Bärande av icke-svenska ordnar – reflektioner

För en dryg vecka sedan kom Stora Amaranterordens matrikel för 2015-2016 i posten. En väldigt matig sak, inbunden, med ett antal intressanta avsnitt utöver den rena matrikeldelen.

En sak som förvånade mig var en sida med ett direktiv om bärande av ordnar på själva balen, vars innebörd är att man i princip bör bära samma sak som Försvarsmakten förordnar ävensom Kungl.Maj:ts Orden, vilket är svenska officiella (och halvofficiella) ordnar, förtjänsttecken och medaljer i grupp A-L, likaså utländska statsordnar, men inget mer. ”Va?”, for det genom huvudet, ”en nyhet?”. Nej, inte alls, visade det sig, motsvarande även finns i matrikeln för 2013-2014 vilket jag helt missade. Man uppmanas kontakta direktionen om man har några frågor.

Jag kan mycket väl förstå varför formuleringen finns: jag har själv mött och hört andra möta att en större självutnämnd riddarorden i Sverige som rekryteringsagrument erbjuder möjlighet att även kunna bli medlemmar i Amaranterorden för att där kunna få möjlighet bära den aktuella självutnämnda orden. Bland mina samlingar har jag ett komplett ”set” från orden avsett att rekrytera nya medlemmar vilket inkluderar ett utdrag av Svensk Damtidnings reportage från Amaranterorden(!). Sådant slår förstås tillbaka förr eller senare i skärpta regler avsedda att stävja problem.

Ett annat exempel är en självutnämnd Johanniterordens stormästare med entourage deltog också på en Amaranterbal och bar sina insignier – höjden av bristande insikt och en ultimat etikettsbrott, eftersom flera medlemmar av Amaranerordens direktion är äkta riddare av Johanniterorden i Sverige.

Det finns under de senaste fem åren ett tydligt mönster av att acceptensen för självutnämnda riddarordnar minskat. Ett exempel är Försvarsmaktens uniformsbestämmelser från 2012. Redan tidigare hade då Svenska Frimurare Orden tagit fram en ny förordning för vilka ordnar och medaljer som kan bäras vid sammankomster – och det är svenska officiella och halvofficiella ordnar, förtjänsttecken och medaljer i grupp A-L, likaså utländska statsordnar samt vissa specialfall. Det är också mindre självklart idag att en riddare av en självutnämnd riddarorden inbjuds till hovet.

Det jag kan vara rädd för är att pendeln slår för hårt. I ambitionen att förhindra och försvåra självutnämnda riddarordnars bärande, finns en risk att bärande av ordnar från f.d. regerande kungahus minska. Det vore synd. För – let’s face it – skälet till den expansion som sker bland denna typ av ordnar särskilt sedan mitten av 00-talet har till stort del samband med att Johanniterorden i Sverige inte tar emot kvalificerade kandidater som saknar adlig anknytning samt att Internet på allvar skapat tillgänglighet till de utländska f.d. regerande furstehusens ordnar. Antingen accepterar man de bärande av ordnar från f.d. regerande kungahus, eller så tar Johanniterorden i Sverige steget till att bli en orden i tiden. för att parafrasera Johanniterordens i Sverige höge beskyddares valspråk. Eller båda.

Annonser
Det här inlägget postades i Faleristik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Bärande av icke-svenska ordnar – reflektioner

  1. jonar242 skriver:

    En liten egen kommentar: i matrikeln står endast ”officiella”: halvofficiella måste ha fallit bort, eftersom deltagarna annars inte skulle kunna bära grupp I-L – vilket inkluderar JohO som flera av direktionsmedlemmarna är riddare eller rättsriddare av. Det är också den policy som FM och KMO har.

  2. Populisten skriver:

    Är inte vissa av de stiftelser som Johanniterorden förvaltar en komplikation? Enligt ordens hemsida har flera av stiftelserna behövande av adlig börd som syfte. En förutsättning för att ändra praxis för medlemsskap torde vara att man samtidigt ansöker om permutation för stiftelserna. Annars kommer man riskera ett läge där stiftelserna i en framtid förvaltas av personer som inte själva kan komma ifråga för utdelade av medel.

    • jonar242 skriver:

      Nu känner jag inte till de närmare föreskrifterna, men det är väl inte helt ovanligt i stiftelsestyrelserna består av, eller har inslag av, andra personkategorier än mottagarna för stiftelsemedlen så det kan rimligen inte vara ett problem?

      Om det däremot är stipulerat att medlen ska gå till specifikt johanniterriddare så ser jag inget problem med det: Tyska Johanniterorden har en praxis om att ca hälften(?) av medlemmarna är icke-adliga. Om samma praxis skulle tillämpas av Johaniterorden i Sverige så kommer man under lång tid att ha ”rätt folk” där så erfordras.

      Ett annat exempel är kungl. Portugisiska Sankt Mikaelsorden – något förenklat kan bara katoliker uppbära förtroendeuppdrag på grund av koppling till Katolska kyrkan och det fungerar alldeles utmärkt även i protestantiska länder – som protestant går man in med den förförståelsen (det finns dock tillfällen i startskeden där protestanter har i särskild nåd uppburit förtroendeuppdrag för att få verksamheten på fötter). På samma sätt skulle man kunna ha en initial praxis att endast dem som har adlig anknytning kan uppbära förtroendeuppdrag.

      Parallellt och alternativt kan man också tänka sig att det uppstår motsvarande stiftelser för icke-adliga.

      Det finns således gott om möjligheter tillhands att förhålla sig till stiftelserna för de som skulle våga sig på en ny praxis utan att det första som måste ske är en permutation av dessa stiftelser.

      • Populisten skriver:

        Mer om stiftelserna finns här:http://johanniterorden.se/hjalpverksamheten/ordens-fonder/

        Som synes är inriktningen mot personer som återfinns i adelskalendern, inte johanniterriddare. En enkel lösning vore förstås att dylika stiftelser istället förväntades av riddarhuset.

        Annars beror väl ens ställningstagande på hur man ser på johanniterorden. Är den en organisation för att förvalta befintliga fonder så är det helt rimligt att hålla medlemskap ”inom familjen”. Är det en organisation för att också lyfta fram förtjänta medborgare så tänker man annorlunda. Du ser det som det senare tror jag, men kanske ser orden sig själv som det förra? Och det är väl deras rätt att se sig som vad de vill. Sedan må det leda till besvikna suckar från vissa av oss utomstående.

      • jonar242 skriver:

        Tanken att bara adliga kan administrera och fördela medel till adliga finner jag lite märklig. Givetvis skulle kompetent folk utan anknytning till adel kunna tillse att medel fördelas på rätt sätt – och det är mycket långt till att man skulle hamna i ett sådant läge. Det är ur min synvinkel en icke-fråga.

        Om det vore så att Johanniterorden i Sverige enbart såg sig som förvaltare av fonderade medel tror jag inte att man skulle ha inrättat Johanniterhjälpen. Som jag förstått det var ett bisyfte att den vägen kunna absorbera intressanta personer in i orden. Men när det kom till andra delen av reformen så körde man fast. Konventet fick då inte medlemmarnas stöd.

        De flesta utländska riddarordnar har någon form av öppenhet gentemot icke-adliga, i vissa fall i särskilda klasser med särskilda dekorationer. Det är en naturlig följd av att förlänandet av adelskap har upphört och påfyllnaden av duktigt folk av rätt nivå inte kan ske på samma sätt som tidigare i riddarordnar. Enda som avviker är väl egentligen Spanien som har flera ordnar som kräver adliga anor i flera led bakåt, men här adlas också fortfarande.

        Det är helt riktigt att JohO får göra precis som de vill. Men om nu Johanniterorden i Sverige skulle lätta på sin praxis, så skulle man med ett klubbslag har löst stora delar av problematiken med oäkta riddarordnar i Sverige och utländska dynastiska ordnar skulle se en minskad rekrytering. Man skulle stärka sitt varumärke och minska sin sårbarhet avsevärt.

        Och man skulle även kunna få en rätsida på vad ett ordenskors runt halsen står för, var ett ridderskap i en orden är: numerärt är antalet riddare av självutnämnda riddarordnar långt större än det finns antal äkte riddare i Sverige. Det är alltså den förra gruppen som i någon mening definierar vad ett ordenskors runt halsen står för i Sverige. Och jag ser alldeles för ofta tecken på att det handlar om yta, att klä sig i ett grant kors, att det är personer som inte riktigt förmår bära upp ett sådant kors. Och hela grejen att MOC använt Amaranterorden som bonus i paketet säger väldigt mycket om orden och det anslag som finns inom orden. Medan äkta riddarordnar handlar om ett innehåll. Den utveckling vi sett och ser är mycket oroande.

        Statusen som halvofficiell riddarorden är helt avhängig av att H M Konungen kvarstår som Hög beskyddare. Med tanke på att hans valspråk är just För Sverige i tiden, och Johanniterorden för andra framstår allt mer otidsenlig, så skulle jag som johanniterriddare vara bekymrad.

  3. Populisten skriver:

    En sista kommentar om stiftelserna: för mig blir det ändå som att som stockholmare förvalta stiftelser som endast kan ge bidrag till skåningar. Det vore dock ett lösbart problem, jag har ju redan angett två tydliga lösningar varav jag personligen av respekt för stiftelsegrundarna skulle tycka bäst om att förvaltarskapet överfördes till riddarhuset.

    Annars är jag helt enig om att det finns ett problem. Man stöter på allt fler som är medlemmar av inte självklart legitima ordnar (för att vara diplomatisk) och inte ens inser att det skulle kunna vara problematiskt. JohO skulle kunna spela en stor roll här, men grundproblemet är måhända att statsordnarna inte längre delas ut vilket gör att många som borde ha något snyggt på fracken känner sig väldigt barbröstade och går in i allehanda sällskap som lovar bling-bling (nu var jag inte lika diplomatisk). Det stämmer nog det du skriver om att johanniterhjälpen var tänkt som ett första steg. Tråkigt att steg två ännu inte inträffat.

    Sannolikt skulle ett visst positivt intresse från HM Konungen kunna vara nyttig.

  4. anthony B skriver:

    Varför skulle JohO behöva ta ansvar för att den svenska staten dumheter? Problemet är inte att JohO inte tar in icke-adliga utan att statsordnarna inte kan delas ut till svenska medborgare. Börja istället i rätt ände. JohO är i praktiken ett halvofficiellt ordenssällskap för adelsmän och kommer troligtvis alltid vara det. Varför skulle för övrigt JohO ändra sina regler? Det är inte i deras intresse att göra detta och av tradition så är det ett orden för adelsmän och som tidigare nämnts så handlar detta om avundsjuka. Lägg kraften på opinionsbildning att återställa de svenska statsordnarna istället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s