Etikettarkiv: FMSMsis

FMSMsis Lennart Hultkrantz

img_3382I dagens DN (29/8) finns en läsvärd artikel om posttraumatiskt stresssyndrom samt Libanon- och Kuwaitveteranen Lennart Hultkrantz, vars medaljer syns ovan genom en bild från Skaraborgs läns tidning.

Under min utbildning till sjukvårdsman under värnplikten fick vi en genomgång av hur posttraumatisk stress kan yttra sig och vilka åtgärder som akut kan vidtas – och det var en skrämmande inblick i vad krig kan göra med människor rent psykiskt. Lennarts utlandsmissioner och erfarenheter hade kunnat vara mina, eller mina vänners, eftersom de i tid sammanfaller rätt väl med min värnplikt och funderingar om FN-tjänst efter muck.

Jag har svenska, svensk/amerikansk och amerikanska veteraner i min bekantskapskrets och de gör inget stort väsen av sina insatser eller de upplevelser de bär med sig. De förtjänar den djupaste aktning för att de ställt sig i frontlinjen i mitt, i vårt ställe. Veteraner får inte alltid den uppmärksamhet eller den uppskattning de förtjänar – men de medaljer som de fått talar sitt tysta språk. Jag hoppas att fler lär sig förstå det språket.

Veterandagen 2013

Det är svårt att få tiden att räcka till, har några blogginlägg som är på gång.

Tills de kommer länkar jag till några mediala inslag som berör Veterandagen 2013, som firades igår. Försvarsmakten har rapporterat, Wiseman’s Wisdom har bloggat. Svenska Veteranförbundet Fredsbaskrarna återger att menige av 1 klass Rikard Johansson utsetts till Årets veteran.

Expressen har en intervju med sergeant Erik Eklund och korpral Oskar Ekstrand om de insatser de stått för som igår hedrades med FMSMmsv och de har också ett intressant bildgalleri över medaljörerna, som får FMGM/SM/msv (pdf med motiveringar) och FMsis (pdf med motiveringar). Aftonbladet har en ledare om veterandagen satt i ett större sammanhang. Johanne Hildebrant skrev inför dagen i SvD. Däremot finns inget återrapporterat från dagen i dessa tre tidningar. DN har helt missat Veterandagen.

Det mediala inslag som känns mest intressant och hjärtevärmande står dock SVT Sydnytt för, som uppmärksammat att Sveriges ende kvarlevande f.d. NF-soldat Berndt Enström som 99 år ung beger sig till Kristianstad till Stockholm för att fira Veterandagen. NF, Nationernas Förbund var föregångaren till dagens FN och han är den siste av ca 200 frivilliga svenskar som årsskiftet 1934/35 bidrog till att folkomröstningen om Saar-områdets framtid kunde genomföras på ett korrekt sätt.

En Stålnacke väl värd namnet har gått bort

Enligt dagens (18/8) DN har Torsten Stålnacke FMSMsis VGM FNMONUC FNMUNFICYP gått bort, en av de mest omskrivna Kongoveteranerna. Han blev legendarisk genom en insats för att stoppa en massaker, där Katangas gendarmer sköt från pansarbilar rakt in i ett flyktingläger. I denna insats var furir Stålnacke chef för en granatgevärsomgång med två ytterligare soldater. Då omgången kom under beskjutning hamnade hans två soldater i chock. Men sitt granatgevär lyckades han slå ut en kulspruta men fick inte med sig soldaterna i framryckning. Han tog då helt sonika ett par granater och framryckte helt ensam. Här slog han ut en pansarbil och nära stående soldater försvann. Under beskjutning växlade han ställning i sidled för att slå ut en andra pansarbil som utövade hårt tryck mot plutonen på hans högra sida.

”Just när Stålnacke skulle trycka av var det som om något exploderade i munnen på honom och han kunde inte andas. Han hade träffats i nedre delen av ansiktet, bl.a. hade käkbenet slitets bort. Under några sekunder, berättade han senare, trodde han att han skulle dö, men han lyckades kräkas upp tungan, som hade fallit ner i luftstrupen. Sedan tog han sitt vapen och sprang tillbaka sina kamrater.

Han lyckades genom tecken få den ene av soldaterna att ge sig tillbaka. Den andre stod bara kvar apatisk. Stålnacke försökte förgäves få honom att bära granatgeväret. Han tog då själv vapnet och lyckades genom tecken och knuffar få med sig sin svårt chockade kamrat. De klättrade över en järnvägsbank och ett två meter högt staket. Stålnacke måste hela tiden hålla i tungan och se till att han fick med sig sin kamrat. Sjukvårdarna sprang dem till mötes från ambulansen som stod bakom ett hus. Med högsta fart fördes Stålnacke och den chockade kamraten till Röda korssjukhuset. Strider pågick runt om sjukhuset, och de sårade måste tillryggalägga de sista hundra meterna till fots i språng utefter husväggarna. Cipolat opererade omedelbart.” (s. 203 i Wærn, Jonas (1980). Katanga: Svensk FN-trupp i Kongo 1961-62. Stockholm: Atlantis. ISBN 91-7486-157-3)

När Stålnacke och andra från denna insats skulle dekoreras uppstod tydligen problem. Svärdsordens vanliga klasser gavs för mångårig förtjänst, och Svärdsordens krigsutmärkelser liksom guldmedaljen ”för tapperhet i fält” var inte möjliga eftersom Sverige inte var i krig. Den enda utmärkelse som hade lite friare kriterier var Vasaorden och det blev därför Vasamedaljen som annars gavs för ”allmänt medborgerliga förtjänster” som fick användas. Den 10 maj 1962 fick Stålnacke och fyra andra svenska kongoveteraner mottaga denna medalj med motiveringen ”för ådagalagt synnerligt mod och behjärtansvärt handlingssätt till räddande av människoliv i Kongo september 1962” (sid. 226 i Carl Sjöstrand, red (2006). ”Särskilda belöningsmedaljer”. Utlandsstyrkan i fredens tjänst. Försvarsmakten. ISBN 91-7843-225-1)

Överfurir Stålnacke blev tilldelad Försvarsmaktens medalj för sårade i strid på Veterandagen den 29 maj 2012, i Stockholm. Frid över hans minne!

FMSMsis utdelade på nationaldagen + Pedalorden

I en artikel i dagens SvD beskrivs utdelningen av Försvarsmaktens silvermedalj för sårade i strid i text och bildspel. Detta är dock inte hela bilden, läs bloggaren Wiseman’s Wisdoms närmare beskrivning av medaljeringen (vidarelänk till programblad med de med FMGMmsv, FMSMmsv och FMintSMmsv medaljerades namn och insats) samt att medaljeringen eller insatserna bakom tyvärr inte når större medial spridning.

Jag reste initialt några frågetecken kring utformningen av FMGM/SMsis/mstj men den har vuxit över tid och jag måste säga att jag gillar den, ur det brutna svärdets knapp växer en segerkrans, en bild av övervunna svårigheter. Roligt att det äntligen finns en svensk utmärkelse som mer eller mindre motsvarar ärevördiga Amerikanska Purple Heart.

En kuriositet är att purple heart är namnet på ett träslag som på svenska kallas amarantträ, d.v.s. det är döpt efter den röd-lila färgnyansen amarant (klicka mellan språkversionerna för att se skillnad i definition per språkområde och över tid). Möjligen alltså en liten koppling mellan Amerikanska Purple Hearts och Stora Amaranther Ordens bandfärg. 😉

I dagens DN hittar jag också i en minnesruna en referens till Pedalorden uti Carlskrona, ett nytt ordenssällskap att lägga till http://arnell.cc/ så snart tid medges.

Veterandagen 29 maj 2012

I dag är det veterandagen, och i samband med den kommer ett antal av svenska soldater att medaljeras med några av de nya medaljer som instiftats under de senaste åren, dels för att ha sårats i strid, dels för framstående insatser i pressade lägen (se spalten till höger i länken). Det är förstås alldeles utmärkt att så sker – en synlig klapp på axeln i form av en utmärkelse kan inte ge personen sin fysiska hälsa åter, men kan kanske tydliggöra Sveriges – din och min – tacksamhet. Firandet av dagen och medaljering hålls på gräsmattan framför Sjöhistoriska museet i Stockholm (Facebook), men firas även på andra orter, ex. Arvidsjaur. Här och här har en veteran bloggat lite om veterandagen, medaljen och monument.

Ett sidospår är att det bör råda försiktighet vid instiftandet av nya medaljer. I ordnarnas och medaljernas värld gäller att äldre är finare: något förenklat bärs en äldre instiftad medalj närmare hjärtat/”finare” än en yngre, senare instiftad medalj. I Sverige finns också ett antal instiftade medaljer som inte längre delas ut. Ur anciennitets-, rang- och statusperspektiv är alltså bättre att blåsa liv i äldre medaljer och justera kriterierna något för dessa än att komma med något nytt.

Kanske kan det vara intressant att veta att det var frimurarna i ”Swenska armelogen” som under sjuårskriget instiftade den första medaljen för manskap i svenska militären. Vid den här tiden tilldelades i första hand officerare och underofficerare olika utmärkelser. Medaljen – åtföljd av en mindre pension – förlänades till sårade som kämpat tappert vid stridigheterna i de svenska besittningarna i norra Tyskland. Inskriptionen löd ”För ärofulla sår” och slogs i silver. Ett exemplar med förläningsbrev finns  att beskåda i Svenska Frimurare Ordens Museum i Stamhuset i Stockholm. Allt enligt SFMO:s medaljvårdare Viktor Nordström.

Eftersom detta är ett privat initiativ går det inte att återuppliva medaljen som en offentlig utmärkelse, men det visar ändå att det finns ganska lite nytt under solen, och att man inför instiftande av olika medaljer bör tillfråga sakkunskapen om det inte finns någon äldre utmärkelse som skulle kunna tas i drift igen. Se ex. här och här ett kommande stolleprov från regeringen.