För en dryg vecka sedan kom Stora Amaranterordens matrikel för 2015-2016 i posten. En väldigt matig sak, inbunden, med ett antal intressanta avsnitt utöver den rena matrikeldelen.
En sak som förvånade mig var en sida med ett direktiv om bärande av ordnar på själva balen, vars innebörd är att man i princip bör bära samma sak som Försvarsmakten förordnar ävensom Kungl.Maj:ts Orden, vilket är svenska officiella (och halvofficiella) ordnar, förtjänsttecken och medaljer i grupp A-L, likaså utländska statsordnar, men inget mer. ”Va?”, for det genom huvudet, ”en nyhet?”. Nej, inte alls, visade det sig, motsvarande även finns i matrikeln för 2013-2014 vilket jag helt missade. Man uppmanas kontakta direktionen om man har några frågor.
Jag kan mycket väl förstå varför formuleringen finns: jag har själv mött och hört andra möta att en större självutnämnd riddarorden i Sverige som rekryteringsagrument erbjuder möjlighet att även kunna bli medlemmar i Amaranterorden för att där kunna få möjlighet bära den aktuella självutnämnda orden. Bland mina samlingar har jag ett komplett ”set” från orden avsett att rekrytera nya medlemmar vilket inkluderar ett utdrag av Svensk Damtidnings reportage från Amaranterorden(!). Sådant slår förstås tillbaka förr eller senare i skärpta regler avsedda att stävja problem.
Ett annat exempel är en självutnämnd Johanniterordens stormästare med entourage deltog också på en Amaranterbal och bar sina insignier – höjden av bristande insikt och en ultimat etikettsbrott, eftersom flera medlemmar av Amaranerordens direktion är äkta riddare av Johanniterorden i Sverige.
Det finns under de senaste fem åren ett tydligt mönster av att acceptensen för självutnämnda riddarordnar minskat. Ett exempel är Försvarsmaktens uniformsbestämmelser från 2012. Redan tidigare hade då Svenska Frimurare Orden tagit fram en ny förordning för vilka ordnar och medaljer som kan bäras vid sammankomster – och det är svenska officiella och halvofficiella ordnar, förtjänsttecken och medaljer i grupp A-L, likaså utländska statsordnar samt vissa specialfall. Det är också mindre självklart idag att en riddare av en självutnämnd riddarorden inbjuds till hovet.
Det jag kan vara rädd för är att pendeln slår för hårt. I ambitionen att förhindra och försvåra självutnämnda riddarordnars bärande, finns en risk att bärande av ordnar från f.d. regerande kungahus minska. Det vore synd. För – let’s face it – skälet till den expansion som sker bland denna typ av ordnar särskilt sedan mitten av 00-talet har till stort del samband med att Johanniterorden i Sverige inte tar emot kvalificerade kandidater som saknar adlig anknytning samt att Internet på allvar skapat tillgänglighet till de utländska f.d. regerande furstehusens ordnar. Antingen accepterar man de bärande av ordnar från f.d. regerande kungahus, eller så tar Johanniterorden i Sverige steget till att bli en orden i tiden. för att parafrasera Johanniterordens i Sverige höge beskyddares valspråk. Eller båda.