Bärande av icke-svenska ordnar – reflektioner

För en dryg vecka sedan kom Stora Amaranterordens matrikel för 2015-2016 i posten. En väldigt matig sak, inbunden, med ett antal intressanta avsnitt utöver den rena matrikeldelen.

En sak som förvånade mig var en sida med ett direktiv om bärande av ordnar på själva balen, vars innebörd är att man i princip bör bära samma sak som Försvarsmakten förordnar ävensom Kungl.Maj:ts Orden, vilket är svenska officiella (och halvofficiella) ordnar, förtjänsttecken och medaljer i grupp A-L, likaså utländska statsordnar, men inget mer. ”Va?”, for det genom huvudet, ”en nyhet?”. Nej, inte alls, visade det sig, motsvarande även finns i matrikeln för 2013-2014 vilket jag helt missade. Man uppmanas kontakta direktionen om man har några frågor.

Jag kan mycket väl förstå varför formuleringen finns: jag har själv mött och hört andra möta att en större självutnämnd riddarorden i Sverige som rekryteringsagrument erbjuder möjlighet att även kunna bli medlemmar i Amaranterorden för att där kunna få möjlighet bära den aktuella självutnämnda orden. Bland mina samlingar har jag ett komplett ”set” från orden avsett att rekrytera nya medlemmar vilket inkluderar ett utdrag av Svensk Damtidnings reportage från Amaranterorden(!). Sådant slår förstås tillbaka förr eller senare i skärpta regler avsedda att stävja problem.

Ett annat exempel är en självutnämnd Johanniterordens stormästare med entourage deltog också på en Amaranterbal och bar sina insignier – höjden av bristande insikt och en ultimat etikettsbrott, eftersom flera medlemmar av Amaranerordens direktion är äkta riddare av Johanniterorden i Sverige.

Det finns under de senaste fem åren ett tydligt mönster av att acceptensen för självutnämnda riddarordnar minskat. Ett exempel är Försvarsmaktens uniformsbestämmelser från 2012. Redan tidigare hade då Svenska Frimurare Orden tagit fram en ny förordning för vilka ordnar och medaljer som kan bäras vid sammankomster – och det är svenska officiella och halvofficiella ordnar, förtjänsttecken och medaljer i grupp A-L, likaså utländska statsordnar samt vissa specialfall. Det är också mindre självklart idag att en riddare av en självutnämnd riddarorden inbjuds till hovet.

Det jag kan vara rädd för är att pendeln slår för hårt. I ambitionen att förhindra och försvåra självutnämnda riddarordnars bärande, finns en risk att bärande av ordnar från f.d. regerande kungahus minska. Det vore synd. För – let’s face it – skälet till den expansion som sker bland denna typ av ordnar särskilt sedan mitten av 00-talet har till stort del samband med att Johanniterorden i Sverige inte tar emot kvalificerade kandidater som saknar adlig anknytning samt att Internet på allvar skapat tillgänglighet till de utländska f.d. regerande furstehusens ordnar. Antingen accepterar man de bärande av ordnar från f.d. regerande kungahus, eller så tar Johanniterorden i Sverige steget till att bli en orden i tiden. för att parafrasera Johanniterordens i Sverige höge beskyddares valspråk. Eller båda.

Tyska ordnar och Tempel Riddare Orden

Tempel Riddare Orden (TRO) är ett gammalt ordenssällskap med ursprung i USA. En intressant historia: år 1938, då förbudstiden var slut och ordens medlemsantal i USA minskade kraftigt, överfördes ordens högsta ledning till Sverige. Att just vårt land valdes berodde på det oerhörda nydaningsarbete som stormästaren i Sverige, Oscar Eklund, hade uträttat och som rönt mycken uppskattning hos ledningen i USA.

TRO tillsammans med bl.a. IOGT-NTO och BRO, Blåbandsriddarnas orden peakade i medlemsantal under första hälften av 1900-talet under motbokstiden eftersom dessa ordenssällskap förutsatte helnykterhet. IOGT-NTO slopade stegvis ordensformen fram till 1970 då den helt försvann (De flesta barn får dock ändå en liten glimt av arbete i nykterhetslogen genom episoden om Emil i Lönnebergas och Griseknoens kontakt med jästa körsbär). BRO blev KSO, Kung Salomos orden, därefter KRO, Korsriddarorden, innan den lades ner 2007.

Med IOGT-NTO och KRO borta borde finnas en ”marknad” för ett kristet nyktert ordenssällskap. Problemet har delvis varit att många kristna som är nyktra tillhör frikyrkor, vilka är något skeptiska mot ordenssällskap som form. TRO har tappat medlemmar – men det betyder inte att TRO tappat i vitalitet. Jag fick i veckan en puff via mailen om att artikeln på min webbplats måste uppdateras, eftersom TRO har infört två ytterligare grader och har nu totalt tolv grader. Detta har gjorts genom att tionde graden, hedersgraden fortfarande är slutgrad, nu som tolfte graden. De två nya inskjutna graderna är:

10. Högsta Templets Grad (HTG) – Stor Komtur, Riddare av det Röda Korset

11. Högsta Templets Inre Cirkel Grad (HTICG) – Utvald Stor Komtur, Kommendör av det Röda Korset

Eftersom båda graderna anknyter till ett rött kors, kan man kanske gissa att detta ordenssällskap från mitten av 1800-talet här gör någon form av legendarisk koppling till den år 1312 upplösta Tempelherreorden. Man får hoppas att fler helnyktra kristna får upp ögonen för detta intressanta ordenssällskap.

Det var vad jag tänkt skriva om idag. Men av en ren slump tajmar vi exakt RPåvlHGO Edward Blom i Spanarna P1 (repris) när vi börjar vårt runtresande till släktingars sista vilor. Spaningen handlar bl.a. om en ökad influens från Tyskland vad gäller nya högtider och uppdaterade gamla sådana.

En skojig spaning och när man lägger ett ordensperspektiv på spaningen, så är det intressant flera sydeuropeiska ordnar har svenska riddare, men inte knappt ordnar från det tyska språkområdet. Det finns ett par svenska medlemmar av Tyska Johanniterorden, undantag som bekräftar regeln att Johanniterordnarna inte går in i varandras jurisdiktioner. Påvliga Tyska orden har – såvitt jag vet – varken någon svensk monastisk broder eller någon svensk familjar/marian (Tyska orden hade ett kommenderi utanför Stockholm (Årsta) och höll Gotland en period, så det vore en intressant återkomst). De tyska furstehusen lyser också i stort sett med sin frånvaro i Sverige: det jag känner till är att H.M.K. mottagit en dynastisk orden från Sachsen-Coburg-Gotha. Med oktoberfest och fler som väljer tyska i skolan kanske även någon tysk dynastisk riddarorden letar sig hit – om herr Bloms spaning är riktig.

Kungen gav företräde för Johanniterorden i Sverige

Som ses på Kungl. hovstaternas hemsida (tack för tipset, Bo!) har H.M.K. gett företrädare för Kommendator för Johanniterorden i Sverige herr Henric Ankarcrona, ordförande för Johanniterhjälpen greve Hans von der Groeben m.fl.

Johanniterordens i Sverige biltjänst

Som tidigare nämnts har Johanniterorden i Sverige år 2005 instiftat Johanniterhjälpen för att bedriva hjälpverksamhet. Innan dess tycks de konkreta karitativa insatserna ha varit rätt blygsamma.

Men så dök det upp ett intressant objekt på Tradera (nedan) som kanske ruckar lite på denna bild. Ett äldre kavajmärke med diameter ca 30 mm för Johanniterordens biltjänst, individnumrerat med ”20” på baksidan. Säljarens hemort är Halmstad. 

Tyvärr missade jag tidsfristen i budgivningen så märket gick till annan ny ägare för facila 51 kronor. Men vad var Johanniterordens biltjänst egentligen? Den omnämns inte i ordens större publikationer.

Kungens ordensinnehav – äntligen på www.kungahuset.se!

Jag tror att det är många intresserade av faleristik som blir glada av att Kungl. Hovstaterna med bistånd av Kungl. Maj:ts Orden äntligen lagt upp en lista över H.M. Kung Carl Gustafs ordensinnehav. Att H.M.K. har så många ordnar är ett resultat av att han är statschef, och statschefer deltar i protokollära ordensutväxlingar mellan länder. Se mer om hur det fungerar i detta inlägg.

En liten kommentar kan vara på sin plats: RCXIII:sO syns inte och det hänger samman med att fokus för sidan ligger på vad H.M.K. faktiskt bär. Prinsar av kungahuset föds Riddare av Kungl. Carl XIII:s orden men anlägger inte ordenstecken förrän de har passerat alla grader i frimureriet. Eftersom Kungen inte är frimurare bär han inte RCXIII:sO.

Följdriktigt har inte heller hans Höge Beskyddarskap för Johanniterorden i Sverige inkluderats. Det berättigar annars till bärande av Rättsriddarkors samt ordens vita bröstkors i kommendatorsstorlek. H.M.K. har dock inte burit det annat än då han någon gång bevistat Johanniterordens i Sverige högtidligheter, vilket gör att även det är av ett mindre allmänintresse.

Ge ett finger, se hela handen tagen

Som tidigare återgetts är en oäkta Johanniterorden/Malteserorden baserad i USA inbegripen i en varumärkestvist med Suveräna Malteserorden. Orden har dock inte uppdaterat sin hemsida med aktuell information om att Suveräna Malteserorden vann i appellationsdomstol och att fallet ska prövas på nytt. Hade jag varit intresserad av vadslagning, så hade jag satsat mina pengar på Suveräna Malteserorden.

Men det är inte därför jag skriver, utan för att exemplifiera med varför det är så viktigt att hålla oäkta riddarordnar på armlängds avstånd. Ordens stormästare deltog i ett socialt ordensevenemang i Stockholm i våras iförd sin oäkta orden och nu återges detta under egen rubrik på ordens hemsida – med felaktiga fakta – mer eller mindre i syfte att ge stormästaren och hans orden sken av någon form av erkännande, bland annat eftersom sidan ligger under huvudfliken ”Headquarter”. Detta understryks av att ordensbandet bärs som om det vore storkorsband. Tråkigt på alla sätt.

Ordning på ordnarna – S:tLazO/ThO i stort sett borta från svensk militär uniform

Försvarsmaktens uniformer utgör de yttre tecknen på tillhörighet till Försvarsmakten och dess olika organisationsenheter. Det är därför viktigt, som en del i Försvarsmaktens gemensamma värdegrund, att hålla uniformen i helgd. (ur inledningen till kap 1 Grunder, Unibest 2009 v. 1.5)

Svensk militär uniform är ett officiellt representativt plagg. I officiella sammanhang gäller för utländska utmärkelser i princip att endast sådant som är officiellt (förlänat av sittade statschef) kan bäras. Det betyder att inte ens riddarordnar till exfurstehus upptagna i ICOC:s register generellt kan bäras i officiella sammanhang, trots att det kan handla om f.d. regerande furstehus som står svenska kungahuset mycket nära.

Med detta för ögonen har det varit rätt uppseendeväckande att två ordnar, som inte är officiella ordnar och som inte heller är knutna till f.d. regerande furstehus på ett sätt som gör dem till äkta riddarordnar, har haft generellt bärandetillstånd till svensk militär uniform. Det är lite beklämmande att högre svenska officerare som är med i Tempelherreorden (ThO)/Sankt Lazarusorden av Jerusalem (S:tLazO) inte själva insett och närmat sig detta problem. Genom att i stället ha drivit upprätthållandet av bärandetillståndet har man frångått viktiga principer om vad rätt är och satt omsorgen om ThO/S:tLazO före omsorgen om svensk militär uniform.

Känner man dessutom till att bärandetillståndet mer eller mindre kuppades fram genom att Kungl. Majt:s Orden (och därigenom principiellt H.M.K.) inte gavs möjlighet att yttra sig i frågan (sannolikt eftersom man visste att det skulle bli avslag), så framstår det som än mer självklart att bärandetillståndet inte har kunnat fortleva i längden. För medlemmar av ThO/S:tLazO har fram tills idag ställts inför ett val:

• Vara lojal mot H.M.K. = inte bära ThO/S:tLazO till uniform (bärandetillståndet är en rättighet och inte en skyldighet att bära orden).
• Vara lojal mot ThO/S:tLazO och bära dessa ordnar till uniform = bära ordnar som faktiskt inte erhållit KMO:s/H.M.K.:s gillande till uniform = i princip en skymf mot H.M.K., Sveriges statschef och general/amiral inom Försvarsmakten.

Och så kan man inte ha det, vilket hovet tydligt har framfört till Försvarsmakten när en översyn av uniformsbestämmelserna blev aktuell för något år sedan. Efter övervägande är resultatet det nya kapitel 9 Utmärkelser, en del av Unibest 2009 ver 1.5 som gäller från och med 2012-12-01. Det finns flera nyheter i detta nya kapitel, som motiverar en läsning. Den stora nyheten är dock att till svensk militär uniform får numera endast utländsk officiell orden bäras, det vill säga, en orden förlänad av stat eller kyrkligt överhuvud med legitimt statsöverhuvuds god­kännande.

De grenar av Sankt Lazarusorden av Jerusalem (S:tLazO) samt Tempelherreorden (ThO) som getts generellt bärandetillstånd kan enligt de nya bestämmelserna inte längre bära sina ordenskors till svensk militär uniform – annat än undantagsvis inom dessa ordnars egna verksamheter och dessutom endast inom riket. Vilket – som ovan visats – fortfarande är principiellt fel och om ThO/S:tLazO har huvud och hjärta på rätta ställen, så borde de inte låta ens detta förekomma. Bägge ordnarna har egna uniformer som i så fall kan begagnas. Vidare tydliggörs också att det av protokollära skäl inte är tillåtet att blanda officiella ordenstecken och icke officiella ordensliknande dekorationer på Försvarsmaktens uniformer. D.v.s. om ThO/S:tLazO träffas internt i svensk militär uniform, så är det endast deras egna ordenstecken som ska bäras och inga officiella ordnar.

Även om beslutet inte skänker S:t LazO och ThO någon större glädje så är det ändå, principiellt sett, ett riktigt beslut. Något liknande har skett inom Svenska Frimurare Orden – SFMO – där man sedan länge haft principen att inget annat än officiella utländska utmärkelser ska bäras. Ett antal frimurare och officerare har kringgått detta genom att bära uniform i loge och därmed hävdat det generella bärandetillståndet för S:tLazO/ThO. SFMO har nyligen beslutat att inget annat än frack eller kostym ska förekomma inom orden, vilket bland annat leder till att uniform inte längre kan bäras. Huvudsyftet med likhet i klädsel är att understryka gemenskap, men det framskymtar också (ex. i tidningen Frimurarens senaste nummer) att man inte längre vill låta SFMO vara en arena för bärande av ordnar som inte har KMO:s/H.M.K.:s gillande. H.M.K. är SFMO:s Höge Beskyddare – dessutom stormästare för Kungl. Carl XIII:s orden. Sannolikt har SFMO:s ledning, precis som FM/HKV ledning, sett en ohållbar principiell konflikt.

Om avsteg ska göras mot principen om officiella ordnar, så skulle det vara naturligt att orden förlänad av suveräna eller f.d. suveräna furstehus erkända av Wienkongressen 1814 eller senare – allmänt erkända riddarordnar – är sådana ordnar som i första hand skulle kunna komma ifråga till uniform, eftersom Sveriges kungahus har relationer med många av dessa exfurstehus. Så är det generellt sett inte i de nya bestämmelserna, vilket är bra. Däremot finns en liten, liten öppning som har relevans för svensk militär uniform: den som för krigsmannagärning (d.v.s. inte för allmän militär förtjänst) belönas med ovanstående dynastisk riddarorden kan eventuellt ges bärandetillstånd. Sammantaget är både huvudregeln och undantaget välavvägda.

En annan nyhet ligger i beslutsgången. Försvarsmakten har tidigare tagit emot ansökningar om bärandetillstånd till uniform och Kungl. Maj:ts Orden har varit remissinstans. KMO:s yttrande har i normalfallet vägt tungt. I den nya ordningen ska den som vill ha bärandetillstånd först vända sig direkt till KMO för att få ett gillande. Endast med detta gillande kan ansökan sedan göras om bärandetillstånd. Denna ordning förebygger eventuella framtida problem mellan KMO och Försvarsmakten. Även det är bra: det är principiellt rätt att Kungl. Maj:ts Orden – i och med kopplingen till statschefen som fons honorum – äger frågan om vad som kan och inte kan bäras i Sverige.

Vilka konsekvenser får nu de nya uniformsbestämmelserna? En effekt är att ett antal baler (Wienerbalen, Amarantherordens bal, Innocenceordens bal m.fl.) kommer att bevistas av medlemmar av Tho/S:tLazO antingen i uniform med medaljer utan dessa ordnar alternativt frack med ”allt”. Jag hoppas att det förstnämnda väljs.

När ThO/S:tLazO inte kan bäras som ersatz för den svenska orden officerare egentligen borde ha förlänats, så finns en risk för att utländska officerare som inte känner till vårt svenska dysfunktionella belöningssystem läser avsaknaden av statsorden som att den svenske officeren inte fullt ut är kompetent. En annan konsekvens kanske därför kan bli att svensk militär personal agerar mer samfällt och starkare för en reformering ordensväsendet i syfte att börja utdela de svenska statsordnarna till svenskar, inklusive Svärdsorden för militärer.

Eftersom en av ThO:s /S:tLazO:s ”konkurrensfördelar” upphört kan intresset komma att öka för de utländska furstehus riddarordnar som finns i Sverige och som antar evangeliskt-lutherska bekännare, d.v.s. kungl. Italienska Sankt Mauritius- och Lazarusorden, kungl. Portugisiska Sankt Mikaels av vingen orden, kungl. Georgiens Örn- och tunikeorden och Ungerska Vitézorden. Flera utomeuropeiska furstehus har även på senare tid förlänat sina ordnar till svenskar.

Detta är dock i grunden egentligen synd eftersom det i Sverige finns en riddarorden som skulle kunna vara en mer naturlig plattform evangeliskt-lutherska svenskar – Johanniterorden i Sverige. Denna orden antar dock i praktiken endast adliga män.

En annan väg är dock möjlig för denna orden, som skulle lägga orden mer i linje med Malteserorden och Johanniterordnarna i Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. I Sverige var det tidigare möjligt för personer av överstes rang att själv anhålla om adelskap och det förekom att personer av lägre rang adlades för viktiga förtjänster. Eftersom adlande inte längre förekommer borde man för länge sedan ha genomfört principen att icke-adliga personer av överstelöjtnants ”rang” kan antas som medlemmar. Detta inkluderar mer eller mindre Kommendörer – eller högre – av svensk eller utländsk statsorden. Genom att ribbans sätts så högt som överstelöjtnant gör att Johanniterorden i Sverige bibehåller sin excellens men ändå kan anta den personkrets som – om statskicket varit annorlunda – säkerligen hade erhållit adelskap. Argumenterat utifrån att detta tycks vara en viktigt fråga för Johanniterorden i Sverige.

Ingen skugga må falla över de officerare inom Försvarsmakten som varit involverade nya uniformsbestämmelserna eftersom huvudproblemet inte är de ändringar de genomfört – problemet var införandet av ett generelllt bärandetillstånd till uniform för två ordnar som strider mot alla normala principer. Som antytts ovan återstår fortfarande lösandet av två knutar för att återfå full normalitet i hur ordnar och medaljer utdelas i Sverige. Bortläggandet av ThO och S:tLazO till svensk militär uniform är dock en viktig pusselbit för att skapa ett rimligare svenskt ordenslandskap – ett viktigt steg mot ordning på ordnarna i Sverige.

Tillbaka i gamla Johanniterordens kyrka

Lördagen har tillbringats i Eskilstuna och på dop för systersonen i Fors kyrka. Här döptes min ena syster när jag var 6-7 år och jag minns fortfarande fascinationen över skeppsmodellen i vapenhuset, de adliga begravningsvapnen och den bleka och blodiga Kristus-statyn framme vid koret.

Här konfirmerades jag också, men det är först i vuxen ålder som jag förstått att denna kyrka tillhörde gamla Johanniterorden 1307 – ca 1529-1533, d.v. s. den odelade och katolska orden före reformationen. Det känns märkligt att gå och tänka på de ordensbröder som verkade då, och att det finns ordensbröder och -systrar av denna orden verksamma i Sverige i dag. Det är 500-700 år dem emellan.

Även om de johannitrar som verkade i Sverige under medeltiden var munkar och inte riddare, så finns ändå en ridderlig koppling synlig i kyrkan. Bland de vackra begravningsvapnen: en tidig Riddare av Svärdsorden, som låtit ordenstecknet synas under skölden.

Framgång för Malteserorden i varumärkesstrid

Efter gårdagens nationalekonomiska inlägg kommer något som kan intressera jurister. Suveräna Malteserorden (SMaltO) har varit inblandad i en varumärkesstrid i Florida mot en oäkta Johanniterorden. SMaltO förlorade(!) i första instans men tycks nu ha vunnit bifall i apellationsdomstol, vilket gör att målet ska genomgå ny prövning i den lägre instansen. Texten är lite svår men mycket intressant och inte utan tragikomisk poäng: se ex. domarens opåkallade och rätt oproffsiga omdömen om prinsar och riddarordnar.

När en blir två – självutnämnd Johanniter-/Malteserorden bildar grenar

Som tidigare har rapporterats har det pågått en maktkamp före sommaren inom en av de oäkta johanniter-/malteserordnarna – Sovereign Order of St John of Jerusalem, Knights of Malta – som resulterat i att det nu finns två grenar av denna orden. Den ena grenen, huvudsakligen bestående av amerikaner, har fortsatt Prince Grand Master H.S.H. Nicholas F.S. Papanicolaou GB.GCSJ(H) som stormästare med HSH Prince Anton Esterházy som stormästarens ståthållare och prior för Europa. Den andra grenen, huvudsakligen bestående av de europeiska storprioraten (inklusive Grand Priory of Sweden med ett intressant bildspel) har valt Prince Grand Master HSH Baron Adrian Busietta, Baron of the Holy Roman Empire, Duke of Mount Touside and Saint John till stormästare. Vad gäller Busiettas titlar, så erhölls de enligt ordens hemsida i september 1993 respektive april 1999 vilket innebär att innebär att de inte kan vara äkta, de är inte förlänade av en statschef. Mer om de äkta varianterna av Johanniterorden och Malteserorden finns här.

Vidare har jag uppdaterat hemsidan vad gäller den självutnämnda Sankt Stanislaus-orden, som efter Prince Grand Master Julius Nowina Sokolnicki tydligen fått en lycksökare till stormästare som sedan något år är avsatt och ersatt med den förre storpriorn för Sverige m.m. Den äkta Sankt Stanislaus-orden leds av den kejserliga ryska tronpretendenten HKH storfurstinnan Maria Vladimirovna.