OT: Nijmegenmarschen civilt

Med ben och fötter som är nästintill obrukbara tänkte jag att det kan vara intressant att från sängkanten skriva några reflektioner över hur det är att gå marschen som civil, därför att det verkar som att den största andelen svenskar har gått marschen som militärer i yngre ålder.

Mycket av det som står här finns i en eller annan form på http://www.4daagse.nl/en/. Det kan dock vara svårt att hitta. Så om du ska gå marschen, läs hela webbsidan! Ett exempel: i stadgarna för 2016 års marsch framgår att målgång sista dagen är framflyttad en timma, men det framgår inte någon annanstans på webbplatsen.

DISCLAIMER. Jag är ingen träningsexpert. Långt ifrån. Om något här nedan verkar stolligt så är det med all sannolikhet stolligt. Men det är vad jag gjorde och jag försöker beskriva hur det fungerade/inte fungerade för mig, så att andra kan dra nytta av mina erfarenheter.

Målsättning

För min del bestod den av två delar. Med undantag för att jag tränade karate (igen) några år i mitten av 00-talet har jag egentligen inte tränat sedan 1990 när jag gjorde lumpen och runt sommaren 2015 började jag känna att något behövde göras. För att orka starta behövde jag en faleristisk belöning som slutmål. Fånigt kanske, but there you go. Det gjorde att ett marschavslut var viktigt, så att NedNijBK skulle kunna erhållas.

När jag väl fick en plats, så blev det tydligt att det fanns ett element av pilgrimsvandring också och därför var det tydligt att jag gjorde skulle göra resan ensam och själv, samt att jag måste slutföra marschen även av det skälet. Det var mina målsättningar och de hjälpte mig att nå i mål. Fundera över din!

Individ eller grupp?

Antalet deltagare är begränsat. De som anmäler sig i grupp har förtur, även dem som har gått individuellt föregående år. Förstagångsvandrare och övriga lottas in på resterande platser. Som förstagångsvandrare kan man alltså lättare komma med om man deltar i en grupp. Å andra sidan, en civil grupp måste bestå av elva personer och ingen får dra sig ur, vilket gör att det är ett vågspel för gruppen att ha förstagångsdeltagare.

Boende

När man fått en plats är det dags att boka boende. Hotellen är oftast tydligen redan fullbokade, men genom http://www.vierdaagsebed.nl får man en säng hos en holländsk familj. Det framgår inte jättetydlig, men sängkläder och handduk ingår, och man kan välja om man vill ha frukost eller inte. Jag delade rum med en snarkare, vilket inte gjorde mycket eftersom man är så trött att man sover ändå, och det var dukat till frukost kvällen innan så att vi kunde ta för oss vid 03.00 (start för 4 x 50 km är 04.00). Vi erbjöds möjlighet att låna någon av familjens cyklar (Nijmegen är en cykelstad), men eftersom vi bodde ca 1 km från starten gick vi i stället.

Resande i förhållande till incheckning inför start

Marschen går av stapeln tredje veckan i juli varje år. Inregistrering görs söndagen eller måndagen före start. Detta gör att man måste boka sitt resande så att man kan vara i Nijmegen senast måndag tidig eftermiddag.

Det hade jag missat, men hade turen att ha bokat ett tillräckligt tidigt flyg framme i Schiphol-flygplatsen måndag lunch och därifrån tog jag tåget till Nijmegen på lite över en timme, så jag hann ta registrera mig, ta ett par öl invid start-/målområdet och insupa stämningen. Det hade varit roligare att åka på söndagen, därför att då hade man fått 1-1,5 dag att insupa stämningen på plats och jag hade kunnat delta i den gudstjänst som arrangeras för Vierdaagse. Min söndag blev i stället mer av egen mental laddning och packning.

Träning

På http://4daagse.nl/images/stories/files/overig/Trainingsschema.pdf finns ett bra upplägg på hur man bör börja träna 21 veckor innan marschen börjar. Att gå är inte svårt, vad det kanske mer handlar om är att lära känna sin kropp, hur den reagerar, dess begränsningar. Det handlar också om att prova ut utrustning: skor? strumpor? uppstår blåsor, var?

Jag följde inte riktigt schemat utan gick för korta sträckor i sommarvärme: när jag väl sedan gick marschen så fick jag blåsor på ställen jag visste skulle komma (i mitt fall mellan/under tårna), men det kom blåsor på nya ställen (tårnas ovansidor – eftersom jag började knipa med tårna vilket nötte på ovansidan, sidorna på stortårna och hälarnas yttersidor). En otrevlig överraskning.

Däremot gjorde jag en sak som kanske är lite dum, men jag gick lite över två mil mil utan att äta eller dricka i svensk högsommarvärme, för att känna efter hur kroppen reagerade på 0 tillförsel. Klokt eller inte, det var nyttigt att ha känt av lite när jag väl kom ner, just under de varmaste dagarna.

Materialsport – friktion, strumpor och skor

Jag gick i vanliga bomullsunderkläder, bomullsshorts och en bomullstshirt. Funkade helt OK, inga problem med infanterield. Det tar dock längre tid för bomull att torka jämfört med funktionsplagg i syntet om regnet kommer, vilket det gjorde sista dagen. Jag hade med mig en något äldre regnjacka i syntet som inte kunde stå emot det extremt tunga och hårda holländska regnet som kommer i åskbyar. Många deltagare använder regnponcho i plast.

En bomullshalsduk/-scarf är ett måste, annars bränner man sönder nacken. Jag hade tänkt att ta min gamla m/59:a, men hittade den naturligtvis inte. Under första dagen hade dock ett nederländskt företag producerat reklamhalsdukar som de delade ut till vandrare, så jag klarade mig. Mycket behaglig att blöta den under marschen, likaså att blöta keps/hatt. Jag hade en gammal bush-hatt i bomull: fördelen var att den skuggade mer än en keps, men den var samtidigt tjockare och varmare än en keps.

Om färger på kläderna m.m.: första dagen kallas för blå tisdagen och då har en hel del vandrare blå t-shirt m.m. Andra dagen är rosa onsdagen utifrån ett regnbågstema, varpå en hel del bär något rosa.

Blåsor uppstår av friktion mellan hud och hud, eller mellan hud och strumpa. Så vad allt handlar om är att förhindra att friktionen uppstår, eller att flytta friktionen bort från huden. Väl i Nijmegen delade jag rum med en kanadensare, som aldrig hade blåsor på fötterna. Hans knep var helt enkelt att han lärt sig att marschera med tårna uppåt/utåt(!) så att de inte gnagde på varandra, och han öste talk i strumporna för att minska friktionen mot resten av foten.

Många andra rekommenderar Elastoplast för att tejpa fötterna förebyggande (för att flytta friktionen bort från huden), och det bara kan köpas över Internet. Jag hann få en leverans fredagen innan jag åkte, använde ganska precis en rulle (2,5 m) med en i reserv.

När det gäller strumpor så är det högst individuellt. Jag blev föreslagen en modernare strumpa på Löplabbet med olika zoner i syntet och ull. Funkade i slutänden inte för mig när jag kom ner. Däremot funkade det bra med en syntetstrumpa innerst och en ullstrumpa utanpå, de olika materialen blev friktionsytan. Sista dagen hade fötterna svällt så jag skippade ullstrumpan och det funkade bra det också, eftersom jag hade väl tejpade fötter pga av alla blåsor.

Skorna måste vara väl tilltagna i storlek. Jag gick till Löplabbet (på fältmajorens inrådan) och fick ett par långdistanslöparskor utprovade som kändes bra i Sverige, med två innersulor att ta ut så att skon skulle kunna växa i takt med att fötterna svällde. Felet jag gjorde var att jag borde ha tejpat fötterna när jag provade ut skon, för att vara säker på att jag fick en tillräckligt stor storlek. För med tejp, strumpor och svällande fötter blir det trångt. Mina lilltår och ringtår har tagit mycket stryk av att det blev för trångt även när jag tagit ut alla innersulorna och jag kommer nog att tappa fyra tånaglar till följd av det.

Eftersom fötterna gör ont på ett visst sätt, så ändrar man sättet att gå, hur man sätter ner foten, var man belastar den. I mitt fall ledde det till att jag belastade ett knä lite, lite annorlunda. På en kort sträcka spelar det ingen roll, men om man tar runt 50 000-75 000 steg på en dag, så leder till att knäet börjar smärta (och därför bra att ha med Voltaren i gelform). Det är också varför det är så viktigt att träna att gå över två dagar hemma i Sverige. Bara en längre sträcka svarar på frågan var dina svagheter ligger.

På plats

Efter att man fått sitt armband fastsatt vid sitt incheckningstält får det inte tas av, det räknas som att man brutit marschen. Färg beroende på sträcka. Vid incheckning får man också ett kort för kontroller på sträckan som inte får tappas bort. Vid start blippas man vid startbågen, men vid målgång varje dagsetapp blippas man i sitt incheckningstält och får nästa dags kontrollkort.

Alla olika sträckor har gemensam målgångstid 17.00. För längsta sträckan 4×50 km ligger starten då 04.00-04.45. Även om man kommer till startområdet 03.45 så är det fullt av folk och det blir en väntetid på 15-30 minuter: det kan vara effektivare att komma dit något efter fyra.

Första marschdagen är en dag att lära sig hur det fungerar, och sedan gör om allt, om möjligt bättre, tre dagar till.

Skaffa appen 4Walker! Så snart du startblippats kan man på appens karta följa var på sträckningen du befinner dig, även när du kommer att gå i mål givet det marschtempo du håller. Och om du skaffar appen, skaffa ett extrabatteri eller två till telefonen så att du kan följa under hela dagen. Glöm inte att ta med alla laddare!

Varje dag efter marschen är det perfekt att sätta fötterna i en barnpool fylld med iskallt vatten. Det får svullnaden att minska. Efter en stund i poolen ägnade jag en stund åt att punktera och tömma blåsorna.

Önskar att jag hade haft ett par flip-flops med mig, eftersom jag inte hade blåsor mellan stortå och pektå, de sandaler jag har med två remmar över fotryggen var lite smärtsamma att ha på sig eftersom de klämmer lilltårna.

Civil individ kontra militär grupp

Det är ganska stor skillnad på de två. Den som deltager i militär grupp ”åker med gröna tåget”. Längst fram går en marschanförare som sätter tempo och som individ behöver du bara ta rygg på framförvarande. Militärerna går raskt och plöjer väg genom de civila deltagarna och tar rast gemensamt med regelbundna intervall.

Jag gjorde två misstag första dagen vad gäller själva marscherandet. Det ena var att jag utan att riktigt tänka på det tog rygg på någon framförvarande, vilket flera gånger ledde till att jag frångick mitt eget marschtempo och antog deras (långsammare) tempo. Det andra är att jag var för försiktig i att sicksacka mig fram mellan de civila deltagarna. I marschstadgarna står att man får inte gå om en annan person om det stör honom eller henne, men så är det inte riktigt i verkligheten. Kanadensaren som jag delade rum med var av den bestämda uppfattningen att det måste varit holländarna som uppfann trängningen, baserat på sina erfarenhet från tidigare marscher.

Som civil individuell deltagare finns alltså ett mycket större ansvar när det gäller hur marschen genomförs i fråga om tempo och hur mycket man går förbi andra. Dag 2-4 bestämde jag mig för att hålla mitt eget tempo och dessutom på att fokusera på dem jag gick om, och ignorera hur många som gick om mig. För så länge man går om personer (med samma band som en själv) så känns det som att man är på rätt väg.

Som civil har man samtidigt också större frihet vad gäller raster. Om det inte känns bra, så kan man flika in ett extra kortstopp för att smörja ett knä, utan att man behöver tänka på någon annan. Första dagen tog jag 10-15 minuters rast var 90:e minut. Militärer går nog ca 60 minuter och det var också det råd jag fått att hålla, men eftersom de går 10 km kortare kan kan en civil kanske inte ha så täta intervaller. Första dagen ägnade jag för mycket tid åt att tejpa om tårna när det kanske egentligen inte behövdes. Övriga dagar lät jag tejpen sitta kvar när den satt sig och höll bara koll på blåsbildning. Jag tog rast var 90:e minut på förmiddagarna för att hinna så långt som möjligt innan det blev varmt och var 60:e på eftermiddagarna för att inte ta slut på mig själv.

Mat och dryck

Det finns mycket skrivet om vad man bör ha med. Jag valde 3 x 650 ml vattenflaskor från ett norskt mineralvattenföretag för en bra kork att dricka genom; två med vatten, en med Resorb Sport (vätskeersättning för sportbruk). Två energikakor från Swebar och lite nötmix och därutöver antingen en macka från frukosten eller en pizzarest från middagen innan att ha till lunch. Mer behövs nästan inte därför att åskådarna ger mycket att äta: gurkbitar, morotsbitar, körsbärstomater, kex, salta pinnar, saltlakrits, sött godis, druvsockertabletter, korvskivor, vatten, saft m.m. Första dagen packade jag mer, så att jag skulle vara säker på att jag skulle klara sträckan, medan de andra två tog jag mindre.

Apropå pizzan ovan: jag och kanadensaren beställde pizza med hemleverans de tre första dagarna. Jag har aldrig uppskattat hemleverans så mycket som då!

Mål och förtjänstkors

Man är inte i mål förrän man är blippad i det tält där man fått sitt armband och kontrollkort för dagen. Sista dagen man blippar får man sitt förtjänstkors i stället för ett nytt kontrollkort: för den som har förtjänstkors med krona blir det i stället enbart tilläggssiffran. Miniatyrer, släpspännen, tygmärken m.m. säljs i tillverkarens tält separat under sista dagen.

2016-07-22 16.37.22Dagarna efter

Väldigt svullna fötter och anklar, ont i ett knä, stelt, ömt. Men efter ett par dagar börjar allt läka, smärtorna minskar. Endast minnet av ett otroligt äventyr återstår. Jag? I Nijmegen? 200 km? Låter lite osannolikt, men jag klarade det uppenbarligen. För jag har segertecknet i min hand.

 

Nijmegenmarschen reflektioner 2017

Några tillägg från marsch nr 2, även denna gång från vilobädd.

Motivation

Under första dagens marsch tappade jag helt inspirationen. Målsättningen 2016 var mycket tydlig, men det här året handlade det lite skämtsamt om att få en krona på korset. Och det räckte inte, varför ska man plåga sig själv i fyra dagar för det? Hur udda det än kan låta, så blev motivationen i stället att göra klart ett åtagande, baserat på: ”aldrig mer”. Efter avslutad första dag, så hade jag uppnått att aldrig mer behöva gå ”blå tisdagen”/Day of Elst. Och så fortsatte det dag för dag, by för by, timme för timme. Aldrig mer behöva gå rosa onsdagen, aldrig passera igenom Beers, Grosbeek, Cuijk, aldrig mer gå över sista dagens pontonbro – aldrig mer behöva gå Via Gladiola, aldrig mer gå i mål… Och det räckte hela vägen.

Tempo

I och med att jag tappade motivation kom även marschrutinen i olag. Tappade lite fart vilket ledde till att jag drog in raster för att hinna överhuvudtaget. Stannade inte för att kolla av blåsbildning m.m. Det straffade sig lite, hade blåsor på varje tå efter första dagen. De tre följande tre dagarna gick jag så långt jag orkade från start, runt fyra timmar (1,5-2 mil), därefter pauser med samma intervall för att byta strumpor, kolla av tejpning, smörja smärtande ställen med Voltaren gel, dricka vatten, äta lite. Det vill säga, jag gick längre distanser än förra året, vilket jag var tvungen till eftersom jag inte kunde gå lika fort. Här saknade jag ett armbandsur, vilket jag alltid brukar ha, för att hålla koll på tid. I gengäld hade jag dock extrabatteri till telefonen så att jag via appen 4Walker kunde hålla koll på att min marschhastighet räckte för målgång inom avsedd tid.

Ett tips att skicka med fick jag någon vecka efter, av en person som även han gått 2016 och 2017: att gå till en fotvårdsspecialist veckorna innan man åker ner. När förhårdnader och sprickor är omhändertagna är det större chans att fötterna inte får lika mycket skavsår och problem. Det kan vara idé att låta omhänderta fötterna professionellt.

Annonser

– on Orders, Decorations and Medals in Sweden

Ordnar, förtjänsttecken och medaljer i Sverige

Orders, decorations and medals in Sweden

Phaleristica

En sida om ordnar och medaljer

Heraldik

God heraldik behöver inte vara dyr!

Trond Norén Isaksen

- on Orders, Decorations and Medals in Sweden

%d bloggare gillar detta: