Militare Ordine del Collare (MOC)

Observera – ej att förväxla med San Marinos S:t Agatas orden (SMarS:tAO). Anspråket på legitimitet för den här orden bygger på att en junior gren av hertigsläkten Paternò är bärare av tronanspråk på Aragonien, Mallorca, Sicilien m.m. Att anspråket vilar hos en junior gren snarare än huvudmannen för släkten förklaras genom en ”pact de famille” där denna ordning fastställts, och att kungen av Neapel-Sicilien erkänt detta anspråk.

Anspråken betraktade induktivt

I stället för att börja med att snärja in oss i källgranskning, så kan den intresserade undersöka om om detta kungahus

  • erkänns av statschefen eller motsvarande för Spanien, Frankrike eller Italien där man ska haft domäner, på samma sätt som för andra detroniserade furstehus inom sin stats gränser.
  • av andra kungahus ses som äkta, exemplifierat med att man uppträder tillsammans och har utbyte med andra kungahus. I synnerhet är det centralt att kungahuset av Neapel-Sicilien inte har det.
  • av rojalistiska och monarkistiska sammanslutningar i Europa inkluderas som ett kungahus.

Svaret på alla dessa frågor är nej. Därmed har vi konstaterat att anspråken inte har fäste i den krets som är central för trovärdigheten i anspråken. I linje med detta kan flera saker noteras.

  • Italianska utrikesdepartementet utgav 1953 en lång lista över oäkta riddarordnar i Italien, och den återgavs i spanska tidningen Hidalguia (no. 177, 1983). Här finns Saint-Agathe de Paterno (ordre souverain dynastique militaire de) med. Listan återfinns på Francois Veldes hemsida.
  • Även Corpo della Nobiltà Italiana – medlem i CILANE, en europeiska sammanslutning av nationella adelskorporationer där bl.a. svenska och finska riddarhusen ingår – återger denna lista.
  • Association Nationale des Membres de l’Ordre National du Mérite (ANMONM) listar SAINT AGATHE DE PATERNO (ordre souverain dynastique militaire de) som en självutnämnd orden som mottagare av Franska Nationalförtjänsten inte bör vara med i.

Pretendentskapet och orden behandlas i kapitel V och XIX i boken ”The Knightly Twilight – A Glimpse at the Chivalric and Nobiliary Underworld”(länk till franska utgåvan), skriven av Robert Gayre of Gayre & Nigg 1973. Här tecknas en minst sagt kritisk bild. Bland annat konstateras att V. Powell Smith, som skrivit gott om orden, erhållit storkors av MOC. En lika kritisk bild finns i ”World Orders of Knighthood & Merit” (2006), som inte listar orden bland andra allmänt erkända riddarordnar. Följdaktligen är orden inte inkluderat i ICOC:s register över riddarordnar m.m.

Anspråken betraktade deduktivt

En svårighet är att orden utgår från sin bestämde tronpretendent och försöker bygga upp en argumentation bakåt i tiden för att hitta stöd för den aktuella personen. En annan och kanske rimligare ordning är att börja vid Jakob I och gå framåt, för att se var ett eventuellt tronsanspråk i realiteten hamnar och föra fram denne som tronpretendent (och eventuell stormästare för en återupplivad riddarorden).

Tidslinje enligt de dokument som presenteras på hemsidan och som jag dessförinnan vänligen fått ta del av:

  • 1851 Boken ”l’Ordine del Collare” publiceras. Den är skriven av Francesco Paternò Castello e Sammartino, hertig av Caraci, och återger vad han funnit i huset Biscaris släktarkiv. Den innehåller anteckningar av Don Ignatius Paternò Castello Scammacca, 5:e prins av Biscari, från dennes resor på de Baleariska öarna. Prinsen hade under sina resor fått informationer om familjens ursprung och spår efter något som prinsen tolkar som en riddarorden tillägnad S:t Agata.
  • 18 maj 1851 Åläggande från justitieministern/riksåklagaren till borgmästaren för Carcaci att personer som avlidit skall ha sitt medlemskap i ”The Chivalrous and Family Order ot the Collar of St Agata of the Most Serene House of Paternò” under ”The Regent Grand Master the Most Excellent Cavaliere Don Giovanni Paternò Castello of the Dukes of Carcaci, Prince of Emmanuel ”jure maritali” registrerat, och hänvisar till att orden är officiellt erkänd i de kungliga domänerna bortom havet.
  • 30 mars 1853 Guvernören över Catania klarlägger för guvernörerna och borgmästarna i provinsen att de enda ordnar som får bäras offentligt på de kungliga domänerna bortom havet är upprepning av 1838 års ordnar inklusive Militära Kedjan av S:t Agatas orden tillhörande Most Serene House of Paternò Castello Guttadauro of Emmanuel.
  • 14 juni 1853 De fem huvudgrenarna för Paternò samlas på initiativ av hertigen av Carcaci. Prinsen av Biscari väljs till ordförande. Hertigen av Carcaci föredrar ärendet: han påminner att alla huvudgrenar av kungahuset av Aragonien har dött ut, men att pretendentskapet nu gått vidare till de två söner av kung Jakob I testamentariskt ställdes i succession om huvudgrenen skulle dö ut. Den första sonens gren dog ut i början av 1800-talet med prins Cassano av Bari, men den andre sonens son är grundare av familjen Paternò. Hertigen av Carcaci påminner om sin granskning av familjens historia, och att han bett HMK av Bägge Sicilierna att erkänna hertigens sonson vars föräldrar båda bär kungahuset av Aragoniens blod, eftersom både Paternò och Guttadauro härstammar från kung Jakob I. Hertigen föreslår att hans son ska vara regent och stormästare över riddarna av Kedjans orden, dedicerad till S:t Agata. Det blir också beslutet.
  • 1854 Kammarherren till kung Ferdinando II, Don Francesco Paternò Castello e Sammertino, hertig av Carcaci, går bort.
  • 28 november 1859 Real commissione de titoli di nobilita har undersökt sina arkiv på begäran av Don Mario Paternò Castello Guttadauro av hertigarna av Carcaci.
    Denna undersökning visar att Real commissione de titoli di nobilita i kungariket Bägge Sicilierna den 20 april 1838 har fastställt den kungliga önskan att Don Giovanni Paternò Castello Sammertino av hertigarna av Carcaci med titeln prins av Emanuel ”jure maritali”, i särskild ordning ärftlig i manlig primogenitur, är förmyndare för Donna Lionora Guttadauros heraldiska fadersarv. Genom kunglig önskan är han också regerande Stormästare för den ridderliga, familjedynastiska Paternòiska kedjans orden dedicerad till S:t Agata, vilken fritt får bäras ”bortom havet” (på Sicilien men inte på fastlandet) på samma villkor som kungen, kungarikets, den helige faderns och Malteserorden.
    1838 års beslut bekräftas, med tillägget att de ridderliga utmärkelser som stormästaren vill förläna på denna sidan havet föreslår Real commissione de titoli di nobilita att dessa skall bekräftas av HMK, vilket annullerar HMKs dekret över vilka ordnar som kan bäras på fastlandet.
  • 11 feb 1860 Nominering av Don Giovanni Paternò Castello di Carcaci, Prince of Emmanuel maritali nomine, the Most Serene Grand Collar Regent Grand Master of the Order of the Collar of Paternò till ordförande för Catanias distriktsråd för det innevarande året.
  • 8 mars 1860 Inrikesdepartementets bekräftelse på densamma med samma ordval.
  • 16 september 1860 Don Mario Paternò Castello e Guttadauro av hertigarna av Carcaci
    • Erkänns den rätt han har att förläna adliga titlar som hans del av hans hustrus arv från huset Guttadauro i primogenitur. Finns ej förste son, går rätten till förste son av förste dotter, och i sidogrenar intil fjärde led.
    • Erkänsla som överhuvud för den dynastiska kedjans orden dedicerad till S:t Agata, jungfru och matyr, ett oomtvisteligt arv från huset Paternò med titel och rang som suverän stormästare med rätt att förläna ridderliga värdigheter och adelstitlar i släkten. Om manlig avkomma inte är gift innan 50 års ålder går arvet vidare till bröder före systrar för att knyta orden till huset Paternò.
    • Erhåller titeln prins Val d’’Emmanuel i provinsen Pedagaggi, som Guttadauro haft som äga i landet Francofonte, efter första generationen ärftlig i manlig genitur, och i sidogrenar intil fjärde led. Innehavaren av denna titel får bära Guttadauros vapen (Aragonien).

Nedan listas släktträdet som pretendenten för fram för att stödja sin sak:

Kung Jakob I av Argonien
|
Pedro de Ayerbe, señor de Paternò
|
Pedro de Ayerbe, señor de Paternò
|
Miguel, señor de Paternò
|
Giovanni/Guglielmo kallad ”den äldre”, bl.a. baron av Burgio
|
Gualterio Paternò, baron av Burgio, bl.a. baron av Imbaccari, Supplementi di Mazzara, Trapani e Sciacca
|
Francesco Paternò, baron av Imbaccari, Supplementi di Mazzara, Trapani e Sciacca, 1:e baron av Graneri
|
Pietro Paternò, baron av Graneri, baron av Aragona
|
Angelo Francesco Paternò, baron av Aragona
|
Feruccio/Petruccio Paternò, baron av Aragona
|
Angelo Francesco Paternò, baron av Aragona
|
Vincenzo Paternò Castello, baron av Aragona
|
Maria Agata Digna Paternò Castello, baronessa av Aragona, prinsessa av Biscari genom giftemål
|
Giacinto Paternò Castello, baron av Bicocca
|
Vincenzo Paternò Castello, hertig av Carcaci
|
Mario Concetto Paternò Castello, hertig av Carcaci
|
Giuseppe Vincenzo Paternò Castello, hertig av Carcaci
|
Mario Paternò Castello, hertig av Carcaci
|
Giovanni Paternò Castello, prins av Emmanuel (jure maritali)*.
|
Mario (”I”) Paternò Castello (1838-1906), prins av Emmanuel (genom beslutet 1838)*
|
Eleonora Angela Maria Paternò Castello (1878-1970), prinsessa av Emmanuel (genom beslutet 1838)*, gift med Roberto Paternò Castello
|
Francesco Mario (”II”) Mario Paternò Castello (1913-1968), prins av Val d’Emmanuel (genom beslutet 1860)*
|
Roberto (”II”) Enrico Francesco Maria Gioacchino Paternò Castello (1937- ), prins av Val d’Emmanuel (genom beslutet 1860)*
|
Francesco Nicolo Roberto Paternò Castello (1964- ), prins av Val d’Emmanuel (genom beslutet 1860)*
|
Roberto (1992-), hertig av Gerona och Domenico, hertig av Ayerbe

* Mina noteringar, se nedan

Om vi håller alla fakta på armlängds avstånd
– vad är det vi har egentligen?

Den första svårigheten är att det inte är entydigt klarlagt att Giovanni/Guglielmo den äldre härstammar från kungaätten. Här och här, till exempel, saknas den Miguel, señor de Paternò (son till Pedro, señor de Ayerbe, och bror till Conastanza de Ayerbe, Maria, baronessa de Ayerbe, Sancho Lopez de Ayerbe och Conastanza de Ayerbe) för att anspråken ska hänga ihop. I dessa genealogier omnämns Pedro och och hans son Pedro som ”señor” resp. ”baron de Ayerbe”, inte som ”de Ayerbe, señor de Paternò”.

Källäget verkar vara oklart och vidare efterforskningar skulle vara värdefullt för att bringa ytterligare klarhet. Här och på italienska Wikipedia görs till exempel gällande att den som är släkten Paternòs anfader, Roberto d’Embrun, var av en junior gren av grevarna av Barcelona som senare blev kungar av Aragonien m.m. och därefter dog ut. Han ska ha deltagit vid den normandiska erövringen av Sicilien ca 1070, då han erhöll förläningen Paternò och Buccheri. Släktens vapen, som junior gren av grevarna av Barcelona, är detsamma som den utslockande grenen Barcelona-Aragonien, med tillägg för att visa att det är en junior gren. Vapnet är därför identiskt med den senare utgrenade familjen Aragonien-Mallorcas vapen, även den utslocknad. Förklaringen till vapnet som släkten Paternò idag för är alltså inte att släkten Paternò skulle alltså inte vara för att man är en gren av kungahuset av Mallorca, utan att familjen Paternò är en tidig avgrening inom en familj som sedermera blev kunglig och fick ytterligare en junior gren.

Den andra svårigheten är Jakob I:s testamente. Här specificeras nämligen att tronföljden i alla delar ska gå i manlig genitur i direkt linje. Enligt ovan har tronanspråket vid tre tillfällen gått på den kvinnliga linjen och därför borde tronanspråket bäras upp av en helt annan person. Familjepakten från 1853 kan rimligen inte bära upp anspråket: om det är så att man i första läget ondgör sig över att man frångick Jakob I:s testamente på ett sätt som innebar att någon av de legitima sönerna inte blev vald till kung, så blir det helt inkonsekvent att man själv väljer att frångå testamentet för att lägga anspråket där de nu vilar.
Förklaras familjepakten som giltig – och därmed också de två sista kvinnliga arvtagarna – så kvarstår fortfarande att man tvingas gå i kvinnlig genitur en gång tidigare utan formellt stöd (Maria Agata) för att lägga tronanspråken där de sägs vila. Det finns en gren inom familjen som utifrån Jakob I:s testamente har mer berättigade anspråk. Går man i manlig genitur med företräde för äldre söner så hamnar anspråken inte hos Giovanni den äldres tredje son (Gualtiero), utan hos den förste (Nicola), och vidare till nuvarande 8:e hertigen av Roccaromana m.m. inom familjen Paternò. Detta är en slutsats som jag nått fram till efter att ingående ha studerat den dokumentation ordens och kungahusets förespråkare för fram, där en hel del är irrelevant och där sambanden inte är enkla att inse. Därför är det för mig glädjande att ordens- och kungahusexperten Guy Stair Sainty nått samma slutsats, likaså José Mara de Montells y Galán & Alfredo Escudero y Diaz-Madroñero i boken ”Repertorio de las instituciones caballerescas en el reino de España” (2008).

Även om vi skulle betrakta familjepakten som giltig då den skrevs, som ett försök att vaska fram den som då tycktes ha bäst anspråk, så är det inte säkert att familjepakten håller idag. Det förutsätter att alla äldre linjer accepterar sina företrädares tysta avsägelse från tronpretendentskapet. Så är inte fallet inom kungahuset av Neapel-Sicilien, där den spanska grenen inte anser att en tronavsägelse är riktig och därför ser sig som familjens överhuvuden. Riddarhuset har också för några år sedan ändrat sin syn på en avsägelse av adelskap hos släkten Tamm: avsägelsen ses nu enbart personlig utan konsekvens för efterföljande led, som nu alltså betraktas som adliga.

Den tredje svårigheten är att det inte finns några kända förstahandsuppgifter om orden, utan allt bygger på andrahands-, tredjehands- o.s.v. uppgifter via boken ”l’’Ordine del Collare”. Det är anmärkningsvärt att orden inte alls verkar finnas i något annat källmaterial. Den borde ha lämnat avtryck i de påvliga arkiven som en stridande orden, och den borde ha funnits med i någon av alla de verk som under århundradena skrivits om medeltida riddarordnar. Det fanns ett sådant intresse för riddarordnar att minsta antydan i äldre källor som kunde tolkas som en riddarorden gjorde det – se t.ex. S:t Birgittas orden nedan där ”Faraos orden” beskrivs – vilket gör avsaknaden av kompletterande källmaterial än mer slående. Det är därmed långt ifrån att de fragment av en ridderlig sammanslutning som prinsen av Bari påstår sig ha funnit var en regelrätt riddarorden. Eftersom ordens historia i dagsläget inte är belagd bortom 1800-talet borde ”militär” tills vidare utgå ur ordensnamnet. Därmed återgår man också till hur orden oftast benämns i de dokument från 1800-talet som orden stödjer sig på.

Den fjärde svårigheten är att orden i första hand var en regional angelägenhet, inte en nationell. Möjligen kan orden under en kortare period från februari 1860 till september varit godkänd, beroende på om kungen hann besluta i enlighet med kungl. kommissionen för adelstitlars beslutsförslag (genom kungens godkännande annullerades förbudet att bära orden på fastlandet). Dokumentet från den 11 februari 1860 styrker inte i sak att så skulle skett. Orden fick inte ett totalt erkännande förrän under september 1860 i ett läge då kungen flytt från huvudstaden till Gaeta – det vill säga, då det kungarike som han regerade över stod i begrepp att förloras. Det är inte ovanligt att kungar vars ställning står i begrepp att förloras ibland har undertecknat dokument för att stödja ordnar med svag legitimitet eller för att adla personer. Bakgrunden till det kan möjligen vara att kungarna inser att de inte kommer att behöva ta ansvar för sådana beslut. Kungahuset av Neapel-Sicilien erkänner inte orden eller tronanspråken. Orden erkänns inte heller av Vatikanen. Det kan vara intressant att notera att kungen av Neapel-Sicilien (utöver Ordine del Collare) i september 1860 erkände Ordine Militare e Ospedaliero di San Giovanni d’Acri e San Tommaso och Ordine Militare e Ospedaliere di S. Maria di Betlemme till ”furstliga huset Amoroso d’Aragona” Den förra av dessa ordnar har för övrigt blivit erkänd av kung Viktor Emanuel III av Italien år 1944 under liknande omständigheter. Ingen av dessa bägge ordnar verkar trots kungligt godkännande, uppdatering av huset till kejserlig status, familjepakt, domstolsutslag från Bari m.m. anses som legitim.

I de dokument som orden stödjer sina anspråk på framgår att den prinsessa av Emmanuel som Giovanni Paternò Castello gifte sig med var det första och enda barnet till den siste prinsen av Emmanuel. Genom särskild ordning 1838 gjordes prinstiteln därefter möjlig att vidareföra i manlig primogenitur efter prinsessan. 1860 förlänas titeln prins av Val d’Emmanuel. Trots det väljer tronpretendenterna att kalla sig prins av Emmanuel, eftersom dessa anser att titeln var kognatisk, och att detta ska bevisas genom att Kungl. kommissionen för adelstitlar tycks erkänna Don Mario som genuin prins Emmanuel. Men då bortser man från tidsordningen. Det tycks som om kungen i sitt sista beslut i september 1860 bortser från Kungl. kommissionen för adelstitlars resultat. Kungen väljer istället uttryckligen att förläna en ny titel som är snarlik den som släkten haft, vilket ser ut som en ersättning för något som kungen tycks anse att släkten inte längre är berättigad till.

Det finns tre domstolsutslag som i senaste utslaget beskriver huvudmannen för ätten som ”Nobleman of the Dukes of Carcaci, Prince of Emmanuel, Duke of Perpignan and by the Grace of God and hereditary right, legitimate Pretender to the Thrones of Aragon, Majorca and Sicily, the titles of Prince of Catalonia, Count of Cerdagne, Count of Rousillon, Patrician of Catania, Lord of Valencia, Lord of Montpelier, Count of Urgell, Viscount of Carlades, etc, etc, Sovereign Grand Master of the Military Order of Saint Agatha of Paternò, Grand Master of the Order of the Royal Balearic Crown, Grand Master of the Royal Order of James I of Aragon, Grand Master of the Order of San Salvador of Aragon and of the Royal Aragonese Order of the Knights of Saint George and the Double Crown”.
Domstolsutslag som argument för en ordens legitimitet har kommit att uppfattas som en varningssignal snarare än något som stärker legitimitetsanspråk. Se denna sidas första punktlista högre upp. Bland flera andra framhåller bl.a. familjen Mussolinis familjeorden Ordine dell’Aquila Romana domstolsutslag i argumentationen, men är likväl inte ansedd som en riddarorden.

Den senaste domen är en skiljedom i en tvist. De jurister jag talat med menar att domstolsutslaget har rättsverkan endast i det domstolen prövar. Eftersom fallet inte direkt rör tronanspråken utan storleken på den medlemsavgift som ska betalas, så menar de att domen troligen innebär att om tronpretendenten önskar inträda i ett högre institut för adelsrätt i ett land som undertecknat New York-konventionen, så har han rätt att göra det i klassen ”of Justice” (om en sådan kategori finns) och betala den högre medlemsavgift som följer av det. New York-konventionen om tvistemål innebär i sig inte att ordens legitimitet genom domstolsutlaget måste erkännas i de undertecknande länderna.

Dessutom: vem är den andra parten i målet? Istituto Superiore di Diritto Nobiliare säger sig kunna verifiera adelstitlar m.m. genom domslut i tvistemål vid domstolen i Ragusa, att domsluten kan införas i Gazzetta Ufficiale della Regione Sicilia och att domsluten ska vara internationellt giltiga med hänvisning till New York-konventionen. Allt detta förs fram av kungahuset som en del i argumentationen, så med facit i hand tycks det som om Paternò – tack vare en synbarlig tvist – fått exakt det som institutet uppger sig kunna leverera till klienter.

Tronpretendentendenterna verkar under 1900-talet långt ifrån agerat med den restriktivitet som borde prägla tronpretendenter med osäkra anspråk. Utöver ”MOC” förfogar tronpretendenten över fem ordnar. Det kunde ha varit åtta, två är förenade till en och nuvarande tronpretendenten låter anspråket på en egen Montesaorden vila. Utöver det har Roberto Paternò 1980 inte frånträtt, utan tydligen sålt anspråken på The Sovereign Order of the Oak. Det förvånar att en formulering i 1860 års kungliga dekret (…Grand Master with the faculty to bestow honours and ranks of chivalry) sägs stödja att stormästaren av orden har rätt att instifta ytterligare ordnar, inte att det rör sig om ordensklasser i den orden som avses i meningens början. Tronpretendenternas adlande har möjligen präglats av frikostighet och för ordensfuntionärer kanske skett med större automatik än vad som kanske är önskvärt och nödvändigt för att behålla den exklusivitet som adelskap bör vara. Adelskap i allmänhet har ofta getts till samhällets mest framstående personer, men det verkar inte alltid ha varit den personkrets som tronpretendenterna har valt att upphöja. Intressant i sammanhanget är att kapaciteten att adla inte utgår från den paternoiska sidan av släkten – som rimligen är den huvudsakliga bäraren av tronanspråket – utan det faktum att den då sista prinsessan av Emmanuel (ättling till hjälten Gotador) gift sig med en Paternò.

Eventuella fel och brister i ovanstående är inte avsiktlig, utan har sin grund i att jag har genuint svårt att följa logiken i den argumentation som orden presenterar och som inte alltid går att utläsa ur den omfattande dokumentationen. Vad jag förstår är det den 8:e hertigen av Roccaromana som är huvudman för den seniora grenen i släkten Paternò. Om testamentet är giltigt (vilket tydligen är omdiskuterat enligt bl.a. Gayre) och det finns ett berättigat tronanspråk, om den genealogiska kedjan som förs fram mellan kung Jakob I och Giovanni den äldre visar sig hålla, så skulle tronanspråket enligt kung Jakob I:s testamente vila hos hertigen av Roccaromana. Frågan blir då hur man ska se på ordens nuvarande stormästare, en fråga som är upp till ordens medlemmar att ta ställning till.

Som kuriosa kan nämnas att orden på 50-talet eller möjligen redan på 40-talet hade minst en svensk medlem. I boken ”Svarta Örns Orden 1903-1953” kan man i matrikeldelen läsa på s. 240, att som medlem i storlogens VIII:e grad antagen 1950 står ”Sandstedt, Harry, Dentist, StOffKonstO, StOffS:tAgPHO, KS:taBrigO, ItGM F.” StOffS:tAgPHO betyder enligt uppslagsdelen StorOfficer (Kommendör av 1 kl) av ”S:ta Agata Paternoska Husorden”. F:et markerar att Sandstedt i de lägre graderna tillhört Falköpingslogen, grundad 1939, troligen hans hemort.

Innan vi lämnar släkten Paternò ska dröja ett ögonblick vid den yngre brodern till tronpretendenten av Mallorca, Aragonien, Sicilien m.m. Han heter Don Thorbjorn och är född i Mölndal 1976. Av www.paternocastello.info, www.paternocastello.it och www.paternocastello.es framgår att han inte längre nöjer sig med att ha fått sig tilldeldad titeln ”hertig av Valencia” vid födseln. Enligt sin far Robertos (”II”) vilja är han sedan 1996 även tronpretendent till utdöda kungariket Valencia i nuvarande Spanien med rätt att ha egna ordnar – och fons honorumrätt. I december 2006 fick han stormästarskapet för ”Sovrano Ordine di San Giovanni di Gerusalemme”. År 2008 har han också fått ett skiljedomstolsutslag som ska tala till hans fördel:

  • titeln prins och tronpretendent till Valencias krona med värdigheten ”kunglig höghet” och fons honorum-rätt.
  • ärftlig titeln prins protektor till den oäkta Johanniterorden ”Sovereign Order of St. John of Jerusalem – Knights of Malta”.
  • titlarna:
    • Duca di Valencia,
    • Duca di Baiana,
    • Conte di Paternò,
    • Conte di Artedero,
    • Conte di Mongialisi,
    • Barone di Carcaci,
    • Barone di Biscari,
    • Barone di Sparacogna,
    • Barone d’Aragona,
    • Barone di Granieri,
    • Barone di Baccari,
    • Barone di Mongialisi,
    • Barone di Cuba,
    • Patrizio di Catania
    • e Signore di Bidani.
  • Stormästare för följande dynastiska ordnar:
    • Reale Ordine Dinastico Aragonese dei Cavalieri di S. Giovanni,
    • Reale Ordine Dinastico Nobilitante Valenciano,
    • Reale Ordine Nobiliare della Milizia Celeste,
    • Reale Ordine Militare della Liberazione Valenciana,
    • Reale Ordine di San Patrizio,
    • Reale Ordine del Tempio di Gerusalemme,
    • Sacro Ordine Crociato di Cristo Risorto.

Sammantaget – saken talar för sig själv.

Annonser

– on Orders, Decorations and Medals in Sweden

Ordnar, förtjänsttecken och medaljer i Sverige

Orders, decorations and medals in Sweden

Phaleristica

En sida om ordnar och medaljer

Heraldik

God heraldik behöver inte vara dyr!

Trond Norén Isaksen

- on Orders, Decorations and Medals in Sweden

%d bloggare gillar detta: