Alla inlägg av jonar242

Ockham versus foliehatt

För någon månad sedan fick en bild stort genomslag, därför att den i bakgrunden visar Stefan Löfvén med följe på väg mot Sveriges riksdag på Riksgatan – och i förgrunden en tatuerad arm med bl.a. en utländsk frimurarsymbol, passare och vinkelhake runt ett G.

En mycket kittlande bild, måste man tillstå: lätt att börja spekulera i att bilden var arrangerad, eller photoshoppad. Syftet skulle – förstås – vara att sända signalen frimurarna (eller ”eliten”) ligger bakom ett skeende kring regeringskrisen. Har sett flera forum som är fulla av spekulationer i denna riktning. Än mer kittlande blir det när armen visar sig tillhöra en polis.

Det finns en mycket klok princip som kallas Ockhams rakkniv. I korthet går det ut på ”krångla inte till förklaringarna”, därför att det enkla är sannolikt det troliga: om ett träd visar sig ha fallit ned, och ingen har sett det ske, skall man föredra förklaringen att ”en storm blåste omkull trädet”, framför andra möjliga förklaringar såsom ”en elefant knuffade omkull trädet”, eller ”trädet rycktes upp med roten av 200 meter höga rymdvarelser”, även om trädet ligger något annorlunda än stormfällda. Det är alltså rimligare att anta att vindriktningen var något annorlunda än de många andra tillfällen liknande händelser inträffat än att något, mer eller mindre fantastiskt inträffat.

I det aktuella fallet, vad är det troligare?

A. Polis som gillar tatueringar, tatuerar in saker som är viktiga för honom, som en frimurarsymbol och olika sentenser. Som patrullerande uniformerad polis på Segway i innerstaden går han helt naturligt före statsministern för att styra undan allmänheten då denne ska gå från regeringskansliet till riksdagen. Eftersom det är varmt har han kavlat upp ärmarna vilket gör att tatueringarna syns.

B. Frimurarna kontrollerar vädret och/eller statsministern, så att det är varmt just den dag statsministern ska göra promenaden, eller att statsministern gör promenaden när det är prognos för varmt väder. Detta så att ärmar måste kavlas upp.
Frimurarna letar upp en polis och får just honom att tatuera in en frimurarsymbol år i förväg.
Frimurarna intrigerar flera år i förväg för att få honom till en tjänstgöring som placerar honom fysiskt i anslutning till statsministern.
Frimurarnas syfte med allt detta är att visa att det är de som egentligen styr.

Allt detta planerande flera år i förväg för att åstadkomma en bild som sägs visa att frimurarna (eller ”eliten” eller illuminati) styr just när det blivit en regeringskris – som ingen har kunnat förutse exakt hur den skulle utvecklas, eller när.

Om B. vore sant: konspirationsteoretiker framhåller att ”frimurarna verkar i det dolda” – varför skulle de i så fall vilja offentliggöra något, visa att de påverkar? Det går inte ihop. Om det finns en dold styrande elit, så ligger poängen i att vara dold, däri ligger dess makt. Om det fanns en elit som styrde och ville visa sig för att demonstrera makt, så bygger makten på synlighet och närvaro över hela linjen.

Ockhams rakkniv pekar på att det är A. som är den rimliga slutsatsen. Det är troligare att polisen – som sin tjänst och utifrån att det var en varm dag – var där han var och bar det kortärmade han bar. Vidare en intressant slump att fotografen kom i sådant läge att fotografiet kunde tas. (Se här för fotografens kommentarer – Göteborgs-Posten, betalvägg).

Frimurare säger att deras organisation syftar till tre huvudpunkter: personlighetsutveckling, brödragemenskap och välgörenhet. Konspirationsteoretiker från extremhöger till extremvänster tillskriver frimurarna ambitioner om världsherravälde. Skälet till varför konspirationsteoretikerna hamnar så långt ifrån vad frimurarna själva framhåller – både nu varande eller sådana som lämnat – är att de misslyckas med att applicera Ockhams rakkniv. De mest triviala händelser och samband ses i stället som planerat och genomtänkt, snarare än att tillskrivas slump och tillfällighet.

Frimureriet är inte homogent eller varumärkesskyddat: däremot finns ett system med reciproka erkännanden mellan olika nationella storloger. I Sverige får politik eller religion inte förekomma på ordensmöten, så inte heller i de storloger som Sverige erkänner. Sant, Grand Orient-systemet i latinska länder är politiskt och antiklerikalt, men för svenskt vidkommande är det därför per definition inte frimureri.

För egen del har jag arbetat ett decennium i Sveriges riksdag för KD som politiskt sakkunnig, och jag kunde under halva tiden, från 2006, följa regeringsarbetet genom olika partiinterna avstämningar (kompletterat och verifierat genom min dåvarande fru som var politiskt sakkunnig för M i samordningskansliet under statsministern).

Det har gett mig en tydlig förståelse för hur slump och tillfälligheter kan styra skeenden, som i efterhand eller för utomstående kan framstå som oerhört välplanerade och avsiktliga, hur personer kan blossa upp och lysa starkt för att plötsligt tappa position efter någon skandal eller ett misslyckat val. Det har för all framtid botat mig från tanken på att det finns en statisk ”elit” med en ”agenda”: det handlar snarare om att vissa inte kan eller vill se komplexiteter eller tillfälligheter som förklaring utan söker konstruerade sammanhang där sammanhang inte finns – tvärtemot Ockhams rakkniv – för att nå fram till enkla förklaringar, världen blir lättbegriplig – svart eller vit, god eller ond.

Och så är inte världen, den blir mer komplex ju närmare man tittar, där tillfälligheter spelar större roll än man tror, med gråskalor mellan det svarta och det vita. Så använd rakkniven, inte foliehatten.

Alison Moyet får Brittiska Empire-orden

Under sommarlovet mellan sjuan och åttan blev jag syntare, och under en skolresa från Eskilstuna till Stockholm dammsög jag skivaffärerna längs Drotttninggatan och vid Sergels torg på syntskivor. Bland skivskörden fanns två album från Yazoo och det var första mötet med Alison Moyets fantastiska röst.

Två album med Yazoo var allt som blev av gruppen, två veckor efter sista albumets lansering bröt bandet upp. Vince Clarke – som närmast före kom från Depeche Mode – gick vidare, först till The Assembly och därefter till framgångsrika Erasure.

Alison Moyet fortsatte med en lång och framgångsrik solokarriär. Så roligt att höra att hon blivit MBE, Member of the Order of the British Empire, vilket på svenska blir Riddare av Storbritanniska Empire-orden (RStbEmpO). Välförtjänt!

Det kanske kan synas märkligt att Member blir Riddare på svenska, men förklaringen är att man någon gång för länge sedan i den svenska officiella nomenklaturen bestämt sig för att ignorera de engelska benämningarna på ordensklasserna, eftersom de avviker från övriga Europa, och i stället valt att benämna på svenska utifrån europeiska ordensklasser. Den största skillnaden är att Knight (eller Dame för damer), som är den näst högsta klassen, på svenska blir Kommendör av 1 klass, medan Member som är lägsta klassen blir det svenska/europeiska Riddare. Riddarbegreppet står alltså för helt olika saker i de brittiska (de två högsta) och de kontinentala ordnarna (lägsta eller de två lägsta). Den till synes något skeva översättningen finns kvar för att skapa spårbarhet och konsekvens när man ser till äldre förläningar, betydelserna ska inte skifta beroende på tid och tillfälle.

Av det skälet ses alltså Alison Moyet som Riddare/RStbEmpO i Sverige, men som Member/MBE i sitt hemland. Fast MBE – det är inte så bara…

Ex Libris och faleristik

Exlibris är en några centimeter stor etikett, konstnärligt utformad i tryck och klistrad på pärmens insida av en bok. Det innehåller ofta de latinska orden ex libris tillsammans med bokägarens namn och syftar till att klargöra vem som äger boken.

Eftersom böcker historiskt sett har varit dyrbarheter i fint hantverk, så är det kanske inte så konstigt att man inte bara velat skriva sitt namn i böckerna, utan istället göra något vackert som knyter an till ägaren och till bokens skönhet och värde. ”Ex Libris N.N.” – ”ur N.N:s boksamling” låter kanske också signalera en relativt välbeställd och lärd person.

Idag ser vi dock hur bokens värde står i fritt fall. Vid min närmaste återvinningscentral finns en container avsedd att kasta böcker i – pocketar kanske man kan förstå, men det sker utan urskiljning. Räddade Homeros Illiaden tryckt 1844 häromsistens, toppen av ett isberg. I linje med att böcker tappar värde, så har möjligen intresset för exlibris minskat.

Min spaning är att den stora mängd böcker som skattar åt förgängelsen kommer att leda till att de böcker vi har kvar ges ett större värde – pekuniärt och/eller sentimentalt. Det borde leda till exlibris återkomst – och det vill jag slå ett slag för redan nu, mitt i förfallet.

Svenska Heraldiska Föreningen hade för ca 15 år sedan ett upprop om att göra heraldiska exlibris och ett antal medlemmar tackade ja: av det skälet är har jag och mina två äldsta barn egna exlibris med vapen Arnell (från Grytan).

Men jag tänker att även faleristik borde kunna lyftas fram i exlibris. Dels vilken riddarorden man kanske är med i, vilken statsorden man fått – dels vilken eller vilka förtjänsttecken eller medaljer man fått. Det är också möjligt att lägga till logotyp för det/de ordenssällskap man är med i, eller ordenstecknet för det grad man innehar för stunden. Davor Zovko har designat en del exlibris med både heraldiska och faleristiska inslag som kan tjäna till inspiration.

Mina två yngsta barn har inga exlibris så det är kanske dags att ta något med och åt dem, och möjligen uppdatera mitt eget eftersom jag har nytt efternamn sedan 2019.

Det finns en uppsjö med möjligheter – från att skapa något själv och kontakta en tryckare, eller ta hjälp av någon heraldisk/faleristisk konstnär, till att beställa något från en tillverkare som har mallar som kan göras mer personliga (en av många tillverkare, googla) . Det behöver inte vara dyrt och det ger en tillfredställelse att hedra de böcker man värderar högt med en fin exlibris. Och kanske ett medlemskap i Svenska Exlibrisföreningen?

Ny Kommendator för Johanniterorden i Sverige

Jag har nåtts av information att Johanniterorden i Sverige under lördag den 29 maj har haft sin Riddardag i Strängnäs under coronasäkra former.

Herr Otto Drakenberg utsågs till ny Kommendator efter herr Henric Ankarcrona.

Otto Drakenberg är född 1966 och dubbades till Riddare av orden 2008. Han har ett förflutet som elitidrottsman i fäktning (där han bl a deltog i de Olympiska spelen 1988).

Drakenberg är civilekonom och är verksam som företagsledare  samt styrelseordförande i flera företag. Under sin tid i Johanniterorden i Sverige har han engagerat sig i såväl bidragsverksamheten som den hjärtstartarverksamhet som bedrivs inom Johanniterhjälpen.

Drakenberg är gift, har tre barn och bosatt på Lidingö utanför Stockholm.

Veterandagen 2021

I coronatider har även veterandagsfirandet 2021 fått coronasäkra former, med nedskalad närvaro vid Veteranmonumentet bredvid Sjöhistoriska muséet. Veteran- och anhörigorganisationerna hade några bord för att kunna dela ut material, och jag fanns på plats för att representera Svenska Soldathemsförbundet och kunna möta veteraner intresserade av förbundets stödtelefon för veteraner, veterankort.se som förbundet driver på Försvarsmaktens uppdrag samt de PREP-kurser som förbundet ordnar för par inför utlandsmission, likaväl som att möta övrig allmänhet.

Ett antal veteraner valde att ta sig till monumentet över dagen för att minnas och möta andra veteraner, men överlag påtagligt nedskalat.

När jag väl kom hem kunde jag se Försvarsmaktens Veterandagsfirande i YouTube-utsändning från Berga. Med start 1.18.38 ger regementsförvaltare Daniel Nybling vid Veterancentrum föredömligt en bakgrund till medaljer och i synnerhet de som delats ut under dagen, följt av ett inslag från Försvarsmaktens medaljutdelning vid veteranmonumentet som ägde rum på förmiddagen. Försvarsmakten har skrivit om de åtta medaljmottagarna i en sammanfattning över dagen.

Sveriges Veteranförbund brukar av tradition även ha sin medaljutdelning under Veterandagen. I år var det företaget Rekyl som blev Årets veteran, och de tre drivande i krafterna i företaget medaljerades också individuellt.

Vad är grupp L?

Svenska Faleristiska Föreningen hade årsmöte i förrgår, och efter en utdragen start under tre år med begränsad verksamhet och medlemsantagning till något över 30 medlemmar, kan detta år förhoppnings innebära ett trendbrott. Den som önskar bli invald kan på enklaste sätt kontakta mig via jonar242@gmail.com, tills dess att webbplats m.m. börjar fungera.

Föreningen har i alla fall ett forum, där några av medlemmarna kom att diskutera grupp L, och jag tänker att jag återger och expanderar en del tankar som jag förde in i diskussionen efterso det kanske kan vara av ett bredare intresse. Kort bakgrund: ordningen sinsemellan för svenska bärbara utmärkelser är uppdelad i 12 grupper, enligt Fredrik Löwenhielm (1987):

A – Kungl. Serafimerorden
B – Krigsdekorationer
C – Kungl. minnestecken
D – I hovprotokollet förlänade Kungliga medaljer
E – De kungl. riddarordnarna
F – Ordensmedaljer (tillhör numera E)
G – Av regeringen utdelade Kungl. medaljer
H – I hovprotokollet förlänade medaljer (av engångskaraktär)
I – Övriga officiella medaljer
J – Halvofficiell riddarorden (Johanniterorden i Sverige)
K – Halvofficiella medaljer (flertalet med Konungens bild och kungl. krona)
L – Övriga medaljer och förtjänsttecken, som inte har konungens bild och kungl. krona

Viktigt att förstå, jag är inte ute efter svart eller vitt, att på något sätt döma av frågan: utan att föra ett resonemang kring de gråskalor som uppenbarligen finns vad gäller grupp L, vilka i flera fall är nya insikter. Jag har hållit på med faleristik så länge att jag fallit i fällan att tro på min egen kunskap som grundad. Genom en närmare källgranskning har jag plötsligt insett att grupp L inte är ”halvofficiella” utmärkelser – det är en tanke som sedan länge varit rotad i mig. 

  • Löwenhielms Svenska ordnar och medaljer kallar 1987/1998 grupp K för ”halvofficiell” i listan mot slutet av boken, men grupp L får inte samma omnämnande.
  • UniR FM Utmärkelser 1996 har kap. 4, Halvofficiella svenska utmärkelsetecken, skiljt från kap 5, Svenska medaljer och andra utmärkelsetecken som inte har Konungens bild och kungl. krona
  • Areen/Lewenhaupts När och hur böra ordnar böras (1943/1953): ”Halvofficiella medaljer” dvs. sådana som med nådigt tillstånd äro försedda med den regerande konungens bild på åtsidan samt med kunglig krona å övre randen /…/ är en grupp skild från nästa: Medaljer, som för ådagalagda förtjänster utdelas av allmänna eller enskilda institutioner och korporationer och som ej äro försedda med kunglig krona samt den regerande konungens bild på åtsidan.

EDIT: Delvis en fråga om etymologi, vad orden betyder: officiell betyder i svenska faleristiska sammanhang att det finns en direkt koppling till statschefen, halvofficiell betyder att det är en från statschefen fristående sammanslutning som fått statschefens medgivande att föra kungl. porträtt och kungl. krona. Den språkliga betydelsen gör egentligen tydligt att en medalj i grupp L inte är halvofficiell, men jag har med tiden kommit att tänka halvofficiell som ett uttryck för går att bära, men kanske inte alltid (I tangentens riktning ligger att grupp L skulle kunna benämnas inofficiella medaljer, eftersom de inte är knutna till statschefen, men inofficiell har konotationer som är missvisande, det låter som omöjlig att bära). Ny insikt för mig, och eftersom jag är en flitig skribent så tänker jag att det är mitt ansvar att försöka räta upp den bild som jag möjligen bidragit till att sprida.

Grupp L är en speciell grupp, för den är inte definierad på samma sätt som andra grupper. Grupp A-K definieras uttryckligt, explicit, som t.ex. grupp D: ” I hovprotokollet förlänade Kungliga medaljer”. Det går knappast att missförstå. Grupp L fungerar inte på samma sätt: det är inte så att gruppen är slasken, att allt som inte hör hemma i A-K per automatik är grupp L. Långt därifrån.

I Areen/Lewenhaupts ”När och hur böra ordnar böras” (1943/1953) så är det inte en explicit definition som presenteras, det är en implicerande definition av bärbara utmärkelser: genom de exempel som radas upp, ska läsaren förstå vilken nivå på utmärkelser som avses, vilka medaljer det är som går att bära med det vi idag kallar grupp A-K. Exemplen 1953 är: 

  1. Kommunala förtjänstmedaljer, t.ex. S:t Eriksmedaljen.
  2. Landstorms-, skytte- eller idrottsförbunds förtjänstmedaljer
  3. Liv- eller brandstodsförsäkringsbolags förtjänstmedaljer

Det är i sig ett tydligt urval av de redan då florerande medaljerna utan kungl. porträtt eller krona. Av exemplen kan vi också – implicit – förstå vad som inte är lämpligt att bära: vad som inte är det vi idag kallar grupp L.

  • Det talas uttryckligen om förtjänstmedaljer i alla tre punkterna, trots att det vid tiden fanns andra typer av medaljer.
    Det betyder att prismedaljer från tävlingar inte ska bäras när grupp A-K bärs.
    Det finns också – inser jag plötsligt – fog för ifrågasätta om föreningars m.m. minnesmedaljer är grupp L. Förbandsslakten efter murens fall 1989 har inneburit en explosion av minnesmedaljer för personal som var anställda vid ett visst förband när det lades ner, men frågan är om de egentligen är av rätt lödighet för att bäras till uniform, eller annars.
    Det finns också en del medaljer som är lite av baccis (uttalas baksheesh: ursprung. persiska, ”liten gåva”) som nog inte kan räknas till grupp L, till exempel Svenska Exlibrisföreningens medalj i brons som av föreningen är definierad som promotorsmedalj, men det finna även andra, avsedda att utdelas ”flitigt”.
  • De kommunala förtjänstmedaljerna är av större tyngd, det krävs 20-25 år av anställning för att erhålla dem, eller att man genom att vara en kändis bidragit till intresse för kommunen. Det går att diskutera om en medalj utdelad för en kortare insats om – säg fem-tio år? – är grupp L.
  • Medaljer på förbundsnivå – här menas såväl nationella förbund som regionala (del)förbund (se nästa punkt) men inte lokala sammanslutningar som i någon mening är perifera, ex. Eskilstunas nysilverdessertgaffelsamlares förening, en sådan medalj kan bara bäras i det sammanhang som den förlänats i.
    Det gör ex. att medaljer från akademiska sammanhang, förutom lärosätes förtjänstmedalj (som är grupp I), nog inte är grupp L. Från fakultets/institutions förtjänstmedalj ner till studentikos sammanslutning bärs de endast inom lärosätet.
  • I grupp 2. finns en koppling till försvar, skytte och fysisk kondition. Se tredje stycket om Löwenhielm nedan!
  • Det fanns tidigare ett tämligen stort antal Liv- eller brandstodsförsäkringsbolag på nationell och regional nivå, som utdelade medaljer för lång och trogen tjänst till egna anställda och styrelse, samt för förtjänstfulla livräddande insatser eller insatser vid brand. I takt med att försäkringsväsendet till stor del centraliserats på nationell nivå har även de medaljer som tidigare delats ut i stort sett upphört, så det är ingen grupp som berörs idag. Men den knyter an till 1. och 2. i det att det var längre insatser eller kortare extraordinära, och nationell/regional nivå.

Löwenhielm har en intressant motsägelse: i brödtext kallar han allt efter grupp I ”inofficiella medaljer”, medan han i listningen längre bak i boken kallar grupp K för ”halvofficiella medaljer” och grupp L ”Några övriga medaljer och förtjänsttecken, som inte har Konungens bild och kungl. krona” – i likhet som Areen/Lewenhaupt. Han tar inte upp alla som finns, utan gör ett urval, huvudsakligen utifrån punkt 2 ovan.

Löwenhielm lyfter inte fram de kommunala medaljerna och – en spekulation från min sida – jag tror att det hänger samman med att ingen då gjort en riktigt kartläggning över vilka kommunala medaljer som finns, och framförallt, när de instiftades. Utan kunskap om vad som finns, vilka instiftansår, valör, band, så har han inte kunnat infoga dem i listan. (Kartläggningen saknas än idag: möjligen har medaljBlogg, som specialiserat sig på kommunala medaljer, överblick: möjligen även Förtjänstutredningen).

Löwenhielm gör ett urval. Han listar medaljer som i större utsträckning än genomsnittet är kopplade till försvar, skytte och fysisk kondition, vilket knyter an till punkt 2. ovan. Man kan tänka flera saker om det: kanske att Löwenhielm, som generalmajor, har valt att i någon mening lyfta fram försvarsanknutnamedaljer. Men en annan tankekedja kan vara att han valt att försöka bygga vidare på Areen/Lewenhaupts tanke: försvar, skytte, fysisk fostran har företräde före div. civila medaljer, eftersom de gavs för insatser som syftar/syftade till att bevara Sverige i oroliga tider. Det vill säga, viljan att lyfta fram Landstormen, skytte och idrott kan hänga samman med den skugga de två världskrigen kastat. Vilket i sin tur i nästa led blir en intressant lins att betrakta Löwenhielm genom: har hans inriktning av grupp L 1987 något att göra med det kalla kriget, vars slut kom 1989? En fråga leder till nästa.

Som det framstår, så verkar den ursprungliga intention ha varit med ”grupp L” att den skulle kunna bäras med grupp K, det vill säga i sammanhang utanför där ”grupp L”-medaljen förlänades i: Stockholms stads S:t Eriksmedalj i guld är av sådant värde som utmärkelse att den i stort sett alltid kan bäras i civila sammanhang. Utmärkelser som har lägre lödighet och inte hör hemma i grupp L kan dock bara bäras i de sammanhang de förlänats i, på årsmöten m.m.

Ytterligare en intressant sak för grupp L är utvecklingen: under 1900-talets förra hälft utdelades ofta bordsmedalj/jetong, med en tillhörande bärbar miniatyr (tidigare inlägg). Utvecklingen under senare delen av 1900-talet är att man tenderar att förläna en bärbar större medalj (som inte kan bäras i officiella sammanhang), men ingen miniatyr (som företrädesvis bärs i mindre officiella sammanhang). Om de kungl. svenska riddarordnarna återinförs, kommer det att leda till en återgång till äldre praxis? Kan hoppas det.

Kalendrar och bärande

Ribban för vad som är grupp L är lite flytande. Har den ändrats över tid? Ja, det tror jag är ganska tydligt, och för att utveckla lite.

  • I Hovkalender visas idag innehav av grupp A, (B), C, D, E, J.
  • I Sveriges statskalender visades tidigare det som vi idag kallar grupperna A, B (GMtf), C, D, E, J.

Man kan tänka att detta – grupp A-E+J – då automatiskt är ribban för både listning och bärande, men det tror jag vid närmare eftertanke under dagen är ett felslut. Befattningsnivån på statskalender och hovkalender är så hög att det blir ointressant att redovisa något utöver det officiella. Det vill säga, det är personkretsen som på ett plan påverkar varför statskalender och hovkalender visar/visade det urval som det gör. De är dessa som oftare än andra fick utmärkelser i grupp A-E+J, vilket gör övrigt mindre intressant. Om gallringen är så hård i statskalender och hovkalender, så gör det övrigt biografiskt material intressant att titta närmare på.

  • Arméns och Marinens rullor från 1913 och framåt är ungefär som statskalendern, fast från fänrik och uppåt, under 60-talet från sergeant och uppåt. Här börjas utmärkelser i grupp K och L noteras, från tämligen få i ex. Svenska Arméns rulla (1930) till tämligen många i ex. Svenska Försvarsväsendets rulla. Armén m m (1966).
  • I biografiska verk som ”Vem är vem?, ”Vem är det?” m.m. så börjar också redovisas uppgifter om en del utmärkelser utöver grupp A-I under första häften av 1900-talet.
  • Sveriges Ridderskaps och Adels Kalender var under första delen av 1900-talet restriktiva, men ex. 1923 redovisas Hushållningssällskapens medaljer (grupp K), frivilliga sjukvårdsväsendets förtjänstmedalj (grupp K), brandmedalj (grupp L), Skytteförbunds förtjänstmedalj (grupp L). EDIT: det som Areen/Lewenhaupt skriver om senare kan möjligen alltså utgå från en befäst praxis från Riddarhuset, eller men kräver ytterligare källgranskning.
    I senare tider kalenderredaktörer har valt att skära tårtan på ett lite annat sätt, och det kan man möjligen tolka som ett resultat av att adeln idag inte får rikets främsta ämbeten. Det finns adliga i slott och koja, och de får utmärkelser från kungl. jubileumsminnestecken till simborgarmärken. Därför är det inte förvånande att både grupp K och grupp L finns med som redovisade utmärkelser. Vad jag vet redovisas endast dock endast guldmedaljer för både grupp K och L. Fördel, eftersom det höjer golvnivån, men nackdel eftersom vissa kommunala medaljer endast finns i valören silver.
  • När jag ser tillbaka på min tid som persevant för Svenska Heraldisk Föreningen i första hälften av 00-talet så bestämdes det att vi skulle redovisa utmärkelser i matrikeln under ett år: då valde vi att gå på SRAK:s linje, vi redovisade endast guldmedaljer för grupp K och L. 

Klart är i alla fall att det har funnits ett ökande intresse, eller ett ökande behov, av att redovisa grupp K och grupp L. Under resans gång har fler och fler utmärkelser från grupp L kommit att snirkla sig in i olika biografiska verk, och det har sannolikt också gått hand i hand med ett ökat bärande av dessa utmärkelser. Gränserna har rört sig, inkluderande fler bl.a. i takt med att fler organisationer m.m. instiftat egna medaljer.

Kanske är det nu, inför den inledda revisionen av det offentliga belöningssystemet, också fördelaktigt att fundera och diskutera var den lägre gränsen för att räknas till grupp L ska ligga, utifrån en närmare granskning av vad som finns skrivet, och reflektioner kring vad intentionerna med det skrivna var.

Medalj om halsen – inflationrisk

I dagarna har jag sett att ett förbund instiftat en medalj. Väldigt roligt att den faleristiska floran ökar och den är väl designad, men består inte av två valörer, guld och silver avsedda att bäras på bröstet, utan i guld och guld, en avsedd att bäras om halsen och en avsedd att bäras på bröstet.

Det tycks finnas ett ökande intresse att instifta medaljer i band avsedda att bäras i band om halsen: ett förslag är att Riksdagens medalj ska utökas med 12:e storleken avsedd att bäras om halsen (s. 246 ff), Rikshemvärnsrådets Ekenbergmedalj är ett annat exempel. Sveriges Kyrkosångsförbundets stora medalj instiftad någon gång efter 1946 är ett annat.

En utmärkelse om halsen ser mer pregnant ut, och det kan vara ett skäl för utvecklingen. Men vad betyder en utmärkelse om halsen, vad signalerar det?

Om vi ser till de kungl. svenska riddarordnarna, så gav tidigare Kommendör av 1 klass rang som överste, och Kommendör (av 2:a klass) gav rang som överstelöjtnant. Eller förklarat på ett annat sätt, den underliggande förtjänst som låg bakom ordensförläningen skulle i princip vara av det ansvar och visade förtjänster som motsvarade att leda ett regemente (överste), eller en bataljon (överstelöjtnant) – eller mer. Det är betydande förtjänster vi talar om.

Kungl. Patriotiska sällskapet delar idag ut medalj för 25 års väl vitsordat förtroendeuppdrag avsedd att bäras om halsen, efter inlämnat förslag från bl.a. ideella organisationer, som i så fall betalar lösenavgiften. Kungl. Patriotiska sällskapets medalj för 25 års väl vitsordad anställning avsedd att bäras om halsen kan delas ut på förslag från arbetsgivare, men det görs oftast inte, vilket handlar om att kostnaden för medaljen överstiger gränsen för förmånsbeskattning (lösenavgiften för 20-årsmedaljen avsedd att bäras i band på bröstet ligger just under gränsen). I sammanhanget är det intressant att notera att GMnor för 30 års statlig tjänst (25 år vid pension) är en utmärkelse som bärs i band på bröstet.

Under de senaste decennierna har Kungl. Patriotiska sällskapet breddat sin medaljutdelning med flera olika inskriptioner, varav flertalet är avsedda att bäras om halsen. Delvis har dessa säkert uppkommit som ersättning för de kungl. riddarordnarna. Nivån är bibehållen, kraven för dessa medaljer är högt ställda.

Kungl. Sällskapet Pro Patria har tidigare delat ut medaljer på förslag från ideella organisationer eller arbetsgivare, men detta har man upphört med. Endast ett fåtal medaljer avsedda att bäras om halsen delas ut, primärt för framstående insatser i samhället för unga.

De kungl. medaljerna är ett intressant kapitel, eftersom signalvärdet har gått nedåt. Kon:sGM12mkedja går i princip till samma nivå av förtjänster som tidigare fick Riddare (Ledamot) av Serafimerorden. De två medaljerna om halsen (Kon:sGM12mserafb och Kon:sGM12) går mer eller mindre till dem som tidigare fick Kommendör med storkors av svensk orden, grovt räknat av en insats och ansvar motsvarande spannet generallöjtnant-brigadgeneral. De två medaljerna på bröstet (Kon:sGM8mserafb och Kon:sGM8) går mer eller mindre till dem som tidigare fick Kommendör av 1 klass/ Kommendör av svensk orden, grovt räknat av en insats och ansvar motsvarande överste/överstelöjtnant. Förtjänsten är här större än signalvärdet. På liknande sätt är det med den av regeringen utdelade kungl. medaljen Illis Quorum.

Akademier och lärda samfund delar ut medaljer, varav flera är avsedda att bäras i band om halsen. Nivån är hög satt och högt hållen.

Om fler ideella organisationer, stiftelser, företag, kommuner m.m., påtar sig rollen att dela ut medaljer avsedda att bäras i band om halsen, så finns en påtaglig risk för inflation i signalvärde. Det vill säga, det finns en risk att de förtjänster man ådagalägger för att få en sådan medalj om halsen inte kan att nå det ansvar och de förtjänster som en överste eller överstelöjtnant kan ådagalägga. Om signalvärdet är större förtjänsten, uppstår en inflation i vad en utmärkelse om halsen ”är värd”, vilken förtjänst den motsvarar.

Medalj avsedd att bäras på bröstet i silver och guld är att föredra för ideella organisationer, stiftelser, företag, kommuner m.m., att utdela för 10-15 års förtjänster – eller mer. Ett alternativ för 25 år långa och excellenta insatser är att ansöka hos Kungl. Patriotiska sällskapet om utdelning av medaljer. Så har Svenska Heraldiska Föreningen (SHF) gjort: en guldmedalj inom föreningen, för längre insatser ansöker SHF hos Kungl. Patriotiska sällskapet om medaljer i guld för 15-25 års förtroendeuppdrag och insatser.

Eftersom medaljers ”finhet” hänger samman med anciennitet (ju äldre, desto finare), även huruvida de har sanktion från statschefen i form av kungl. krona o kungl. porträtt, så kommer Kungl. Patriotiska sällskapets stora medalj (1802) med kungl. krona o kungl. porträtt alltid att vara finare än om en organisation eller arbetsgivare instiftar en helt ny medalj avsedd att bäras om halsen. Slutsatsen blir att man som organisation eller företag bör överväga om det ”är värt” att instifta medalj avsedd att bäras om halsen. Kanske är medalj avsedd att bäras på bröstet i silver och guld en lämpligare lösning.

‘Swedish’ Mount?

There is a way of mounting decorations in Sweden that has been called Court Mount (Hovmontering/Hovmontage). It is however interesting to note that the mount style was – and is – not excessively used in the Swedish Royal Court to an extent that merits the name. The mount style seems to have been predominantly used in the early-mid 20th century. (sources include my esteemed colleague Christian Thorén).

The mounts labelled Prussian Court/Parade Mount – which I first thought was ”one and the same” – is in fact a group of several variations , and the same goes for the Swedish variant. Some feels that the Swedish variant of mount is a flavor of the Prussian mount and prefer the Prussian Mount term. This is not a black/white matter, but a discussion of grays. In my humble opinion, the separation is detectable, the difference appear to be too large to keep within the same label, so perhaps it deserves its own term.

Regarding the slightly misleading name for the Swedish special mount, Prussian Court Mount is used synonymous to Prussian Parade Mount, and sometimes shortened to just – Prussian Mount.
Hence, it might be possible to suggest the name ‘Swedish Mount’ (”Svensk montering”) to describe the Swedish take on the German bogenband. This possible alternate label has previously been touched upon briefly by Swedish blogger Phaleristica.

In the following, I describe the Prussian and ‘Swedish’ Mount styles, to show similarities and differences.

Prussian Mount

  • The riband for the German/Prussian decorations was generally of lesser width: around 30 mm or even less (according to http://www.vonwrede.se/). This means that where the Prussian Mount has an unfolded riband – but there are examples of groups that have triple-folded ribands.
  • The Prussian Mount ribands for each decoration are mounted overlapping at the top, generally with the (wearer’s) right riband overlapping the left. The overlapping causes the sides of the mount to taper towards the top of the mount. However, if the riband is triple-folded, the sides of the mount tend to be parallel.
  • The Prussian Mount is often described as a rounded U at the bottom, but it may be folded into a V shape (above right), to more easily allow tapering towards the top of the mount. If the riband is triple-folded, the riband may be rounded at the botton, or it may to consist of two separate ribands ending squarely (below).
  • And there are combinations of these styles: for instance, triple-folded riband which taper and overlap at the top of each decoration.

Swedish Mount

  • The Swedish riband is generally 35 mm for breast decorations. This means that the Swedish Mount has to have a triple-folded riband to narrow the width down to similar appearance of the bogenband.
  • The ‘Swedish Mount’ does not usually overlap at the top, hence the sides of the mount are parallel. There are examples of mounts where the top overlap slightly and the sides are not altogether parallel, particularly when many decorations are mounted together. Notable examples include the mounted decorations of H. M. Gustaf VI Adolf, King of Sweden 1950-1973, his father Gustaf V and grand father Oscar II (Royal Armory of Sweden).
  • The bottom of the ‘Swedish Mount’ is perfectly rounded.
  • There appears to be two sub-variants of the ‘Swedish Mount’: the more common is to have the riband going down slightly below half of the decoration (above illustration), while the less common is to have the riband go all the way down to the bottom of the decoration (below illustration).

Further reading on different mounts at Orders & Medals Society of America.

EDIT: since the publication , I have been made aware that the ‘Swedish Mount’ might not be Swedish: something similar exists in the Netherlands. For this reason, I have hyphenated the ‘Swedish Mount’.