Vad är faleristik?

Av och till får jag och andra frågan om vad det egentligen är jag håller på med, vad det är för område? Inte sällan får jag mig tillskrivet att jag håller på med heraldik (”läran om vapensköldar”). Jag är mycket intresserad av heraldik, men det här är något annat – något som jag (och andra) nog kalla för faleristik (”läran om bärbara utmärkelser”). En historisk hjälpvetenskap som gränsar till bl.a. heraldik och numismatik (”läran om mynt och medaljer”).

Begreppet myntades 1937 av den tjeckiske soldaten, samlaren och teoretikern Oldřich Pilc. Redan de gamla grekerna använde sig av begreppet tá fálárá för ett litet runt eller halvmåneformat tecken som hängdes på hästens bröst. I överförd betydelse kom det också att beteckna den äldsta formen av utmärkelsetecken som hängdes synliga på krigarnas bröst. Romarna övertog sedermera detta bruk och phalerae kunde bäras både på individers bröst och på en truppenhets fälttecken. Paret Goscinny & Uderzo har genom serien Asterix gjort en kulturgärning genom spridandet av romersk faleristik till små oskyldiga barn, se bildexemplen här invid. Reenactmentgruppen romerska XXIV legionen har också en del  fotografier på phalerae.

När begreppet faleristik fördes fram 1937 var det mer tänkt att vara ett samlingsbegrepp för ”allt” som har med bärbara utmärkelser att göra. Efterhand kom begreppet att utarmas och primärt riktas mot samlandet av ordenstecken och medaljer, för att från ca år 2000 åter gå mot att vara ett bredare samlingsbegrepp som inkluderar dokument, stadgar, bärande m.m.

I flera andra länder finns självständiga faleristiska föreningar och sammanslutningar. Det har funnits olika ansatser att bilda någon form av faleristisk förening i Sverige, men fältet och centralt ingående personerna kring fältet har inte kunnat samla sig. Svenska Faleristiska Föreningen grundad 2018 är dock på väg att utvecklas.

Det finns flera angelägna områden för svensk faleristik, inte minst att agera som sakkunnig för kring olika faleristiska frågor, t.ex. råd och stöd till medaljinstiftare. En viktig fråga är att utveckla medaljkonsten. Inom heraldiken är det självklart att motivet ska täcka så stor del som möjligt av skölden – en tradition som har en historisk grund i att på ett rörigt slagfält måste man ha tydliga och stora märken som klart skiljer vän från fiende. Detsamma borde vara självklart för medaljer som är små och ska betraktas på ett avstånd som helst inte bryter den personliga sfären. Det finns en hel del exempel på ett pyttigt motiv mitt i en i övrigt tom yta, eller på att medaljformen inte svarar mot hur bild och text disponerats och vice versa. Ett annat fält kan vara att förbättra namn- och förkortningsgivning för bärbara utmärkelser, ett tredje fält kan vara att lägga fast bättre normer kring hur man beskriver utmärkelseband i text. Och så vidare…

Även om det ibland höjs röster för att skrota allt vad bärbara utmärkelser heter, så är det nog svårt att omkullkasta en företeelse som har existerat under så lång tidsrymd – sannolikt fyller bärbara utmärkelser någon sorts mänskligt behov som håller över tid. Däremot kan man alltid diskutera vilka utmärkelser som ska delas ut och på vilka grunder samt hur de ska utformas. Här kan svensk faleristik och svenska faleristiker spela en större roll än idag.