Påvliga Heliga gravens ordens stormästare

Den 15 mars utsåg påven den nyligen utnämnde kardinalen Edwin Frederick O’Brien, pro-stormästare av den Påvliga Heliga gravens av Jerusalem riddarorden (PåvHGO), till stormästare.

Bakgrunden är att stormästaren för PåvlHGO sedan 1949 är en av kardinalerna vid Romerska kurian. Då stormästaren, kardinalen John P. Foley av hälsoskäl inte kunde fortsätta som stormästare utsågs ärkebiskop O’Brien till pro-stormästare den 29 augusti 2011. Stormästaren Foley gick bort den 11 december 2011. Därefter upphöjdes pro-stormästaren O’Brien till kardinal den 18 februari 2012, för att nu bli stormästare.

Annonser

Anders Strömberg ny stormästare för Svenska Frimurare Orden

I förrgår (2012-03-16) lanserades ordens nya hemsida, igår var det Stora Landslogens högtidsdag – en oerhört trevlig tillställning öppen för alla med VIII graden och uppåt – och idag var det dags för nyheten om vem som blir ordens nye stormästare, när professor Anders Fahlman – som lett orden sedan 2001 – faller för det stadgefastställda åldersstrecket 75 år. Valet har fallit på jur. kand. RCXIII:sO Anders Strömberg f. 1944, som sedan 2008 är stormästarens ståthållare.

Stora Amaranther Ordens bal 21 april 2012

Snart är det dags för amarantherbal! För min del första gången: livets olika faser och skeden har gjort att det inte varit möjligt förrän nu.

Bakgrund till denna sällskapsorden är intressant. Drottning Kristina hade planer på att instifta en statsorden, d.v.s. en orden som staten skulle förläna för förtjänster mot Sverige. Sedan kung Erik XIV finns ett antal sådana försök, men de har antingen inte kommit längre än till utkast, eller i vart fall inte överlevt sin instiftare. Axel Oxenstierna ska dock ha motsatt sig planerna på en statsorden. I stället kom drottning Kristina år 1653 att instifta en galant hovorden kallad Amarantherorden i samband med en fest. När drottning Kristina abdikerade året efter kom orden att upphöra.

År 1760 kom Stora Amarantherorden att instiftas av högreståndsungdomar som en social umgängesorden, där medlemmarna är indelade i sex grader. Huvudsätet för orden är Stockholm och det finns övningssamhällen i Göteborg, Karlskrona, Malmö och Finland. Ordensverksamheten har länge bestått i att arrangera en bal på våren vartannat jämt år, men har nu kompletterats med ett kulturpris som instiftades i samband med 250-årsjubiléet 2010. Jag har skrivit några rader om Amarantherorden på http://arnell.cc/1750.htm#amaranther.

Anmälan av recipient sker cirka två månader i förväg. Inskrivning av ny medlem sker för Stockholmsregionen på Riddarhuset ungefär en månad före balen, då ordenstecken erhålls (eller byts mot högre grads kors) i samband med betalning av recipient-/gradavgift och supébiljett. Här kan man också lämna önskemål om bordsplacering för att kunna hålla ihop vänkretsar.

Ordens generalstormästare kan i nåd låta nya medlemmar erhålla högre grad än den första vid inträde. Det har t.ex. skett då H.K.H. Dom Miguel, hertigen av Viseau, av det portugisiska kungahuset bevistade Amarantherbalen 2010.

Sällskapet Stallfåglarna

Trålar runt lite på nätet för att hitta någon ny orden i Sverige – och det sker alltmer sällan i takt med att http://arnell.cc/ blir alltmer komplett – men snubblar ändå över Sällskapet Stallfåglarna, en kvinnlig motsvarighet till Sällskapet Stallbröderna som samlar artister, skådespelare och sångare. Väldigt roligt att se ett äldre damordenssällskap som fortfarande är aktivt.

Ett annat ordenssällskap som jag nyligen upptäckt är Convivierorden – här var det dock ett fynd på Bokbörsen som satte mig på spåren. Vet dock fortfarande inte så särskilt mycket om denna orden: all information tas tacksamt emot!

Funderar lite på att ändra på hemsidan så att ordenssällskapsdelen blir mer av en presenskalender, d.v.s. visar nu verkande ordenssällskap, samt att ha en arkivdel för ordenssällskap som upphört – det finns långt fler sådana än vad jag redovisar i nuläget.

Internationell kvinnodag – kvinnligt utmärkelsebärande

Medan män har goda möjligheter att bära ett större antal utmärkelser till sin högtidsdräkt (frack m.m.), så har kvinnor mer restriktioner till sin högtidsdräkt (afton-/balklänning m.m.). Innan vi går närmare in på detaljerna, så kan detta faktum vid en första blick synas ojämställt.

Det är då värt att reflektera över dräkterna: fracken är en tämligen oglamorös drapering, där utmärkelserna med färg, guld och silver livar upp helhetsbilden – de är på ett plan manliga smycken, manlig fåfänga. Aftonklänningen eller balklänningen är gjorda av finare material, vackrare färger och välskräddade hyllningar till kvinnan som ofta också bär smycken, guld och juveler. Skulle kvinnor bära lika mycket utmärkelser som män så skulle det skära sig mer i färg och ge ett överlastat intryck.

För den lägsta nivån, ”utmärkelser avsedda att bäras i band på bröstet”, bär kvinnor sin utmärkelse i rosett i stället för ett dubbelvikt band som för herrar (undantag: kvinnor som till uniform bär utmärkelser). Likväl förekommer dessvärre att utdelaren ger herrmontering även till kvinnor, antingen av okunskap eller av snålhet eftersom dammontering är mer komplicerad och det är sannolikt dyrare med två olika monteringar. Om möjligt bör det rättas till av mottagaren antingen själv eller genom lämplig firma. Här bör utdelaren direkt eller indirekt kunna bistå med inskaffande av extra band.

Mittdelen av rosettknuten ska vara smal (eftersom metallringen som bär medaljen har en liten diameter) och det därför är lite svårt att få till en snygg rosett. Alternativen är att man använder orgiginalbandet vertikalt och genom en vikning smalnar av det bandet – inte sällan en diagonal vikning för att man sammantaget ska se hela bandbredden och därigenom kunna avläsa vilken utmärkelse det är frågan om – eller att använda det smalare miniatyrbandet för detta syfte. Jag har bl.a. sett Nordstjärneorden i dammontering på detta sätt. Ett tredje alternativ är att ta en kort bit av originalbandet och använda det ”vridet 90 grader”.

Även GMnor och liknande medaljer som inte har en rund ögla utan en rak stång som fästelement i medaljen har ett avsmalnat originalband som fäste i rosetten. Här fästs ytterändarna av stången med ett litet stygn på rosettens baksida, så att inte medaljen glider åt sidan och hamnat snett.

Mellannivån, ”utmärkelser avsedda att bäras i band runt halsen” bärs även den i rosett. Skälet till det är sannolikt att kvinnor till högtidsdräkt ofta bär halssmycke och det ser lite överlastat ut att tillsammans med det bära en utmärkelse i ett 50-55 mm brett sidenband.

Rosett är därför även här normalt lösningen. Damer av Påvliga Heliga gravens orden bär dock ofta sin orden till mer täckande klänning (och mantel) vilket traditionellt används under mässa/gudstjänst, varför dessa bär ordenstecknet i ett längre band om halsen.

Rosetten fästs med en nål på bärarens vänstra sidan, antingen på eller omedelbart under klänningens axelband, inget annat. Jag har sett damer som placerat utmärkelser långt nedanför kanten vilket kan ge betraktaren underliga piercing-associationer, eller så långt ner att utmärkelsen hamnar där kraschaner egentligen ska sitta.

På grund av ”halsutmärkelsernas” storlek och tyngd är det opraktiskt att bära fler än två samtidigt; det finaste till bärarens höger. Av ”bröstutmärkelsernas” kan tre bäras samtidigt, sammantaget alltså maximalt tre (2+0, 2+1, 1+2 eller 0+3) utmärkelser i originalstorlek (jfr herrar som bär max tre runt halsen, därtill ett större antal i band på bröstet). Detta av dels estetiska skäl, men även av praktiska skäl (risk för s.k. bröstchock om tyngden på ena sidan klänningen blir för stor). Om fler än tre utmärkelser skall bäras förordas miniatyrer.

Damer med synnerligen excellenta förtjänster förlänas ibland ”utmärkelse avsedd att bäras i band från axel till höft”. Damer bär bandet fästat i klänningens axelband med hjälp av en brosch för att förhindra att det glider ner och/eller en brosch eller nål mitt bak i kanten av livstycket. Om möjligt bör vara axelbandet vara något bredare än ordensbandet.

Kvinnor bär max två kraschaner, där män kan bära max fyra. Ibland kan det vara lämpligt att anbringa kraschanen på bandet och fästa det i eller ovanför midjan för att det ska fungera utifrån klänningens snitt.

Avslutar med en bild på två välkända damer, iförda svenska Serafimerordens band från axel till höft med ordenstecken samt Serafimerordens kraschan till vänster ovanför midjan, och ovanför det kung Carl Gustafs porträttmedaljong i serafimerblå rosett vilket bärs av kvinnliga medlemmar av kungahuset (där och ingen annanstans ska utmärkelser i rosett sitta). Vackra exempel på hur det skall se ut – och på ”less is more”…

EDIT (2016-05-27): För en dam som har en klänning med tunt tyg uppstår problem med att bära utmärkelser, eftersom tyngden av utmärkelsen kan dra sönder tycket. Enligt Anna Lilliehöök, kanslist på Kungl. Maj:ts Orden, kan man ta en tygbit av styvare tyg att sätta bakom klänningstyget, så att utmärkelsens nål går igenom detta tyg och blir det som bär utmärkelsens tyngd i stället för det tunnare.

Några tankar efter frackfesten

Då och då har jag det stora nöjet att umgås i olika sammanhang där frack är påbjuden och nyligen var det dags igen. Fracken var på jobbet så jag bytte om där, men det visade sig att jag inte fått med mig allt (inga manschettknappar, ingen FMvplM-miniatyr m.m.). Så småningom var jag dock på plats och i någorlunda god ordning.

Ett antal personer på sammankomsten hade precis som jag en eller annan utmärkelse, men korrekthet i bärande varierade. Man kan inte bara slänga på sig det man har fått lite huller om buller: det är viktigt att hedra utdelaren genom att bära sin utmärkelse på rätt sätt.

Grundkursen är att officiella och halv-officiella utmärkelser avsedda att bäras om halsen inte ska ha slack på bandet. Utmärkelsen ska vila omedelbart under halsdukens (flugans eller slipsens) knut.

För den som har flera utmärkelser runt halsen gäller max tre som ska hänga i bredd, inget annat. Finast till bärarens höger (om det är två utmärkelser) eller i mitten (om det är tre utmärkelser, nummer två till höger och nummer tre till vänster om nummer ett).

Officiella och halvofficiella utmärkelser i originalstorlek avsedda att bäras på bröstet bärs i höjd med bröstfickan. Miniatyrer bärs i slagets knapphål (vid ett större antal placerade så att slagets bredd täcks, därefter vänsterut). Det är endera miniatyrer eller orginal som bärs, aldrig en blandning.

Gör inga förändringar av utmärkelsen! Byt inte band eller ersätt bandet med kedja runt halsen, sätt inte dit egna bitecken på bandet (däremot är ändring av bandets montering acceptabelt, till ex. hovmontering eller dammontering). Så som utmärkelsen är förlänad har utdelaren avsett att den ska se ut: att ändra på det är detsamma som att säga att utdelaren har fel, vilket ju förstås inte är lämpligt.

Det anses oartigt att påpeka etikettsbrott, och jag försöker med vissa undantag vara artig – d.v.s jag kommenterar oftast inte försyndelser. Om du som läser har utmärkelser som kan bäras, läs på om hur de ska bäras korrekt. Fastnar du – för det är en intrikat djungel att manövrera i – så tveka inte att fråga någon, kanske mig, för att få ordning på utmärkelserna.

För det var faktiskt vad som hände under frackmiddagen. En väldekorerad herre hade sökt mig på mobilen, upptäckte jag i dispensen, varpå jag ringde upp: personen i fråga skulle på Wienerbalen samma dag. Kunde jag vara behjälplig med var och hur den senaste utmärkelsen skulle inrangeras i det redan rika beståndet? Och det kunde jag, tack och lov. 🙂

Ordnar, förtjänsttecken och medaljer i Sverige

Orders, decorations and medals in Sweden

Phaleristica

En sida om ordnar och medaljer

Heraldik

God heraldik behöver inte vara dyr!

Trond Norén Isaksen

- on Orders, Decorations and Medals in Sweden

%d bloggare gillar detta: