av Sveriges riksdag.
Vid sidan av Sverige finns ytterst små möjligheter för en svensk att adlas av utländsk kung eller motsvarande, eftersom det är ytterst få länder som har kvar möjligheten att adla, bl.a. Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Liechtenstein, Spanien, Storbritannien och Tonga. Så visst, det finns en möjlighet att bli adlad – men i princip endast på pappret. En filantrop i mångmiljardklassen, Bill Gates, är inte adlad av främmande stat.
Ibland förekommer att exilmonarker och f.d. regerande furstehus förlänar adelstitlar. Det finns flera skolor i hur giltiga dessa är.
- Somliga menar att inget är giltigt, endast verkande statschefers titelförläningar.
- Somliga menar att exilmonarkers förlänande av adelstitlar är giltigt om dessa följer den senast gällande konstitutionen för dem som statschefer.
- Somliga menar att även deras arvtagande barns förlänande av adelstitlar är giltigt om dessa följer den sist gällande konstitutionen som statschefer, följer successionsordningen och de regleringar som gällde för förläning av adelskap.
- Somliga menar att furstehus alltid har rätt att förläna titlar, och det är den mest liberala tolkningen.
Exilmonarker är lite av ett specialfall – i senare tid har exilkung Humbert II av Italien under sin exil 1946-1983 förlänat/validerat/förnyat/förlängt ca 200 adelstitlar, vilka godtas av Corpo della nobiltà italiana (CNI, medlem i CILANE) och införs i Annuario della nobiltà italiana under egen rubrik. De godtas även av Suveräna Malteserorden och berättigat till att vara malteserriddare i adliga klassen nåd och hängivenhet (ett noterbart exempel är Suveräna Malteserordens storkansler ad interim 1978-1980 Vittorio Marullo erhöll förnyelse av predikatet di Condojanni 1965, titeln Conte 1971 och Baron e Principe di Casalnuovo 1977 vilka accepterats av SMaltO). Även adelstitlar förlänade av exilkung Kigeli V av Rwanda har accepterats av Suveräna Malteserorden och berättigat till att vara malteserriddare i adliga klassen nåd och hängivenhet.
Ser man till efterföljande generationer så är det lite beroende av hur furstehusen förhåller sig till efterföljande stat. Generellt sett är dock förläningarna endast giltiga bland furstehusets understödjare och inte utanför denna krets (men det kan finnas reciproka avtal mellan f.d. regerande furstehus att erkänna varandras exilförlänade titlar. Man kan se lite på denna typ av honorära adelstitlar som en option. Titlarna får full giltighet endast om furstehuset åter blir statschef och dessutom validerar de titlar som förlänats som icke-statschefer. Ett alternativ är att kungarikets nu existerande republikanska statschef, regering eller motsvarande instans erkänner kungahusets titelförläning och det har vad jag vet aldrig hänt.
Det stora problemet är självutnämnda furstehus, som erbjuder sig att förläna adelstitlar i samband med att stora summor donerats – i praktiken används titelförsäljning som en försörjningsväg. Det finns gott om dem och det finns dessvärre svenskar som fallit för frestelsen – titlarna saknar värde trots donationer på tiotusentals eller hundratusentals kronor.
Återkommande försöker personer med titel från självutnämnt furstehus bli introducerade på Riddarhuset eller antas i Ointroducerad Adels Förening som ”markis”, ”greve” eller liknande. Dessa avböjs vänligt men bestämt. Kruxet är att de självutnämnda furstehusen tar i från knäna och förlänar högre adliga titlar, vilket möjligen är ett resultat av, eller förutsättning för, en större donation. Men så fungerar/fungerade generellt sett inte adelsförläningar, generellt upphöjs man första gången obetitlad adel, möjligen friherre. Om någon presenterar sig som nybliven greve, markgreve eller hertig så säger det en hel del.
För den som vill kontrollera om en person är adlig eller inte, hänvisas till Riddarhuset och dess kalender SRAK samt Ointroducerad Adels Förening och dess kalender OAK (n.b. OAK listar av tradition fem vapenförande borgerliga ätter more nobilium: de Champs, Grill, Munthe, Ouchterlony och von Sydow) . Om en person framhåller sig som adlig och likväl inte står med i SRAK eller OAK bör försiktighetsprincipen råda.
Vidareläsning: Guy Stair Sainty
- The Royal Prerogative, its use by the Heirs to Former Thrones, and by Republican or Revolutionary Regimes
- Constitutional Provisions in Europe and The United States Regarding the Conferral of Titles of Nobility or Honor
jonar242 - on Orders, Decorations and Medals in Sweden 
Det är tveksamt om 1975 år sorgesamma konstitution formellt hindrade Konungen från att adla då den icke explicit förbjuder detta. Ser vi till 1809 år konstitution innehåller denna förutom paragraf 37, vilken reglerar Konungens rätt att adla, även paragraf 45 vilken lyder:
”Hvarken Svea rikes kronprins eller arffurste eller prinsar af det konungsliga huset skola hafva något lifgeding eller civilt embete; dock kunna efter gammalt bruk titlar af hertigdömen och furstendömen dem tilläggas, utan rättighet till de landskap, hvilkas namn de bära.”
Någon motsvarighet finns icke i 1975 års sorgesamma konstitution, dock förlänar Konungen allt fort,i kraft av sitt furstliga prerogativ, hertigdömen.
Formellt sett ägde adeln i vårt land bestånd intill 2003 då SFS 1723:1016 upphävdes och adeln övergick till att bli en civilrättslig korporation. Således torde Konungen rent formellt ha adlat intill 2003 i kraft av sitt furstliga prerogativ då 1975 år konstitution icke explicit förbjöd detta.
Intressanta funderingar! Jag är ingen jurist men har jobbet tämligen konkret ett antal år med frågorna, så jag dristar mig till några kommentarer.
Jag kan tänka mig att det finns fall där en lag som ersätter lag kan ge vissa tolkningsmöjligheter, men jag har svårt att se det när det gäller grundlagen och just kapaciteten att adla. Ett parallellt exempel: om en konstitution ger statschefen rätt att benåda (vilket många gör), och denna konstitution ersätts av en ny som inte nämner frågan, så är den rimliga tolkningen att rättigheten är indragen. Jag menar att det är orimligt att tänka sig att uttryckligen förbjuda varje enskild sak som statschefen inte får ta sig för. En konstitution anger vad statschefen får göra, och utöver det som står kan han ex officio svårligen agera.
När det gäller titulärhertigdömen till kungliga, så beskriver §45 att det är en äldre praxis som nu kodifieras – där är det lättare att tänka sig att den ursprungliga praxisen fortlever även om kodifieringen försvinner. Det är inte fråga om adlande, det är en fråga för furstehuset, och den nya kungligheten får denna genom sin födsel eller sitt giftemål – hertigtiteln är en följd av denna tidigare förändring. Det skiljer sig på en rad punkter från adlandet.
Om statschefen hade kunnat adla i den nya grundlagen, så hade adlande varit möjligt efter 2003, därför att det är ett förhållande som inbegriper statschefen och en enskild medborgare. Propositionen 2002/03:34 Adelns offentligrättsliga status förändrar relationen ridderskapet och adeln som grupp i förhållande till det offentliga.
(Ibland ha jag mött tanken att adeln försvann 2003 men det är fel. Den ena delen av förändringarna 2003 gäller Riddarhusordningen, den andra privilegiebrevet. I den förra kapas banden mellan regeringen och Riddarhuset och de senare slopas. Detta betyder inte att adeln försvunnit: adelskapen finns fortfarande. Endast om man anser att adelns privilegier definierar adelskapet, ja, då är adeln borta. Men så är inte propositionen skriven, det är två olika saker. Se ex. Belgiens konstitution som klargör att adelskap och privilegiefrågan är olika saker ”The King may confer titles of nobility, while remaining unable to attach privileges to the latter.” Som konsekvens, adel existerar även om privilegierna tas bort – och ett ”privilegium” finns f.ö. kvar, förordningen att adel för rangkrona och öppen hjälm i heraldiken.)
Vad som brukar ges som argument för att Konungens fortfarande kan adla är att syftet med § 37 inte var att ge kompetens i det hänseendet, den kompetensen var nämligen självklar, utan att begränsa nyadlandet till huvudmannen. Det är alltså begränsningen, inte kompetensen, som avskaffats i och med den nya regeringsformen.
Många av Konungens befogenheter kringskars 1975, men det är fortfarande självklart att han har rätt att instifta och förläna titlar, ordnar och medaljer. Över belönings- och rangväsende har han fortfarande bestämmanderätt – som han utnyttjar – utom i de fall riksdagen gått in som skedde i och med ordensreformen.
Visserligen finns det många jurister som menar att nobiliteringsrätten upphört, även tidigare än 1975 (!), men om Konungen idag skulle upphöja någon i adligt stånd är det inte alls självklart att en domstol skulle ha möjlighet att ogiltigförklara det.
Detta spörsmål är icke enkelt eller givet. Herr Arnells resonemang kan icke tvärt avfärdas men icke förty vill jag ändå fästa uppmärksamheten på några i sammanhanget relevanta förhållanden.
Utifrån mitt förmenande bör utgångspunkten vara suveränens prerogativ (regale) bland ingår att såväl förläna titlar till furstliga personer som att upphöja gemena i adligt stånd. Jag delar således fullt och fast åsikten att furstliga titlar, i vart fall icke i vårt land, icke har med adelskap att skaffa. I vårt land kan vi i nämnda avseenden identifiera följande tre prerogativ (regale):
(1) Förläning av furstliga titlar, i vårt land hertig och hertiginnedömen vilka icke är ärftliga.
(2) Upphöjande i adligt stånd, i vårt land ärftliga adelskap med titel (greve eller friherre) eller utan titel
(3) Förläning av titel till furstliga personer vilka ingått morganatiska äktenskap, i vårt land har detta skett vid fyra tillfällen, Hertigen av Gotland som förlänades den icke ärftliga titeln Prins efter ingånget morganatiskt äktenskap samt de tre av vår Konungs systrar vilka ingått morganatiska äktenskap och förlänats titeln Prinsessa
Prerogativ (1), vilket utövas, är kodifierat i 1809 års konstitution men icke i vår nuvarande konstitution.
Prerogativ (2), vilket icke utövas, är kodifierat i 1809 års konstitution men icke i vår nuvarande konstitution
Prerogativ (3), vilket senast utövades 1974, är icke kodifierat i någon konstitution
En anledning till att kodifiera prerogativen synes ha varit att fastställa begränsningar. I fallet rörande prerogativ (1) att förhindra utdelningen av livgeding och i fallet prerogativ (2) utifrån förhållandet att adeln utgjorde ett av riksdagens fyra stånd varav följer att någon reglering av dess sammansättning var nödtvungen. I fallet prerogativ (3) förefaller ingen begränsning vara nödtvungen att kodifiera då det rör sig om en titel utan vare sig rättigheter eller privilegier.
Då livgeding icke utdelats sedan 1600-talet och då ståndsriksdagen avskaffades 1866 fanns det vid antagandet av den nuvarande sorgesamma konstitutionen inget behov av att begränsa Konungens prerogativ i nämnda avseenden.
Vad gäller frågan om adelns existens eller icke delar jag åsikten att densamma existerar utifrån urgammal hävd och att ingen författning (vilket är fallet i ett antal republikanska stater) upphävt densamma. Dessförutan nyttjas adliga titlar allt fort vid hovet.
Däremot har, såsom herr Arnell framhåller, adelns privilegier (SFS 1723:1016) upphävts samtidigt som Riddarhusordningen har förändrats från offentligrättslig status till civilrättslig status. Detta sistnämnda menar jag förhindrar Konungen från att adla i det att adelskap måste ha sin förankring i staten.
Om §37-resonemanget så har jag en avvikande åsikt. 😉
Det är sant att förändringen 1809 jämfört med tidigare som konsekvens är en begränsning, men som paragrafen är utformad är den inte skriven som begränsande i förhållande till något tidigare (d.v.s i stil med ”konungens självklara rätt är att adla men må hädanefter endast använda den på följande sätt…”): då hade jag köpt resonemanget.
Paragrafen är utformad som att ”detta gäller” utan koppling till tidigare reglering. Det gör att den rimliga konsekvensen av ett borttagande inte är en återgång till frihet att adla, utan snarare att statschefen inte kan adla eftersom konstitutionen inte ger rätten längre.
Här skiljer sig paragrafens utformning markant mot §45. Den tar upp det äldre bruket som grund för att konungen ”kunna” (presens) förläna titulärhertigdömen. Där är det mer tydligt att en slopad reglering gör att sedvanan bär vidare, därför att sedvanan är det centrala och konstitutionen ”endast” en kodifiering.
Jag tror att det blir enklare att se om man byter adels/furstetitelfrågan till något annat. Ta ex. lärares rätt att sätta betyg. Ponera att det bland lärare funnits en sedvana att sätta betyg, tämligen fritt och oreglerat. Med tidens gång kommer en reglering som slår fast exakt hur betyg ska sättas (en inskränkande reglering) som inte tar sin startpunkt i tidigare ordningar. Därefter tas regleringen bort – detta hände ju verkligen på 70-talet för mellanstadiet. Jag tror att få skulle påstå att ett mellanstadiebetyg satt av en envis lärare efter regleringens borttagande skulle ha någon giltighet.
Eller i det andra fallet: lärare har haft en sedvana att ha pekpinne i klassrummet, därefter en reglering som pekar på att lärare kan ha pekpinne i klassrummet utifrån en äldre sedvana, men att den inte medför några maktbefogenheter eller dylikt. Därefter slopas regleringen om pekpinnarna. Något säger mig att det då kommer att finnas pekpinnar i klassrummet.
När det gäller det sista: svensk adel existerar även om den inte introduceras på Riddarhuset som styrs av Riddarhusordningen. Riddarhusets rättsliga status menar jag därför är helt irrelevant för frågan om statschefens adlande. Omvänt, om ett svenskt adelskap är avhängigt av medlemskap i Riddarhuset, så betyder det samtidigt att man inte accepterar de svenskadlade ätter som inte introducerats på Riddarhuset som adliga (av vilka flera är medlemmar i Ointroducerad Adels Förening). Och det är i mitt tycke en rätt befängd slutats, bland annat därför att en del ätter var befriade från att söka introduktion (om jag inte minns fel): det lägger grunden för att svensk adel och medlemskap i Riddarhuset är två olika saker.
Pingback: Kungahuset av Kupang och dess utmärkelser | jonar242
Pingback: Att köpa en adelstitel – går det? | jonar242
Pingback: Ordenshunger på Caltrap’s Corner | jonar242 – on Orders, Decorations and Medals in Sweden