Självutnämnda riddarordnar

Teminologi

Under den tid som jag har verkat inom detta fält har det funnits ett antal olika sätt att benämna denna grupp av ordnar. I fortsättningen kommer jag att använda mig av självutnämnda riddarordnar vilket anknyter till engelskans self-styled orders of chivalry. Vad begreppet pekar på är att visserligen orden kallar sig själv för riddarorden, men gör det utan att uppfylla de allmänt vedertagna kriterierna för att klassas som en sådan.

Löwenhielm och andra skriver om privatordnar, vilket definierar vad orden faktiskt är, en privat sammanslutning eller till och med en privaträttslig sammanslutning. I och med att flera ordnar hävdar offentligrättslig ställning på grund av att de ser sitt ”kungahus” som äkta har tiden gått förbi denna benämning.

Jag har tidigare ofta kallar gruppen för illegitima riddarordnar, vilket knyter an till att det inte finns legitim grund för att kalla en orden för riddarorden. Begreppet är svårtolkat och riskerar att sammanblandas med laglig, vilket är en helt annan sak. De flesta illegitima ordnar är lagliga i betydelsen att man följer lagstiftning.

Oäkta riddarordnar eller falska riddarordnar är kanske de mest krassa benämningarna – här lämnas inget tvivel om vad vi har att göra med.

Intentioner med sidan

Avsikten med denna sidan är inte att såra eller förarga någon, utan att redovisa några iakttagelser vad gäller olika ordnar som kallar sig riddarordnar, men där slutsatsen är att anspråken utifrån allmänt erkända definitioner inte bär hela vägen fram. Ingen skulle vara gladare än jag om en självutnämnd riddarorden skulle kunna nå upp till de kriterier som ställs upp och därigenom ses som en äkta riddarorden. Det är också glädjande när ytterligare personer efter att ha läst denna sida valt att lämna sin orden, för att sedan antas av en äkta riddarorden.

Det är viktigt att komma ihåg att medlemmarna i självutnämnda riddarordnar är inte samma sak som dessa ordnar i sig. Det finns helt säkert personer som (liksom jag själv) har ett intresse för riddare och ridderlighet. Argumentationen som förs fram av dessa ordnar kan tyckas solid, med omfattande skriftlig dokumentation. Jag har själv före sekelskiftet varit på väg att söka mig mot flera av dessa ordnar, men vid en närmare granskning uppstod frågetecken och det visade sig att de inte kan betraktas som äkta riddarordnar.

Om du som besöker mina hemsidor inte hittar en förment riddarorden som du stött på i Sverige, hör av dig! Mailadressen är jonas@denna hemsidas domännamn.

Kriterier för äkta riddarordnar

I avsaknad av en internahttps://jonar242.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=14941&action=edit#tionell reglering bildades 1960 Internationella kommissionen för riddarordnar, IKR (International Commission for Orders of Chivalry, ICOC). Kommissionens arbete har varit inriktad främst på de riddarordnar som finns inom avsatta furstehus. Kommissionen har fått en nystart under 2000-talet, då man gjort en revision av de ordnar som man upptagit i sina listor. Kommissionen har därefter expanderat fältet för sina studier till att även inkludera t.ex. adliga korporationer med bärbara dekorationer och ecklesiastiska dekorationer.

IKR har enats kring följande kriterier i sin bedömning av olika ordnar (i min översättning):

  1. Varje självständig stat har rätt att instifta sina egna förtjänstordnar och -dekorationer och fastställa deras särskilda stadgar. Men det måste vara klart att endast de högre graderna av sådana statsordnar can sägas vara av ridderlig rang, förutsatt att de förlänas av kronan eller av en “pro tempore” ledare av en traditionell stat.
  2. Dynastiska (eller familje- eller hus-) ordnar som jure sanguinis tillhör ett suveränt furstehus (det vill säga härskande eller f.d. härskande furstehus vars suveräna rang erkändes vid Wienkongressen 1814 eller senare) behåller sin fulla historiska, ridderliga, nobla och sociala validitet, oberoende av alla politiska förändringar. Det är därför ansett som ultra vires att någon republikansk stat skulle genom lagstiftning eller administrativ praxis att blanda sig i prinsliga dynastiska familje- eller husordnar. Att de inte erkänns officiellt av nya regeringar påverkar inte deras traditionella validitet eller deras accepterade status i internationella heraldiska, ridderliga eller adliga kretsar.
  3. Det är allmänt erkänt av jurister att sådande ex-suveräner som inte har abdikerat har en annan position än tronpretendenter och att de under sin livstid bibehåller sin fulla rätt som “fons honorum” vad avser även sådana ordnar som de är stormästare över som i annat fall skulle klassificeras som stats- och förtjänstordnar.
  4. Även om privatpersoner av hög ställningen gång i tiden – för många århundranden sedan – kunde instifta och verkligen instiftade några oberoende riddarordnar, några vilka inom sinom tid kom att få avsevärd presitge och erhöll formell validitet från kyrkan och kronan, så har sådana rättigheter att instifta ordnar för länge sedan fallit i obruklighet och nuförtiden måste riddarordnar som vi förstår termen alltid stamma från eller vara – genom lång och oavbruten tradition – under beskyddarskap av huvudmän eller av furstehus med erkänd suverän rang.
  5. Staters och övernationella organisationers erkännande av ordnar vilka själva inte har egna ordnar, och i vilkas konstitutioner inga föreskrifter finns för erkännande av ridderliga och adliga institutioner, kan inte accepteras som varande validering av suveräniteter, eftersom just sådana suveräniteter har avsagt sig utövandet av heraldisk jurisduktion. En ordens internationella ”status” vilar i själva verket på rättigheterna hos fons honorum, vilka, enligt traditionen, måste tillhöra den auktoritet genom vilken just denna orden förlänas, beskyddas eller erkänns.
  6. Den enda existerande orden med prerogativet ”suverän” är den av S:t Johannes av Jerusalem, benämnd av Rhodos, benämnd av Malta, vars internationella högkvarter överfördes till Rom 1834, och vars internationella diplomatiska ”status” som en oavhängig icke-territoriell stat är erkänd officiellt av Den Heliga Stolen och av många andra regeringar.

I korthet, något förenklat: för att det ska vara en riddarorden, så måste stormästaren (eller möjligen beskyddaren) vara huvudmannen för ett nu regerande furstehus eller ett tidigare regerande allmänt erkänt furstehus.

Hur kan man känna igen en självutnämnd riddarorden?

Det finns en hel del ordnar som utger sig för att vara en äkta riddarorden men som av olika anledningar inte uppfyller de krav som IKR ställer upp. Bland de oäkta riddarordnarna förekommer alla ytterligheter, både de som flagrant bryter mot bevislig historia och kravet på fons honorum och de som ligger nära att uppfylla kraven för att klassas som en riddarorden. Här är några saker som enligt min och andras erfarenhet kan indikera att det rör sig om en självutnämnd riddarorden:

  • Medlemskap erbjuds till personer som är för unga och/eller för omeriterade. En statsorden utdelas för insatser av större betydelse för samhället. På liknande sätt är det med riddarordnar. Innan de svenska statsordnarna lades i vila var det till exempel ett önskemål att man hade förlänats en statsorden för att antas som medlem i Johanniterorden i Sverige. Detta innebär att äkta riddarordnar oftast består av personer med högre befattningar eller som på något annat sätt gjort en viktig insats för samhället/för tron samt att genomsnittsåldern är relativt hög.Möter man personer som är yngre än 35 år och/eller som inte verkar ha gjort någon insats av större betydelse för samhället och trots det bär en ordensutmärkelse, så bör man fråga om det är en statsorden? Om inte, är det en av de fyra nationella Johanniterordnarna som ingår i Johanniteralliansen? Om inte, är det en annan orden som står under ledning eller bekyddarskap av den katolske påven i Rom? Om inte, är det en dynastisk orden till ett nu regerande eller tidigare regerande kungahus (se upp för obskyra oäkta kungligheter!)? Är svaret fortfarande nej är det inte en äkta riddarorden. I den mån yngre personer eller personer i mer tillbakadragna positioner i samhället tilldelas utmärkelser så rör det sig i första hand om medaljer.Jag har på stående fot blivit erbjuden möjlighet till medlemskap i en oäkta riddarorden av en för mig okänd människa, bara för att jag visat intresse genom att fråga vilken riddarorden han själv bar och det faktum att jag bedömdes vara en rättskaffens människa då vi tillhörde samma ordenssällskap. Ingen hänsyn togs till att jag då var 30 år eller att jag inte hade gjort någon viktigare insats för samhället. Är kraven inte högre än så, är det en tveksam ära att vara medlem och ett tydligt tecken på att de självutnämnda riddarordnarna bidrar till att devalvera vad en riddraorden är.
  • Orden lånar namn av en äldre orden. Ett vanligt grepp är att kopiera redan befintliga riddarordnar för att låna kraften av ett känt namn. Så är fallet med Tempelherreordnarna samt de oäkta Johanniter-/Malteserordnarna, Heliga gravens ordnarna och Konstantinska S:t Georgesordnar/S:t Konstantinsordnarna. Man kan också uppväcka utdöda riddarordnar. Så är troligen fallet med S:t Lazarus orden av Jerusalem som inte kan styrka sin påstådda överlevnad mellan 1830-1910 utan med all sannolikhet är återuppväckt ca 1910.
  • I ordens namn förekommer ”Sovereign/suveräna”. Genom historien har det bara funnits två riddarordnar som kunnat göra anspråk på att vara suveräna riddarordnar. Det är Malteserorden och Påvliga Tyska orden. Båda ordnarna kontrollerade stora landområden under medeltiden och var alltså egna suveräna stater, därav uttrycket suverän riddarorden. I internationell lag har i dag Malteserorden status av suverän enhet, den enda staten utan land, och som sådan har man diplomatiska förbindelser med ca 70 stater. Orden är också observerande medlem i FN. Alla andra sätt att använda orden ”Sovereign” eller ”suveräna” i ridderliga ordenssammanhang är felaktiga.
  • I ordens namn förekommer ”Military/militära”, ”Hospital/hospitalära”. Detta brukar peka på att detta är en återupplivning av en medeltida riddarorden, eftersom riddarordnarna hade dessa båda funktioner under medeltiden. De riddarordnar som använder epiteten går att räkna på ena handens fingrar, medan det är ett vanligare epitet bland oäkta riddarordnar.
  • Ordens legitima status hävdas genom domstolsutslag och expertutlåtanden. Inte sällan kan dokumentationen vara nog så omfångsrik och övertygande, på gränsen till oöverskådlig och inkludera med ett antal lärda professorers och juristers intygande. Detta är att deduktivt försöka fastställa kungahuset och ordens legitimitet och MOC är kanske det bästa exemplet Norden på detta. Men långa listor med utslag och utlåtande som avser att bekräfta ordens riktighet, inte sällan från flera olika länder, indikerar tvärtom att fakta inte bär hela vägen och att legitimiteten hos orden därför är ifrågasatt. När det gäller domstolar, så kan de bara döma utifrån de fakta som presenterats i målet. De har inte alltid nödvändig sakkunskap att kunna avgöra bevisningens trovärdighet eller tillräcklighet. En äkta riddarorden använder sig inte av domstolsutslag. Fakta talar själv för ordens legitimitet.På diskussionsforumet rec.heraldry har det konstaterats att det finns ett antal tronpretendenter som hävdar legitimitet genom italienska domstolsutslag, på ett sätt som indikerar att detta dessvärre är satt i system. I ett ironiserande inlägg – här något kortat – beskrivs hur framtida nya tronpretendenter bör gå till väga:

    1) Come up with your claim.
    2) Have a friendly Italian deny your claim.
    3) Bring a lawsuit in a chosen Italian court against the friendly Italian.
    4) Print out the following (BEFORE going into court, doing so in the courtroom looks tacky) and fill it in.

    \\\\CLIP HERE\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\CLIP HERE\\\\\\\\\\\\\\\\\

    Let it be known to all and sundry that

    ___________________________________

    is

    Prince of

    ___________________________________

    Undoubted heir of Eeenimiinimainimoe IV who reigned in 7564 BC, and is entitled to (tick all that apply):

    • Grant whatever hereditary and life titles he can invent to whoever he pleases until the cows come home
    • Canonize and consecrate whomsoever he wishes
    • Create and name Grand Masters of Sovereign Orders of Chivalry on all islands either in the Dodecanese, where most people speak Maltese, or have at least one topless beach
    • Droit de seigneur and jus primae noctis to all unmarried women of childbearing age in his dominions not more skilled in martial arts than he
    • Invent councils of royal houses that do nothing but name him to head them
    • Define his genealogy and the rules of descent as he sees fit
    • Stop time, reverse the sun, and sic the tides on King Canute
    • Grant root access on all master nameservers except during a general reboot

    All in all, three times the mojo and juju of the County Palatine of Durham

    And to any who doubt this, Nyahh Nyahh Nyahh!!!”

    \\\\CLIP HERE\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\CLIP HERE\\\\\\\\\\\\\\\\\

    5) Present the certificate as evidence.
    6) The friendly Italian puts on his best dumbfounded gasp and says he can’t possibly argue with the certificate.
    7) The judge wags his finger at the friendly Italian, awards a summary judgement against him, and tells you you won the case.
    8) You tell the world the Italian court recognized you.


    Innan den som intresserad snärjer in sig i deduktiv källgranskning, så kan en genväg vara att induktivt undersöka ordens och kungahuset ställning. Erkänns orden/furstehuset av statschefen efterföljande stat, på samma sätt som för andra detroniserade furstehus inom sin stats gränser? Ses orden/furstehuset av andra erkända riddarordnar och kungahus som äkta, exemplifierat med att man har inbjuds till varandras investiturer? Finns utbyte med andra erkända kungahus? Ses orden/furstehuset av rojalistiska och monarkistiska sammanslutningar i Europa som ett kungahus? Om svaret är nej, avstå då från ”riddarorden” ifråga.

  • Orden leds av en Prince Grand Master. Suveräna Malteserordens stormästare är också statschef med titeln prins, eftersom Malteserorden är erkänd som en suverän stat. Hans titel är därför Prince Grand Master. Detta bruk kopieras av oäkta riddarordnar (ex. S:t Stanislas orden) när de leds av prinsar, äkta eller oäkta. Rätteligen bör dessa stormästare omnämnas som ”Grand Master, Prince N.N.” eftersom prinstiteln i dessa fall knyts till personen, inte till ordens lagliga ställning suverän enhet.
  • Orden är en dynastisk orden och leds av en kunglighet. Här är det viktigt att vara observant. Eftersom det krävs ett furstehus krävs för att kunna instifta riddarordnar, så förekommer falska kungligheter. De kan vara av sedan länge utdöda riken, hävda legitimitet genom svårgenomträngliga, oriktiga eller uppenbart förfalskade antavlor. Sådana kungligheter är intressanta att följa över tid – det händer att när en antavla visat sig vara oriktig, så ändras denna för att kunna fortsätta verksamheten. Dels har ett antal nya prinsar skapats på tvivelaktiga grunder. Det förekommer också att en kunglighet som inte är släktens huvudman tar upp en orden.
  • Det finns flera ordnar/autonoma priorat et.c. med samma namninnehåll. Det verkar vara en naturlag att en självutnämnd riddarorden förr eller senare ställs inför en schism och bildar två eller flera nya ordnar. Trots att grupperna splittras, återförenas, uppstår, dör ut et.c. så är antalet individer som inbegrips i förändringarna ganska litet och någorlunda konstant. Skälet till detta tycks vara att man just saknar kopplingen till en oomstridd fons honorum.
  • Det förekommer att sätesorten är en för orden viktig plats men att ordenskansliet och verksamheten ligger någon helt annanstans. Flera falska johanniterordnar har ex. ett nominellt kansli på Malta medan operativ verksamhet kontrolleras från en helt annan ort i världen.
  • Medlemmarna är också medlemmar i andra självutnämnda riddarordnar. Riddarordnarna är i allmänhet noggranna och omsorgsfullt medvetna om sin orden rang, rykte och status, och tillåter därför inte sina riddare att också vara medlem i självutnämnda riddarordnar. För att antas i en äkta riddarorden måste den självutnämnda riddarorden lämnas. Självutnämnda riddarordnar har inte en lika strikt attityd, och det förekommer att en medlem i en självutnämnd riddarorden även är medlem i andra självutnämnda riddarordnar.
  • Medlemmarna är inte sällan fokuserade på yttre omständigheter. Jag har märkt en skillnad mellan riddare i riddarordnar och medlemmar i självutnämnda riddarordnar: de förra är oftare fokuserade på ordnarnas syften, att verka för trons försvar och människors hjälp. Riddarordnarna är arbetande sammanslutningar, och ridderskapet är en inneboende genskap. Att bära ordenstecken är i någon mening sekundärt. Medlemmarna i självutnämnda riddarordnar verkar oftare se sig själva som utvalda, inte införlivade, och verkar tycka att ridderskapet sitter i bärandet av ett fint ordenstecken. Det yttre verkar komma före det inre. Det tar sig uttryck genom att medlemmar av självutnämnda riddarordnar oftare bemödar sig med att med all tydlighet låta sina ordensmedlemskap framgå, till exempel genom visitkort, brevpapper, blazermärken, manschettknappar m.m. m.m. Det leder också till att medlemmar av självutnämnda riddarordnar inte sällan ses på olika baler och begivenheter som ger tillfälle att bära ordenstecken.

I Sverige är det sannolikt så, att beslutet att inte förläna svenska riddarordnar/statsordnar till svenska medborgare skapat en särskilt god grund för självutnämnda riddarordnar. Utöver dem som inte kvalificerar sig för en äkta riddarorden och därför nöjer sig med en självutnämnd, så finns sannolikt ett visst behov för den som verkar i internationella sammanhang att skaffa sig ”ersättningsordnar” för de statsordnar man egentligen skulle fått.

För den som väl en gång investerat upp till tiotusentals kronor på medlemskap i en oäkta riddarorden är det också svårt att lämna densamma. Det finns i dagsläget få alternativ för den som en gång hamnat fel, eftersom de riddarordnar med fast organisation i Sverige antingen har implicit krav på adelskap, är öppna för primärt eller enbart katoliker eller personer av ungersk härkomst.

Hur instiftas oäkta riddarordnar?

Ursprungligen var de första riddarordnarna religiösa sällskap, ex. tjänande bröder till kloster som utökades till riddarordnar (Malteser/Johanniterorden), eller andliga riddarsällskap som genom påvens godkännande kopplades till en monastisk ordensregel (Tempelherreorden), och i det ögonblicket skapades den verkliga riddarorden. Påven var alltså en avgörande faktor för bildandet av riddarordnarna.

Kapaciteten att instifta riddarordnar kallas fons honorum (”hederns och ärans källa”). Detta koncept har utvecklats genom århundradena. Under senmedeltiden och renässansen instiftades hovordnar till monarker vilka sedemera knöts till staten som statssordnar eller knöts till furstepersonen som husordnar. En förutsättning för denna utveckling var att påven fick inflytande över ordnarnas andliga del.

Detta krav föll efter hand som statsordnarna utvecklades till förtjänstordnar och ett billigt substitut för adelsförläningar. Idag kan riddarordnar (och förtjänstordnar) instiftas av statschefer.

En privatperson kan alltså inte instifta riddarordnar, eftersom en sådan inte är fons honorum. Om en privatperson instiftar en orden är den en oäkta riddarorden alternativt ett ordenssällskap, beroende på om orden gör anspråk på att vara en riddarorden eller ej.

Ett sätt att skapa ”riddarordnar” verkar vara att starta en kyrka i någon variant av kristendomen med ett fåtal medlemmar, och därefter som kyrkligt överhuvud inrätta ”riddarordnar”. Dessa antar sedan ofta kristna av alla trosinriktningar (ekumenisk). Det anförda skälet för att dessa ordnar ska vara äkta är parallelliteten med påven och hans riddarordnar. Men då bortses från det faktum att påven inte bara är en kyrklig ledare utan även statschef.

Det förekommer också att enskilda personer med hjälp av förfalskade antavlor tar upp anspråken efter sedan länge försvunna kungariken. Det har funnits tronpretendenter/”kronprinsar” till det aztekiska riket, till det byzantinska riket o.s.v. Under de senaste tio åren har oriktiga tronpretendenter till Skottland och kungariket Munster på Irland avslöjats med förfalskade anor.

Sådana tronpretendenter ser sig inte sällan ha rätt att adla, vilket leder till att de skapar nya prinsar och andra adliga – som naturligtvis inte erkänns av någon adelsinstitution, i Sverige Riddarhuset eller Ointroducerad adels förening.

Just för att undvika hela problematiken med olika tronpretendenter till sedan länge försvunna riken har IKR bestämt att man i princip bara erkänner riddarordnar av europeiska furstehus som också erkänts vid fredskongressen i Wien 1814 eller senare.

Kan en oäkta riddarorden bli erkänd och legitim?

I teorin kan vilken oäkta riddarorden som helst bli äkta genom att ledningen övertas eller knyts till religiöst överhuvud eller stat/statschef – även om det händer så är det sällsynt att det sker på ett godtagbart sätt. Den storbritanniska Johanniterorden var oäkta från 1826 fram till att orden hamnade under det brittiska kungahusets ledning 1888 som The Most Venerable Order of St John of Jerusalem. Under 1900-talet har, vad jag vet, ingen orden gått från oäkta till äkta riddarorden.

Kan medlemskap i en oäkta riddarorden innebära svårigheter att komma med i äkta riddarordnar eller att erhålla statsordnar?

Det korta svaret är ja. Den som väljer att gå med i en oäkta riddarorden gör ett vägval som onekligen stänger en del dörrar. Dessa dörrar öppnas inte igen förrän man utträtt ur den aktuella orden: det finns ofta en förståelse för att ridderligt intresserade personer kanske inte alltid gjort ett välinformerat val vad gäller ordensinträde.

Generellt sett är de äkta riddarordnarna mycket noggranna på denna punkt – Tyska Johanniterorden har till exempel detta som en grund för utesluta en medlem. Praxis tycks också över tid ha utvecklats mot en mer strikt hållning, vilket delvis är ett resultat av IKR:s förtydligande register.

Även vad gäller statsordnar, så kan medlemskap i oäkta riddarordnar – enligt uppgift från olika statsordenskanslier – ses som försvårande faktor. Personen i fråga bedöms helt enkelt inte kunna bära upp den aktuella statsorden med den värdighet som krävs.

Annonser
Ordnar, förtjänsttecken och medaljer i Sverige

Orders, decorations and medals in Sweden

Phaleristica

En sida om ordnar och medaljer

Heraldik

God heraldik behöver inte vara dyr!

Trond Norén Isaksen

- on Orders, Decorations and Medals in Sweden

%d bloggare gillar detta: