Ett decennium som riddare

Vad kan man göra som riddare? Hur mycket kan man förändra, hur mycket kan man förbättra? Jag pratade för ett halvår sedan med en släkting lite mer på djupet om hur jag ser på det jag gjort och gör, och hon sade att jag borde skriva om detta, för att få andra att förstå mer än att ”Jonas håller på med riddarordnar”.

När jag satte upp min webbplats var det i Sverige var det omöjligt att antas som riddare om man inte varit katolik, eller manlig adlig protestant. Jag utmanade mig själv 1998: på tio år skulle jag bli riddare. Vilket då, som grundskollärare i åk 6, såg ut att ligga mycket långt bort. Men om jag inte hade börden, eller den rätta tron, så hade jag tanken att den som blir expert på riddarordnar kanske också har en plats som riddare.

I oktober 2006 reste jag till Casale Monferrato i Italien för att där kunna antas till hedersriddare av Ungerska Vitézorden. Det var ett samarrangemang mellan Vitézorden, kungl. Portugisiska Sankt Mikaelsorden och ett lokalt katolskt ärkebrödraskap (Confraternita di San Pietro e Paolo), med antagning i ärkebrödraskapets uråldriga kyrka och med middag hållet i Accademia Filarmonica, en motsvarigheten till Riddarhuset (om än med en större byggnad).

Grunden till att jag föreslagits som hedersriddare var dels att jag kopplat ihop orden med den siste levande medlemmen av den svenska röda korsinsatsen i flyktinglägret i Traiskirchen, Österrike. StkPåvlS:tSO Bernt Karlsson avböjde dock att bli fullvärdig ärftlig riddare av Vitézorden och accepterade i stället ordens förtjänstkors: han menade att jag borde kunna erhålla det erbjudna ridderskapet. Jag blev mycket hedrad och accepterade, men endast om det blev ett hedersridderskap eftersom jag inte ansåg mig värdig ett fullt ärftligt ridderskap. Dels hade jag försökte också få Forum för levande historia i att uppmärksamma 50-årsminnet av Ungernrevolten: jag skrev ihop ett underlag till en skriftlig fråga som KD:s riksdagsledamot i Utrikesutskottet Holger Gustafsson framställde till kulturministern. Det blev en liten utställning på Armémuseum i samarbete med Ungerska ambassaden och jag närvarade vid invigningen.

Och även om tanken på att bli riddare först var för egen skull och bottnande i ett stort intresse för riddare från barndomen, så fanns också ett element av att på något sätt bidra till att det finns fler riddare. För ridderskapets idé är för viktig för att vara något som är för katoliker. Eller enbart svenska adliga protestantiska män. Att låta vissa värden vara viktiga, låta tro vara viktigt, låta kallet att göra den svage stark igen vara viktigt.

Jag har haft goda relationer med olika dynastiska ordnar och riddarordnar och kunnat lämnat förslag på ett antal personer som antagits som riddare. Något storkors, två storofficerare, elva av kommendörsnivå (vilket i vissa ordnar benämns riddare och är ingångsklassen), tre hedersriddare och en ledamot till Vitézorden, en officer och tre riddare: kanske någon ytterligare. Eller räknat på ett annat sätt, 21 icke-adliga äkta riddare på tio år, dessutom någon befordran i ordensklass och någon person antagen i fler än en orden.

Som person har jag ibland dragits med att jag haft svårt att se mitt eget värde, men jag kan se ljuset i andra – och det är kanske viktigare. Det har gjort att ingen av de namn jag lagt fram för ordnar har avvisats. Det är personer som har goda kvaliteter, intresse av att växa ytterligare och som i allt väsentligt har den nivå som förutsätts.

Att ge möjligheten till ett ridderskap kan ha bidragit till en andlig aspekt i dessa personers liv som kanske inte kommit på plats annars, kanske en större närhet till sin tro. Och en hel del medel har omfördelats från dem som bevisligen kunnat avstå till förmån för dem som bättre behövt dem. Och jag tror att vänskapsband mellan olika personer i Sverige inom och mellan riddarordnar har kunnat åstadkommas, dessutom mellan svenska riddare och utländska sådana.

img_2382-jpg
Far och son

Det roliga nu är att förslagen börjar komma från dem som jag tidigare förordat: förslag som antas, ringar på vattnet. Jag har spelat ut en roll: skönt. Och på ett sätt är det passande att jag som tioårig hedersriddare av Vitézorden har kunnat se min vuxne son erhålla samma hedersridderskap. En cirkel sluts.

Johanniterorden i Sverige har ett elegant motto: Pro Fide, Pro Utilitate Hominum. Kanske har världen blivit lite, lite bättre genom att jag försökt verka i den andan.

Annonser

2 thoughts on “Ett decennium som riddare”

  1. Jonas! Fortsätt på din stig här i livet. Den är och leder rätt och kantas av många fina värderingar. Samhället ska till viss del vara segregerat; av samma anledning som man uppmuntrar småbarn ska vuxna uppmuntras då de gjort något samhällsnyttigt för andras bästa. Lön är inte allt, medaljer och dylikt borde nyttjas än mer. Fortsätt slåss för att fler ska få ta del av glädjen att bli uppmuntrade efter att ha gjort något gott!

    1. Tack för de fina orden, Stefan! Det är inte så att jag tänker sluta, men det finns kanske en poäng att göra ett delbokslut efter 10 år… 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s