S:t Lazarus orden av Jerusalem

The obediance of Malta / Attard Group, 19 jurisdictions
The Obediance of Boigny (former of Paris)/ Prince Orléans Group, 21 jurisdictions
Det svenska storprioratet
The Marquis of Almazan Group
Det svenska storprioratet
The Duke of Carpenedolo Group
Det svenska storprioratet

Läs mer på Guy Stair-Saintys hemsida eller François Veldes hemsida.

Observera – ej att förväxla med kungl. Italienska S:t Mauritius- och Lazarus-orden (ItS:tMLO*). S:t Lazarus orden av Jerusalem hålls för oäkta och det är straffbart att bära dess insignier offentligt i Frankrike (intressant nog håller inte ens ursprungslandet orden för en äkta riddarorden). Orden grundades troligen 1910 och Vatikanen har uttalat att orden är bedrägeri 1935, 1953 och 1970. ”International Commission on Orders of Chivalry” (ICOC) inkluderar sedan 2001 inte orden på sin lista över erkända riddarordnar. I Sverige finns orden i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uddevalla och Malmköping. Förvånande nog är det enligt Uniformsreglemente för Försvarsmakten tillåtet att bära S:tLazOs regalier till svensk uniform, vilket genomfördes utan att Försvarsmakten stämde av beslutet med Kungl. Maj:ts Orden – som hade avstyrkt beslutet. Detta leder till en delikat fråga; var ligger lojaliteten hos en lazarit – hos S:t Lazarusorden (d.v.s. bär orden till uniform) eller hos statschefen och generalen/amiralen Carl XVI Gustaf (d.v.s. bär inte orden till uniform)?

Mitten

5 april 1489 utfärdade påven bullan Cum solerti. Den innebar att S:t Lazarusorden skulle gå upp i Malteserorden för att mer rationellt kunna använda ordnarnas resurser i korståg. Det franska kommenderiet i Boigny (liksom de italienska riddarna) trotsade detta, även om påven Julius II bekräftade uppgåendet den 12 juli 1505. S:t Lazarusorden hade under de följande åren en osäker status men 1519 fick den dåvarande stormästaren över de franska riddarna bekräftelse som kommendator påven Julius II, men inte som stormästare. Efter ytterligare år av käbbel med Malteserorden om tillgångarna hamnade orden så småningom under den franska kronans beskydd. 1557 utsåg den franske konungen Henri II i enlighet med den rätt hans far hade förvärvat av påven den franska grenens stormästare. Mellan 1557 och 1604 leddes orden av stormästare som också var malteserriddare – och därför också i förlängningen kontrollerad av Malteserorden vilket gjorde att Malteserorden lät sina anspråk vila.

Parallellt med detta hade det italienska prioratet i Kapua blivit sammanslagen med S:t Mauritius och blivit en dynastisk orden med hertigen av Savojen som stormästare eftersom orden i Italien uppenbarligen hade uppträtt mindre seriöst mot de leprasjuka i sina hospital. Detta till trots erkände den franske konungen Charles IX den italienske hertigen som Stormästare över orden 1574 med befogenhet över de franska riddarna, något som utlöste protester hos Malteserorden och Boigny-riddarna. Befogenheterna befästes 1603 i bullan Decet Romanum Pontificum, vilket var anledningen till att franske stormästaren Jean-Charles de Gayand avgick 1604.

Den franske konungen ignorerade bullan och utsåg en ny stormästare för att försvara lokala intressen. Påven gjorde då klart att två olika grenar av S:t Lazarusorden inte skulle tillåtas och en kompromiss kom till stånd. Enligt den påvliga bullan Romanus Pontifex daterad 16 februari 1608 och utvidgad den 28 februari samma år Militantium ordinum instiftades en ny orden, Vår fru av berget Karmels orden, med rätt för den franska konungen att nominera stormästare till det påvliga beslutet mot att han fråntog den franske stormästaren över S:t Lazarusorden hans befogenheter och mot att S:t Lazarusorden lämnade över alla tillgångar till den nya orden. I stället gjorde konungen en kupp: han deklarerade den 31 oktober att de två ordnarna var förenade med stormästare hämtad från S:t Lazarusorden. De sju återstående riddarna av S:t Lazarusorden tog tacksamt emot kompromissen som för första gången formellt bekräftade deras relation till den franska kronan.

Nedgång – 1791-1815

Alla franska kungliga ordnar stängdes genom ett edikt från Nationalförsamlingen daterat 30 juli 1791. Inga riddare invigdes därefter enligt de riktiga ceremonierna. Titulärkonungen och stormästaren utnämnde några personer under sin exil (bl a baron von Fersen), men utan att följa de stadgade kraven på katolsk bekännelse, vilket betyder att dessa på sin höjd att betrakta som hedersriddare, inte som fullvärdiga riddare.

Almanach Royal listade under denna tid ordensförläningar. De förläningar av andra franska ordnar som konungen gjorde efter 1791 finns upptagna, men inte de som påstås ha gjorts i ” Ordre de Notre-Dame du Mont-Carmel et Saint-Lazare réunis ”. Ett antal namn finns i 1816 års Almanach Royal med ordens ”ML” men utan att vara upptagna i ordens medlemsregister upp till 1789 eller i ordens medlemsregister publicerat i Almanach Royal. I senare upplagor försvinner ”ML”-tillägget. De som stödjer den återupplivad S:t Lazarusorden har publicerat en lista med franska adelsmän som blivit antagna till orden efter 1788, vilket stämmer i några fall, men i huvudsak troligen är felaktiga eftersom inga dokument, diplom, nomineringsbrev, målningar eller senare fotografier stödjer dessa påståenden.

1815-1857

När Ludvig XVIII blev fransk konung igen 1815 avsade han sig stormästarskapet (platsen lämnades vakant) men fortsatte som beskyddare av orden. Förändringen berodde troligen på att det var politiskt problematiskt att vara ledare för en grupp som då krävde adelskap i ljuset av revolutionstanken att alla var jämlikar. Orden listades fortsättningsvis i Almanach de Royal som ”Royale, Militaire et Hospitalaire Ordre de Saint-Lazare et Notre-Dame du Mont-Carmel réunis”. Detta bruk var felaktigt men föredrogs av ordens medlemmar, eftersom alla officiella akter från stormästaren har de två namnen i omvänd ordning, som exempelvis Henri IV:s patent och efterföljande edikt från den franska kronan och stormästarna från 1608 – 1788.

Det kungliga hushållet var väldigt specifika när de i konungens namn besvarade förfrågningar att bli antagen till orden. Förfrågningar mellan 1815 – 1820 får som svar att ”Konungen har inte gjort sina avsikter kända vad gäller orden” (9 april 1816), ”Konungen har uppskjutit alla nomineringar” (27 maj 1817); Charles de Valory som blivit riddare i orden 1767 och nu önskade bli befordrad till kommendör fick svaret att ”Konungen har fram till nu inte manifesterat avsikten att göra någon som helst nominering eller befordran i denna orden”. När en förfrågan riktats direkt till konungens minister 1822, vidarebefordrade han denna till Hederslegionens kansler (med ansvar för statsordnarna) som svarade att detta inte var hans ansvarsområde. En efterföljande not från konungens minister daterad 31 oktober 1822 deklarerade att ”Hans Majestät har sedan han återinträtt i sin status inte uttalat någonting vad gäller denna orden”. Följande år har en tydligare policy tagits fram då ministern uttalar att ”orden som Ni önskar ingå i utdelas inte längre”. De som stödjer den moderna varianten av S:t Lazarusorden påstår att ordnarna Vår fru av berget Karmels orden och S:t Lazarusorden delades, där den förra tilläts att dö ut och S:t Lazarusorden fortsatte att blomstra. Inga edikt som stödjer detta har återfunnits, inget stöd finns för att minst 13 riddare tilläts inträda i S:t Lazarusorden mellan 1815 och 1830.

Anledningen till att orden tilläts dö ut är troligen att orden var mycket liten och att den hade krav på adelskap. Om den verligen överlevt skulle den ha varit tvungen att reformeras för att passa in i det franska samhället vid den här tiden: det var enklare för konungen att helt en sonika lägga ner orden.

Den 5 maj 1824 utfärdade storkanslern vid Hederslegionen ett uttalande kring vilka ordnar som kunde bäras och vilka som borde kvävas och inkluderade en lista på oäkta riddarordnar. Av de franska kungliga statsordnarna inkluderades en referens till vilket departement som svarade för orden. Ordre de Saint-Lazare et Notre-Dame du Mont-Carmel réunis kom sist, med uttalandet ”den sistnämnda har inte förlänats sedan 1788 och kommer att försvinna” (”on le laisse éteindre”). Påståendet att detta skulle innebära att bara Mont-Carmel skull lämnas att dö ut fungerar bara om man ignorerar det faktum att varje kunglig orden hade en egen särskild paragraf, men Lazare/Mont-Carmel som förenad orden fanns i en paragraf.

Ordens Beskyddare Louis XVIII dog 16 september 1824 och efterträddes av Charles X, som också fortsatte endast som ordens Beskyddare enligt Almanach Royal. Följande år, 12 mars 1825, svarade ministern till den nye konungen på ytterligare en förfrågan om inträde i orden: ”Ordre de Saint-Lazare… bestäms i instruktionen som följde (1824 års dekret) som en orden som inte tilldelats sedan 1788 och som kommer att lämnas att dö ut”. Detta uttalande nämner specifikt S:t Lazarusorden, vilken var den vanliga kortformen för de förenade ordnarna, vilket omkullkastar ovan nämnda teori från de moderna förespråkarna.

Det finns inga belägg för att ordens högsta råd, i strid både med konungens önskemål och med instruktionerna från Hederslegionens kansler, antog rätten anta eller nominera någon till medlemskap i antingen den förenade orden eller i S:tLazO delen. Även om rådet gjort så, hade det varit stadgevidrigt och inga sådana nomineringar hade varit legitima. Ett förbud mot att bära ordens insignier utfärdades 10 februari 1831 av konung Louis-Philippes regering. Även om detta var en usurpation av makten från Charles X i exil, har varken han eller hans efterträdare som det franska kungahusets överhuvud försökt återuppliva eller godtagit en återupplivning av Ordre de Notre-Dame du Mont-Carmel et Saint-Lazare réunis. Den sista levande medlemmen som blivit antagen före revolutionen var Antoine-François de Charry des Gouttes. Marquis des Gouttes dog 1857 vid en ålder av 103 år. Enligt den kanoniska rätten dör en katolsk orden ut 100 år efter det att dess sista medlem gått bort; möjligheten att återuppliva Ordre de Notre-Dame du Mont-Carmel et Saint-Lazare réunis försvann 31 december 1956.

Hur orden påstår ha överlevt

De som stödjer den moderna nyskapelsen hävdar att de överlevande riddarna övertalade patriarken över melkite-grekisk-katolska kyrkan som besökte Paris 1841 att anta rollen som ordens Beskyddare. Inga dokument som styrker detta finns. Det påstås att arkiven som berör just beskyddarskapet har blivit förstört – men ingen riddare av S:t Lazarusorden har under 1800-talet lämnat något som helst avtryck i patriarkatets arkiv. Som tillägg har det ovan nämnda inte heller kunnat styrkas i varken franska eller libanesiska arkiv.

Hur orden troligen skapades

Det verkliga grundandet av den moderna S:t Lazarusorden verkar ha skett runt 1910 i Paris genom Paul Watrin med hjälp av en polsk präst, abbé Tanski. Tanski hade erhållit beskyddarskap av patriarken för melkite-grekisk-katolska kyrkan vilket förlängdes till att omfatta orden. Orden var under perioden före första världskriget inte så aktiv, men när den åter framträdde 1926 dominerades den av en annan figur, ”greve” Charles Otzenberger som verkar ha antagits 1911 och som nominerats till ”Superintendent General”. 1930 kunde man läsa i den franska katolska kyrkans dagstidning att patriarken Cyrill IX dragit tillbaka sitt beskyddarskap sedan han insett att orden inte var officiellt erkänd av varken påven eller den franska regeringen. Senare patriarker har återupptagit beskyddarskapet.

Under första hälften av 30-talet uppstod en schism mellan Watrin – som ville ha en grad, riddare/dam samt anspråkslösa insignier mer i linje med den ursprungliga medeltida orden – och Otzenberger med avsevärt större planer vilken senare också tog hem spelet.

På 60-talet lyckades den brittiske överstelöjtnanten Robert Gayre genomdriva att icke-katolska kristna skulle kunna antas till orden. Orden splittrades snart i tre delar men en av schismerna löstes snart och idag återstår två grenar: de som räknar den franske hertigen av Brissac som ledare (Paris obediance) och de som räknar den spanske hertigen av Sevilla som ledare (Malta obediance). Dessa grenar har försökt enas flera gånger, men käbbel om vem av grenarnas ledare som skall vara den nye ”Stormästaren” har omintetgjort försöken.

Orden är alltså en oäkta riddarorden, även S:tLazO är den mest etablerade av alla oäkta riddarordnar och även om man utför ett stort välgörenhetsarbete, särskilt i Tyskland (Lazarus Hilfswerke). I mångt och mycket är S:t Lazarusorden en kopia av Malteserorden, något som säkert är ett mycket medvetet val (jämför exempelvis utseende och funktion hos ”Pro Merito Melitensi”, Malteserordens förtjänstorden som instiftats i egenskap av suverän stat och Companionate of Merit, jämför likheten i klasserna av medlemskap, särskilt klassen donatorer och dess insignier, jämför fullständig heraldisk symbol för respektive orden et.c. et.c.). Dess insignier bör inte bäras offentligt.

År 2008 bildades ytterligare en gren på det vildvuxna S:t Lazarusträdet, då en gren etablerats på Malta under ledning av en person som till synes inte har andra ordnar än från S:t Lazarusorden. Denna ordensgren har en svensk ”stormarskalk” och en svensk nationell jurisdiktion. Denna ordensgren har inte generellt bärandetillstånd till uniform inom Försvarsmakten, trots att detta påstås på ordens hemsida, eftersom bärandetillståndet är givet till en specifik gren.

Nya utvecklingar

Under 2002 anmälde den franska grenens stormästare, hertigen av Brissac, att han var villig att dra sig tillbaka i samband med sin 75-årsdag i februari 2004. Han föreslog att spanska grenens stormästare, hertigen av Sevilla, skulle bli stormästare för den franska grenen som ett led i att ena orden. Greve Philippe Piccipietra stödde då HKH prins Charles-Philippe av Bourbon-Orléans som ny stormästare för den franska grenen. USA, Kanada, Frankrike och Australien stödde hertigen av Sevilla som stormästarkandidat och 14 europeiska priorat HKH prins Charles-Philippe av Bourbon-Orléans.

Hertigen av Brissac lämnade i februari 2004 posten som stormästare för den franska grenen. Båda grenarna sammanträffade i Toronto för att välja en ny stormästare. Trots att ordens andlige beskyddare deklarerade att han inte kunde installera hertigen av Sevilla så länge som frågetecknen kring validiteten av hans tre äktenskap återstår, så gick man vidare med processen, vilket lett till en ytterligare splittring. De europeiska storprioraten valde då HKH prins Charles-Philippe av Bourbon-Orléans till Landmeister och senare stormästare, en titel som han sedan dess har frånträtt.

Det verkar nu finnas 2 parisgrenar, ”Brissac Paris” och ”Orléans Paris”, den senare omdöpt till Obediance de Boigny. Brissac Paris leds numera av hertigen av Sevilla, tillsammans med den ursprungliga Malta-grenen i vad som kanske blir en ny egen gren. En nyare Malta-gren leddes av Attard och denna tillsammans med Boigny står under beskyddarskap av det framska kungahuset under greven av Paris. Allt har alltså förändrats, samtidigt som allt tycks vara precis som förut.

Icke desto mindre är det svårt att hålla orden för äkta, eftersom man inte gjort upp med ordens ursprung som oäkta riddarorden. En möjlig väg är att det franska kungahuset instiftar en ny orden med samma namn som den insomnade, Ordre de Notre-Dame du Mont-Carmel et Saint-Lazare réunis, vilket IKR möjligen skulle acceptera.

Annonser
Ordnar, förtjänsttecken och medaljer i Sverige

Orders, decorations and medals in Sweden

Phaleristica

En sida om ordnar och medaljer

Heraldik

God heraldik behöver inte vara dyr!

Trond Norén Isaksen

- on Orders, Decorations and Medals in Sweden

%d bloggare gillar detta: