Wienkongressen 1815

För den som intresserar sig för dynastiska riddarordnar är nog Wienkongressen ett känt begrepp. När International Commission for Orders of Chivalry bildades 1960 fastslogs Wienkongressen som en av de viktiga hörnpelarna i diskussionen kring legitimitet och äkthet.

The Dynastic (or Family or House) Orders which belong jure sanguinis to a Sovereign House (that is to those ruling or ex-ruling Houses whose sovereign rank was internationally recognised at the time of the Congress of Vienna in 1814 or later) retain their full historical chivalric, nobiliary and social validity, notwithstanding all political changes.

Skälet till att man drar ett streck är därför att vid detta tillfälle läggs i stort de nationer som vi fortfarande har idag i Europa fast. Vid kongressen tillerkänns också en del furstehus som förlorat sina länder en rang som tillkommer dem, vilket har betydelse för deras dynastiska ordnars äkthet/giltighet.

Konsekvensen av det är i sin tur att ICOC drar ett streck i historien för vilka äldre dynastier och riddarordnar som kan anses vara giltiga. Typexemplet är de många tronpretendenterna till den byzantinska kejsartronen som vi ser idag (och deras ordnar): eftersom det furstehuset försvunnit sedan länge år 1815 medtogs det inte och följaktligen lär inte de ordnar som sentida ”tronpretendenter” instiftat kunna komma med i ICOC:s register. Trots de oäkta riddarordnarnas försök att avfärda ICOC som en privat institution så är registrets  normerande effekt långt större än kommissionens organisationsform.

I Svenska Dagbladet finns idag (19/6) en intressant artikel om Wienkongressen och dess betydelse för resten av mänskligheten. 😉 Den belyser Wienkongressen som reaktionär, men även dess betydelse för ”den långa freden” 1815-1914 (hur fredlig nu den var) och som startpunkt för vissa folkrättsliga uppfattningar som sedan dess utvecklats allt mer, bl.a. synen på bortrövade konstföremål, med FN som en sentida ättling till kongressen. Intressant läsning för den ordensnörd som vill bredda sin förståelse av världen.

ICOC:s colloqium 25-26 oktober 2013

Om cirka två veckor, den 25-26 oktober, håller ICOC tillsammans med Real Asociación de Hidalgos de España, Instituto Español de Estudios Nobilarios och Famigilie Storiche d’Italia ett colloqium på temat Riddarordnar och belöningssystem i 21 århundradet i Madrid.

EDIT: programmet tweetat av Pier Felice degli Uberti, ICOC:s ordförande, släpptes bl.a. via IAGI:s forum den 5 oktober.

Om att lista oäkta riddarordnar – eller äkta, samt ordensinflation

Vänner har skickat länk till Riksförbundet för medlemmar av Franska Nationalförtjänstordens (FrNfO) lista över vilka utmärkelser och riddarordnar som är att betrakta illegitima/oäkta riddarordnar och som det är olämpligt för dem som erhållit FrNfO att vara med i. Flera av de ordnar vi ser eller har sett i Sverige upptas i listan, bl.a. Sankt Lazarusorden av Jerusalem, Tempelherreorden, oäkta Johanniter-/Malteserordnar, Sankt Joakimsorden m.fl.

Kuriöst nog figurerar även hedervärda ordenssällskapet Coldinu Orden vilket sannolikt bygger på missförstånd: denna orden upptas i den rätt gamla boken The Knightly Twilight – A Glimpse at the Chivalric and Nobiliary Underworld som en okänd men potentiell falsk riddarorden utifrån ett minnemärke i Storbritannien över den som införde orden i Sverige.

Listan ligger i linje med en bredare trend i Europa: med Internets intåg har utmärkelser från privata sammanslutningar med ojämna (inte sällan lägre, ibland obefintliga) krav på förtjänster spridit sig som gräshoppor. Detta är ett problem eftersom det leder till inflation i utmärkelserna när statliga och äldre kungliga utmärkelser förlänas för långvariga och framstående insatser. Fenomenet är till skada för de äkta, statliga och gamla kungliga utmärkelserna. Bland statsordenskanslierna noteras därför i ökande grad medlemskap i oäkta riddarordnar som försvårande för möjligheten att erhålla nationell förtjänstorden och definitivt olämpligt för den som erhållit en statsorden.

Före Internets intåg har vissa försök gjorts att hejda fenomenet genom att lista de oäkta riddarordarna. Så har Italien år 1953 publicerat en lista över vilka ordnar som staten betraktar som oäkta, vilken uppdateras då och då. Noteras bör att Militare Ordine del Collare di Sant’Agata dei Paternò, som expanderat så exempellöst i Sverige upptas på denna lista, i länken som har fransk text från 1983 Saint-Agathe de Paterno (ordre souverain dynastique militaire de), likaså återkommer kuriöst nog Coldinuorden. Den enda äkta orden som är tillägnad Sankt Agata är San Marinos Sankt Agata-orden. Vägen att lista de oäkta riddarordnarna är dock svår, eftersom det är en föränderlig materia – gamla försvinner och nya tillkommer i en strid ström (även om personkretsen ofta inte förändras nämnvärt).

En mer framkomlig väg är att göra tvärtom, att lista de ordnar som är acceptabla utifrån vilka kungahus som är äkta. Det är precis vad  ICOC:s register gör sedan 1960, och jag själv gör för svensk horisont. I den meningen är Riksförbundet för medlemmar av FrNfO:s lista – även om den är ett alldeles utmärkt initiativ – något anakronistisk, så även min egen lista över oäkta riddarordnar i Sverige. Den utgångspunkt som ICOC tar i de stater och kungahus som erkändes internationellt vid Wienkongressen 1814-15 eller senare är också rimlig, eftersom vi då hamnar i välkända stater, kungahus och ordnar – inga hundraåriga kedjor av vandrande tronanspråk som kan vara svåra att verifiera, t.ex. tronpretendenter till den Byzantinska kejsartronen m.m., vars ordnar torgförs flitigt och där förtjänsten inte sällan är hur brett man kan öppna sin plånbok.