Kungliga ordnar i Kungliga magasinet

I den lokala butikens tidningshylla upptäcker jag nya numret, det andra i ordningen, av Kungliga magasinet. På s. 115-116 fortsätter reportaget från första numret om de kungliga ordnarna och besöket på Kungl. Maj:ts Orden där ordenskansler Ingemar Eliasson och vice ordenskansler Staffan Rosén är ciceroner. I detta nummer fokuseras på Svärds-, Nordstjärne- och Vasaorden, medan det första numret hade fokus på Serafimerorden. Precis som i första numret, ett trivsamt om än kort inslag med fina bilder. I tidningen i övrigt finns – i och med rapportering av högtidligheter i olika kungahus – en hel del bilder på olika utländska ordnar. Samt en och annan oäkta, för den som är skarpögd.

En prins av Svanetien har gått bort

Enligt en anspråkslös dödsannons i gårdagens DN (och SvD) har Otar-Mengulqan Dadeshkeliani f. 1964 gått bort. Bakom det i Sverige något udda namnet döljer sig en prins och tronpretendent av Svanetien, vilket var ett litet furstendöme som existerade fram till 1858 då det definitivt uppgick i det ryska kejsardömet. Idag ligger Svanetien inom Georgiens gränser. Prinsen intervjuades i SMB år 2009 och drev en familjestiftelse. Lite kuriöst är att den succession av tronanspråket som prinsen förde fram inte entydigt stämmer med ex. Christopher Buyers Royal Arks uppgifter om släkten. Det hade varit roligt att forska vidare i frågan, nu är det av mer parentetiskt intresse eftersom prinsen inte verkar ha någon manlig avkomma.

Spaghetti Carbonara – samhällsomstörtande pasta?

I dag till lunch blev det en spaghetti alla carbonara för familjen och sonens flickvän. Under tillagningen vandrade tankarna till betydelsen av ordet Carbonara. Maträtten i sig har tydligen uppkommit i Rom i slutet av eller strax efter andra världskriget, då många italienare försetts med ägg och bacon av amerikanska trupper. Namnet härleds från carbonaro vilket är det italienska orden för kolare. Det har gissats att rätten skapades av, eller som hyllning till, Carbonari – ett ordenssällskap som var framträdande  i Italiens enande.

Enligt B. Dehlins Kolarorden (1966) fanns kolargillen verksamma i Europa redan under medeltiden, precis som för andra hantverksyrken. De fanns till exempel i franska Jura (Les Charbonniers), i tyska Schwarzwald (Die Kohlenbrenner des schwarzens Waldes) och i Schweiz sedan medeltiden. De ombildades under 1700-talet från aktiva hantverksgillen till sociala ordnar i likhet med frimurarna. Trots många försök att skapa en central ledning arbetade de lokala grupperna relativt oberoende av varandra med olika ritualer. I samband med omvandlingen fick gillena även politiska förtecken som motståndare till förtryck och rådande regeringsformer. Medlemmarna rekryterades mest bland lågadel, ämbetsmän och de mindre jordägare.

I Frankrike var Les Charbonniers särskilt aktiva mellan 1770–1790 då många deputerade var medlemmar, och denna orden fortlevde under hela Napoleontiden. Därefter var orden aktiv 1821-1823 och här samlades enligt uppgift dem som var missnöjda med den år 1815 restaurerade bourbonska monarkin, republikaner såväl som bonapartister, och man försökte organisera komplotter för att kullkasta monarkin.

Den första italienska storlogen av Carbonari grundades 1808 i Syditalien riktad mot Napoleons regim och blev snabbt en nationell frihetsrörelse för ett enat Italien vilket uppnåddes 1861. Ledaren för risorgimento, Giuseppe Garibaldi, var medlem av orden.

I Portugal ska Carbonária ha varit involverad i lönnmordet av Portugals siste kung samt tronarvinge 1910 vilket ledde till införandet av republik. 1983 återupplivades Carbonária i Brasilien som ett ”skogens frimureri” och har därefter spridits till Paraguay, Portugal och Italien.

I Sverige instiftades Kolarorden 1958 under Skogsveckan men då utan koppling till de äldre ordenssällskapen och med andra syften. Avsikten var att under gemytliga former sammanföra representanter för skilda organisationer och grupper i skogs-Sverige med företrädare för skogsindustri och skogliga journalister. Kolarorden träffas tre gånger per år och existerar tydligen än idag.

Undrar vad de äter när de träffas…

24 juni – Sankt Johannes Döparens dag

Av alla dagar på året finns det nog ingen som har en så stark koppling till ridderlighet över tid och rum som Sankt Johannes Döparens dag den 24 juni.

Detta eftersom detta helgon är knutet till en riddarorden som räknar år 1048 som sin startpunkt. Idag kallas den formellt Suveräna Militära och Hospitaliära Orden av Sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta, men är mer känd under sin kortform Suveräna Malteserorden.

Helgonet framgår till exempel i ordens bön börjar: ”Herre Jesus Kristus, Du har funnit mig värdig att tjäna Dig i Sankt Johannes av Jerusalem riddarorden. Jag bönfaller Dig ödmjukt att Du på förbön av den saliga Jungfrun av Philermos, den helige Johannes Döparen, den salige Gerard och vår Ordens alla helgon, i Din nåd låter mig förbli trofast mot vår Ordens traditioner. /…/” Denna dag uppmärksammas av Malteserordens skandinaviska association bland annat genom att i sitt kalendarium lyfta fram mässor lämpliga för ordensmedlemmarnas besök.

Eftersom orden har funnits i över 900 år har den kunnat sätta en prägel på olika saker. Den korsform som i första hand förknippas med riddarordnar kallas till exempel för ett malteserkors (Maltese cross, Malteserkreuz, croix de Malte, Cruz de Malta). De svenska statsordnarna (Serafimerorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden) har som gemensamt element att de alla utgår från ett vitt malteserkors.

En avläggare till denna katolska riddarorden är protestantiska Johanniterorden i Sverige. Även har lyfter man fram Johannes Döparen, till exempel i Johanniterhymnen (en bit ned i förra länken). En glädjande nyhet för Johanniterordens hjälporganisation Johanniterhjälpen är att Johanniterhjälpens styrelseledamot Peter Åkerhielm för två veckor sedan valdes till ny ordförande för JOIN, ett samverkansorgan för de fyra nationella Johanniterordnarna i Tyskland, Nederländerna, Sverige och Storbritannien samt Malteserorden.

Ytterligare en grupp som är berörda av Sankt Johannes Döparens dag är frimurare eftersom han är murarnas skyddshelgon. I det svenska systemet (Swedish Rite, praktiserat i Norden) som förutsätter kristen bekännelse kallas den logetyp som en ny medlem först ingår i för en Johannesloge och i de högre graderna görs vissa ridderliga kopplingar.

Inom frimureriet finns ett system med utväxlande av erkännanden mellan nationella frimurarorganisationer. Så är till exempel Svenska Frimurare Orden (SFMO) – lite förenklat – den allmänt erkända frimurarorganisationen för Sverige (men man har även ett mindre antal svenska loger i Finland med Finska storlogens gillande utifrån våra länders gemensamma arv).

SFMO skiljer sig dock lite i det att en kristen bekännelse förutsätts för medlemskap. I andra länder kan tro på A Supreme Being (monoteistisk Gud) vara förutsättningen. Enligt Finska storlogens medlemstidning kommer storlogen med SFMO:s gillande att etablera en blå loge (motsvarande Johannesloge) i Stockholmsområdet som i så fall skulle ha detta lite bredare krav, vilket innebär en spännande utveckling för frimureriet – under Sankt Johannes Döparen.

%d bloggare gillar detta: