OT: Armbandsur

1044274_10151491017046444_1345876214_nArmbandsur. Det är något jag gillar, köper och säljer ibland, brukar ha några stycken.

Här invid syns ett av mina kap, fotograferat en morgon på väg till jobbet på t-baneperrongen vid Svedmyra. Ett s.k. dubbelt skelettur d.v.s. med glasbaksida och utan täckande urtavla så att urverket är helt genomskinligt. Ett verkligt kap, ett suddigt foto på Tradera helt utan beskrivning i text gjorde att ingen vågade bjuda så auktionen slutade på lite över 100:-. Urverket är Peseux 7040 som såldes under flera märken. Troligen har logga varit tryckt på glaset (eftersom urtavla inte finns att sätta logga på) men nötts bort, så vem vet? Efter mycket googlande ingen aning om vilket varumärke, och det får vara så. Utan känt varumärke inte värt så mycket i reda pengar, men ett väldigt vackert ur av hög kvalitet.

Det finns tre saker jag inte riktigt gillar med armbandsur, om jag själv ska bära dem. Nya armbandsur, och stora armbandsur. De två första hänger ihop lite grann: för mig ligger gränsen på 36-37 mm i diameter och det görs få herrur med så liten diameter idag. Och inte batteri eller automat. Det finns en filosoferande poäng i att dra klockan själv, spänna fjädern som får urverket att gå. Inte förlita sig till annat, automat eller batteri. Ett personligt ansvar för tidens förlopp.

I armbandsurens barndom var uren väldigt små. En diameter på ca 28 mm var vanlig (vilket gör att en del gamla herrur säljs som damur på Tradera). Och det var det som var poängen när de kom, de var små, smidiga tidmätare och blev på ett sätt en motreaktion mot de herrfickuren som har en diameter över 40 mm. Framåt 40-50-talen är diametern ca 33 mm och större diametrar finns men beskrivs då som ”oversize”(!) ibland.

2016-05-26 09.01.11-1
Jaeger-LeCoultre, en guldklocka för 25 års lång och trogen tjänst på IBM till Lars-Göran Svensson enligt inskriptionen. Från en annan tid, en annan värld… Såld!

Jag gillar inte stora armbandsur utan snarare de runt 33 mm. Det hänger samman med att ur ska fungera till kostym och jag är inte så sportig av mig att någon sportklocka behövs. Gärna som en nedtonad del av en helhet, med en berättelse. Det finns inget bättre än att se äldre herrar med en gammal Omega på armen, som de fick för 25 år sedan för lång och trogen tjänst, där lacken på urtavlan har börjat få en ljusbrun ålderston, eller en yngre dam med sin pappas eller farfars gamla armbandsur på armen.

Det finns enligt min mening liten anledning att låta renovera urtavlorna på äldre ur, om det inte är fråga om behov av totala restaurering. Det är bättre att ha ett 50-årigt armbandsur och låta tiden synas. Både i vad den tid klockan visar, och i den tid som förlutit sedan det tillverkades. I det ligger en för mig filosofisk betraktelse: vad gör du av din tid?

Om man ska tala märken, och det måste man väl, så gillar jag Longines (hur det nu uttalas…) från i första hand 40-50-talen. Gillar logotypen med ett bevingat urglas, den filosofiskt flyktande tiden, vilket också är den äldsta logotypen för ett klockmärke. Inte så hett märke idag som det var då, det finns en kvalitet som idag är underprissatt. Omega från samma tid kostar dubbelt så mycket därför att Omega är ett väldigt hett märke idag. Omega för min del är dock inte förbundet med trender, utan med att min pappa under hela min uppväxt bar Omega. För en Omega var vad en ingenjör skulle ha. Att bära en Omega för mig i första hand en homage till pappa, till hans resa genom livet.

Framtidsprojekt? Det verkar som att pappa tyvärr har kastat(!) sina två-tre omegor i takt med att de gått sönder och bedömts för dyra att laga, det hade varit det ultimata. Det enda ur som jag hittat är en ålderdomlig liten 30-tals Revue. Den inköptes begagnad för pengarna pappa fick när han muckade 1958, men när han efter muck jobbade som växlare inom SJ vid Korsnäs, så råkade han få handleden i kläm när han kopplade två vagnar och klockan tog smällen. Skadorna är dock inte djupa och det vore lika möjligt som kul att sätta den i skick igen.

TILLÄGG 2017-04-17: I samband med att min mor gått igenom min pappas kvarlåtenskap efter hans bortgång, så återfann hon två Omegor! Dels en Omega Seamaster automat i kaliber 491, vilket tillverkades 1955-1958. Dels en Omega Seamaster Quartz – kaliber 1342, vilket tillverkades på 1970-talet och är ett av de siste in-house producerade quartzverken innan Omega gick över till ETA/ESA-verk. Verkligen så otroligt roligt! I skrivande stund går ingen av den, utan de behöver renoveras båda två. Hoppas kunna återkomma till dem längre fram.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

– on Orders, Decorations and Medals in Sweden

Ordnar, förtjänsttecken och medaljer i Sverige

Orders, decorations and medals in Sweden

Phaleristica

En sida om ordnar och medaljer

Heraldik

God heraldik behöver inte vara dyr!

Trond Norén Isaksen

- on Orders, Decorations and Medals in Sweden

%d bloggare gillar detta: