Johanniter-/Malteserordnar

Läs mer på Guy Stair-Saintys hemsida!

Observera – ej att förväxla med de äkta johanniter-/malteserordnarna. Det finns tyvärr en rad olika oäkta johanniterordnar. De enda johanniterordnar som godkänts av Suveräna Malteserorden som protestantiska avläggare av densamma är Johanniteralliansen, d.v.s. storbritanniska The Most Venerable Order of St John of Jerusalem (som finns spridd i det brittiska samväldet och USA), Johanniterorden i Sverige, i Nedeländerna och i Tyskland, liksom de föreningar som är knutna till den tyska Johanniterorden i Finland, Frankrike, Schweiz, Ungern, USA och Canada.

Flera av dessa grupper hävdar att det ryska storprioratet aldrig upplöstes, utan att man överlevt mirakulöst halvt i löndom. Historiska fakta är att tsar Paul valdes som stormästare 7 november 1798, efter att Malteserorden förlorat Malta. Han innehade posten till sin död, lönnmördad natten mellan 23 och 24 mars 1801 av officerare som var bekymrade över hans mentala hälsa. Fyra dagar senare förklarade sig hans son och tronföljare, tsar Alexander I, vara protektor av Malteserorden och beordrade löjtnanten till stormästaren, Bailiff Nicholas Soltykoff att kvarstå i sitt ämbete. Den 1 augusti 1801 erkände tsar Alexander påvens auktoritet över orden och processen att välja en stormästare påbörjades. Den 9 september 1801 överförde den ryska kejserliga regeringen en officiell notis till att utländska ministrar ackrediterade till S:t Petersburg, som förklarade att eftersom Orden ”…inte har ett legitimt överhuvud … måste medlemmarna (följa) bruk och seder för att lagligen framskrida med valet av en stormästare … Hans Kejserliga Majestät kommer att ge detta till alla hov som kan tänkas vara intresserade av att återetablera denna Suveräna prden i enighet med dess uråldriga konstitution”. Tsaren och hans regering verkar ha insett att orden inte hade styrts i enlighet med den uråldriga konstitutionen under de sista tre åren.

Erkännandet av ordens rätt till en restaurerad suveränitet över Malta i Amiens-fördraget accelererade tsarens gradvisa nedtrappning av sitt engagemang i orden och genom ett dekret utfärdat den 25 April 1803 överförde rådet i S:t Petersburg sina befogenheter till den nye stormästaren Tommasi. Ordenskapitlet i Ryssland erkände senare Tommasis efterföljare, löjtnanten till stormästaren Guevara-Suardo, som ordens överhuvud den 5 april 1806. Genom ett kejserligt beslut den 10 mars 1810 gjordes de ryska storprioraten i praktiken obrukbara genom indraget kejserligt finansiellt stöd. Arton månader senare, den 2 december 1811, upplöstes kommanderierna i Ryssland och innehavarna tilläts att konvertera dessa till privat egendom (genom att erlägga en avgift till den kejserliga skattkammaren). Ett nytt beslut fattades av det ryska kabinettet den 20 januari 1817 beslutade att de som fortfarande innehade ärftliga kommenderier skulle få behålla dem till sin död, men att arvingar inte skulle kunna ärva dessa utan att de skulle upplösas. Existerande medlemmar behöll sina insignier och rang i orden, och listades fortsättningsvis i de kejserliga almanckorna som medlemmar av Malteserorden, men inga nya nomineringar gjordes. Detta markerade slutet av den underliga period i Suveräna Malteserorden historia, där man som katolsk andlig orden hade en ortodox ledning.

Vissa av de oäkta johanniterordnarna vill hävda legitimitet genom att hävda att tsar Paul uppdelade det ryska storprioratet i två, ett katolskt och ett ortodoxt/ekumeniskt, och att det katolska prioratet utsläcktes medan det ortodoxa fortsatte sin verksamhet. Även om det skulle vara riktigt, så är ändå dessa grenar oäkta. Sedan 1917 har nämligen ingen av den ryska kejserliga familjens överhuvuden och tronpretendenter varit stormästare för någon rysk johanniterorden och det är en nödvändig förutsättning för att räknas som legitim, eftersom den ryska ordensgrenen (om den verkligen existerat) måste betraktas som en dynastisk orden. Att flera andra ryska storhertigar sedan 1917 har varit inblandade i ryska johanniterordnar är ovidkommande, eftersom de inte varit huvudmän för familjen och således saknat fons honorum.

I en intervju med tronpretendenten, storhertig Vladimir Kyrillovich 1988 förklarar storhertigen att hans far och farfar varit protektor för en sammanslutning av personer med anspråk på ärftliga kommenderier (till skillnad mot vad som anges här), men att denna aldrig var eller var tänkt som en återupplivning av ett ryskt storpriorat. Det 20-tal instiftade ryska ärftliga kommenderierna var rena familjeangelägenheter som ärvdes från släktled till släktled. Innehavare av anspråk på ryska ärftliga kommenderier saknar fons honorum och kan därför inte på eget initiativ utöka dessa till ordensliknande sammanslutningar som antar personer utanför familjen.

Följande ordnar har svenska medlemmar:

Sovereign Order of St John of Jerusalem, Knights of Malta
Grand Priory of Sweden

En orden som haft flera intressanta stormästare, bl.a. Crolian Edelen de Burgh (se ”The Knightly Twilight – A Glimpse at the Chivalric and Nobiliary Underworld”, skriven av Robert Gayre of Gayre & Nigg 1973), Roberto Paternò (se nedan) och Joseph Frendo Cumbo (”markgreve och greve av Torre Sarroca” sedemara ”av Torre Cumbo”). Ett ”Grand Priory of Sweden finns enligt hemsidan, med priorat tilägnade S:t Ansgar och S:t Gregorius, och ordenmedlemmar har försökt få den införd i adelskalendern.

Sovereign Order of St John of Jerusalem, Knights Hospitaller (OSJ)
Priory of St Eskil ofSweden

År 2000 bildade den Danske Malteserorden och den Danske Johanniterorden tillsammans med en kanadensisk och en fransk oäkta johanniterordnar en allians. År 2005-2006 gick man vidare och bildade en ny orden, Supremus Ordo Domus Hospitalis Sancti Johannis Hierosolymitani (OSJ), med en dansk stormästare. Den kanadensiska orden har sedan 2010 blivit huvudorden: av de danska kommenderierna inom denna orden var Absalom ursprungligen den Danske Malteserorden. Huvuddelen av den fjärde – franska – orden lämnade samarbetet. Orden har ett svenskt priorat och en svensk jurist är involverad i ordens centrala rättsliga avdelning. Orden härstammar i förläningen legitimitet som avläggare av prins Peter II av Jugoslaviens johanniterorden. Ordensinsignierna bärs i rött band av ”rättsriddare”, violett band av ”ledamöter av andliga ståndet” och svart band av ”nådesriddare”.

Sovereign Order of St John of Jerusalem – the Hereditary Order (SOSJ)

Orden grundades 1964. Orden visade sig offentligt i Sverige troligen första gången under Skoklosterspelen 2001 då orden under en medeltidsinspirerad gudstjänst antog en ”Knight of Justice” två ”riddare” till orden. Anknytningen till medeltidsåterskapande fortsatte under sommaren 2004 då en riddardubbning utfördes av samme ”Knight of Justice” i Finspång och under sommaren 2011 vid Sigtunaspelen (se här eller här). Orden leds av ”internationell storprior baron Kelinu Vella Haber” men har också en ”Prof. Chev. Serge Juasunas, Grand Master Sovereign Order of Saint John of Jerusalem, Knights of Malta – The Hereditary Order”.

Autonoma Prioratet Sancti Iohannis Baptistae, Riddarbröder af St Johannes af Jerusalems Hospital

Orden är en avläggare från föregående grundad 1993 och har sitt säte i Ljungby, Kärrgårda säteri.

The Grand Commandery of Saint Andrew of the Order of Saint John of Jerusalem

Den här orden har sitt säte i Båstad och hävdar ursprung till det ryska storprioratet genom att vara ett ärftligt kommenderi. Dessvärre finns ett antal svagheter som gör att orden inte kan ses som äkta. Den första är att ordens ”Grand Commander” genealogiska bevis för koppling till den släkt vars namn och anspråk till kommenderi han för idag inte är otvetydiga. Enligt Sveriges släktforskarförbunds diskussionssida är släktforskningen möjlig att kritisera: ”Det nya ”adelskapet” (von) Rahden bygger på en identitetsväxling = ovanstående Niels Ernstsson alias en påstådd Nils Nilsson [s.k. svärdsida] i obevisad, ”muntlig tradition” — någon kvarleva har ö.h.t. inte presterats.” Vidare finns ingen entydig uppgift om att släkten von Rahden skulle innehaft ett ärftligt kommenderi, se ex. John Cilia La Cortes register.

Även om släktforskningen skulle vara riktig och därmed adelskapet, likaså anspråket till ett kommenderi, så kan en arvsrätt till ett ryskt (ortodoxt) kommenderi inte en rimlig grund för en ordensliknande sammanslutning. Ärftliga kommenderier har aldrig utökats till att anta medlemmar utanför familjen, utan är just en sak som går i arv från far till son. Och oavsett hur man tolkar 1810-1817 års beslut, så är det ett obestridigt faktum att ingen ryskt tronpretendent efter 1917 varit stormästare för en rysk Johanniterorden, på samma sätt som brittiska, tyska, svenska eller nederländska johanniterordnarna har haft statschefer som stormästare vilket är grunden för deras legitimitet. Inte heller idag är tronpretendenten H.K.H. storhertiginnan Maria Vladimirovna av Ryssland stormästare för en rysk Johanniterorden. Därmed saknas – enligt min och andras mening – formell grund för operativa ryskdescenderande kommenderier. Det enda som återstår är arvsrätt till något sedan länge försvunnet, eller möjligen en rätt att från far till son vidareföra en malteserdekoration.

Annonser
Ordnar, förtjänsttecken och medaljer i Sverige

Orders, decorations and medals in Sweden

Phaleristica

En sida om ordnar och medaljer

Heraldik

God heraldik behöver inte vara dyr!

Trond Norén Isaksen

- on Orders, Decorations and Medals in Sweden

%d bloggare gillar detta: