Etikettarkiv: kungen

Kan en svensk bli adlad?

Jag ser att två bloggposter genererar en hel del trafik, och det är den om att bli Sir eller Dame samt Går det att köpa en titel?. Men de bakomliggande sökningarna är i stil med frågor om det går att bli adlad, så jag utökar tankarna lite här.

Svaret på det är nej, en svensk kan i princip inte bli adlad. Kapaciteten att adla är en rättighet för statschefen (kung, president, eller annat) ofta tillsammans med andra specifika statschefsrättigheter, som rätten att benåda. För de länder som har en skriven konstitution ligger rätten inskriven där. Sverige fick en ny konstitution 1975 där statschefens möjlighet att adla slopades i demokratisk ordning av Sveriges riksdag.

Vid sidan av Sverige finns ytterst små möjligheter för en svensk att adlas av utländsk kung eller motsvarande, eftersom det är ytterst få länder som har kvar möjligheten att adla, bl.a. Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Liechtenstein, Spanien, Storbritannien och Tonga. Så visst, det finns en möjlighet att bli adlad – men i princip endast på pappret. En filantrop i mångmiljardklassen, Bill Gates, är inte adlad av främmande stat.

Ibland förekommer att exilmonarker och f.d. regerande furstehus förlänar adelstitlar. Det finns flera skolor i hur giltiga dessa är.

  • Somliga menar att inget är giltigt, endast verkande statschefers titelförläningar.
  • Somliga menar att exilmonarkers förlänande av adelstitlar är giltigt om dessa följer den senast gällande konstitutionen för dem som statschefer.
  • Somliga menar att även deras arvtagande barns förlänande av adelstitlar är giltigt om dessa följer den sist gällande konstitutionen som statschefer, följer successionsordningen och de regleringar som gällde för förläning av adelskap.
  • Somliga menar att furstehus alltid har rätt att förläna titlar, och det är den mest liberala tolkningen.

Exilmonarker är lite av ett specialfall – i senare tid har exilkung Humbert II av Italien förlänat/validerat/förnyat/förlängt ca 200 adelstitlar, vilka godtagits av bl.a. Suveräna Malteserorden och berättigat till att vara malteserriddare i adliga klassen nåd och hängivenhet (ett noterbart exempel är Suveräna Malteserordens storkansler ad interim 1978-1980 Vittorio Marullo erhöll förnyelse av predikatet di Condojanni 1965, titeln Conte 1971 och Baron e Principe di Casalnuovo 1977 vilka accepterats av SMaltO). Även adelstitlar förlänade av exilkung Kigeli V av Rwanda har accepterats av Suveräna Malteserorden.

Ser man till efterföljande generationer så är det lite beroende av hur furstehusen förhåller sig till efterföljande stat. Generellt sett är dock förläningarna endast giltiga bland furstehusets understödjare och inte utanför denna krets (men det kan finnas reciproka avtal mellan f.d. regerande furstehus att erkänna varandras exilförlänade titlar – via ex. Real e Imperial Conselho de Nobreza Estrangeira – Instituto Preste João). Man kan se lite på denna typ av honorära adelstitlar som en option. Titlarna får full giltighet endast om furstehuset åter blir statschef och dessutom validerar de titlar som förlänats som icke-statschefer. Ett alternativ är att kungarikets nu existerande republikanska statschef, regering eller motsvarande instans erkänner kungahusets titelförläning och det har vad jag vet aldrig hänt.

Det stora problemet är självutnämnda furstehus, som erbjuder sig att förläna adelstitlar i samband med att stora summor donerats – i praktiken används titelförsäljning som en försörjningsväg. Det finns gott om dem och det finns dessvärre svenskar som fallit för frestelsen – titlarna saknar värde trots donationer på tiotusentals eller hundratusentals kronor.

Återkommande försöker personer med titel från självutnämnt furstehus bli introducerade på Riddarhuset eller antas i Ointroducerad Adels Förening som ”markis”, ”greve” eller liknande. Dessa avböjs vänligt men bestämt. De senaste svenskar att adlas är Sigvard, Carl Johan och Lennart Bernadotte som år 1951 förlänades titeln comte de Wisborg av storhertiginnan av Luxemburg.

Kruxet är att de självutnämnda furstehusen tar i från knäna och förlänar högre adliga titlar, vilket möjligen är ett resultat av, eller förutsättning för, en större donation. Men så fungerar/fungerade generellt sett inte adelsförläningar, generellt upphöjs man första gången obetitlad adel, därefter – om man når ytterligare höjder – kanske baron. Om någon presenterar sig som nybliven greve, markgreve eller hertig så säger det en hel del.

För den som vill kontrollera om en person är adlig eller inte, hänvisas till Riddarhuset och dess kalender SRAK samt Ointroducerad Adels Förening och dess kalender OAK. Om en person framhåller sig som adlig och likväl inte står med i SRAK eller OAK bör försiktighetsprincipen råda.

Vidareläsning: Guy Stair Sainty

Kungen i kedjor

Bildkälla: Kungl. hovstaterna 2013Äntligen! Kungl. Hovstaterna rapporterar på sin webbplats om att H.M.K. har avtäckt ett porträtt där Kungen – som stormästare/Herre och mästare för de svenska riddarordnarna (stats-/förtjänstordnarna) – bär Serafimerordens, Svärdsordens, Nordstjärneorden och Vasaordens kedjor (räknat utifrån och in): till detta Serafimerordens kraschan över Vasaordens kraschan då Vasaorden av storkorsen är högst i rang. Mycket glädjande att se Svärds- och Nordstjärneordens kedjor på plats.

Runt halsen bär Kungen ordenstecknet som Storkommendör av Danska Danneborgsorden, en särklass som är förbehållen kungligheter (hade förstås varit trevligt att se RCXIII:sO i stället, eller HedRJohO). På bröstet, under kedjorna, bärs också de fyra kungliga minnestecken Kungen brukar bära: GV:sJmtII och GVIA:sMM i serafimerblått band samt norska HVII:sMM och OV:sMM i rött band.

kungen1_94428250Vid sitt trontillträde och bröllop, likaså H.K.H. Prinsessan Victorias bröllop, bar Kungen bara endast Serafimerordens och Vasaordens kedjor. Svärdsorden bars i band om halsen och Vasaordenskraschan under Serafimerordens kraschan. Noterar först nu att H.M.K. på sitt bröllop även bar kraschan för Storkors av första klassen av Tyska Förbundsrepublikens förtjänstorden, en artighet mot Silvias hemland.

Jag tror att många intresserade har hoppats på att Kungen någon gång skulle bära alla ordenskedjorna och det är mycket välkommet att så nu skett i porträttform. Förhoppningsvis får vi ser mer sådant även IRL.

Kungens ordensinnehav – äntligen på www.kungahuset.se!

Jag tror att det är många intresserade av faleristik som blir glada av att Kungl. Hovstaterna med bistånd av Kungl. Maj:ts Orden äntligen lagt upp en lista över H.M. Kung Carl Gustafs ordensinnehav. Att H.M.K. har så många ordnar är ett resultat av att han är statschef, och statschefer deltar i protokollära ordensutväxlingar mellan länder. Se mer om hur det fungerar i detta inlägg.

En liten kommentar kan vara på sin plats: RCXIII:sO syns inte och det hänger samman med att fokus för sidan ligger på vad H.M.K. faktiskt bär. Prinsar av kungahuset föds Riddare av Kungl. Carl XIII:s orden men anlägger inte ordenstecken förrän de har passerat alla grader i frimureriet. Eftersom Kungen inte är frimurare bär han inte RCXIII:sO.

Följdriktigt har inte heller hans Höge Beskyddarskap för Johanniterorden i Sverige inkluderats. Det berättigar annars till bärande av Rättsriddarkors samt ordens vita bröstkors i kommendatorsstorlek. H.M.K. har dock inte burit det annat än då han någon gång bevistat Johanniterordens i Sverige högtidligheter, vilket gör att även det är av ett mindre allmänintresse.

Den motvillige medaljören

I bland ser man uppgifter i media om personer som erhållit en utmärkelse som de inte helt kan eller vill stå för, eller där mottagare uteblivit från utdelningsceremonien. Ett exempel som omnämnts i media på senare tid är innehavaren av Kon:sGM8 Ulf Lundell.

För att inte skruva upp förhoppningarna händer det att medaljförslag inlämnas utan att den som eventuellt ska få medaljen förvarnas och kan tycka till om saken. Det kan lägga grund till problem: någon form av försynt avstämning bör kanske ske.

Jag har full respekt för att man kan ha olika politiska åsikter från höger till vänster och att man kan vara för monarki eller republik, men jag blir lite förvånad att det finns en diskussion (1, 2, 3) bland republikaner eller folk som ligger på den ideologiskt vänstra planhalvan att det skulle vara fel att ta emot Konungens medalj. Man blandar ihop statskicket, det som lett fram till den statschef vi har, med funktionen statschef som oavsett statskick faktiskt är Sveriges främste företrädare. Det är olyckligt.

I amerikanska försvarsmakten finns ibland soldater som inte förstår varför det ska göras honnör även för befäl som man inte sympatiserar med. Svaret på det är alltid: ”we salute the rank, not the man”.

I linje med det är det viktigt att komma ihåg att det inte enbart är förträdaren för ett statskick som förlänar medaljen – det är Sveriges faktiska statschef. Traditionellt är det statscheferna världen över som förlänar de finaste utmärkelserna eftersom de idag är sina staters förnämsta företrädare. Att statschefen vill förläna en medalj är alltså ett oerhört tungt erkännande av förtjänster och insatser för samhället. Statschefens utmärkelser accepteras i andra länder oavsett statsskick av både monarkister och republikaner eftersom man kan skilja på den statschef man har och vad han/hon representerar och vilket statskick man själv vill ha i de bästa av världar.

Till skillnad mot många andra furstehus som tagit sitt lands krona med våld, så valde folkets främsta företrädare i form av riksens ständer vem som skulle utses till tronföljare efter kung Carl XIII. Med bl.a. detta för ögonen är det bevisligen möjligt för republikaner att ändå acceptera Konungens medalj, likaså att partiföreträdare för partier som vill avskaffa monarkin att ändå acceptera Konungens medalj – och för HMK att erkänna deras insatser för det svenska samhället, även om de vill kullkasta det statskick som gör kungen till statschef.

Är det så att man ser det som helt oförenligt att acceptera en utmärkelse från statschefen på grund av det statskick som gör han/henne till statschef, så borde det vara möjligt att föreslås för regeringsmedaljen ”Illis Quorum”. Att det för närvarande är en borgerlig regering, och att det skulle kännas svårt att ta emot en medalj från en företrädare för en sådan om man är vänstersympatisör, är humbug. Själva idén med att ha demokrati är att regeringsfärgen kan växla. Att acceptera en medalj från en borgerlig regering är alltså för den som ligger på den ideologiskt vänstra planhalvan ett mycket aktningsfullt erkännande av de demokratiska spelreglerna – och vice versa. Likaså att regeringen ser till förtjänsterna för det svenska samhället, inte till partifärg, hos den som föreslås för regeringsmedalj.

När det gäller medaljutdelningsceremoni från endera statschefen eller regeringschefen (ibland delegerat till berört statsråd), så är det enda giltiga förfallet i princip eget dödsfall. Kan man inte besväras om att delta i en utdelningsceremoni så tycker jag nästan att det är bättre att avböja mottagande tidigare i processen. Skälet till det är att statschefen och regeringen i en representativ demokrati är folkets främsta företrädare. Att få ta emot en sådan medalj är en stor ära. Det är därför fullständigt respektlöst mot det som de representerar – ”svenska folket” – att inte dyka upp och genom det visa att medaljen faktiskt betyder något för mottagaren.

I kritiken mot monarkin så för republikaner ibland fram att Konungens medalj ”endast går till kungavänner”. Mot det påståendet kan man problematisera på flera sätt. För det första är det rent faktamässigt fel – det är bara att titta på dem som har fått medaljen, det är allt från höger till vänster, från monarkister till republikaner. För det andra är det uppenbarligen så att dem som inte gillar monarki – som exemplet ovan – inte riktig kan stå för att få en Kungamedalj, d.v.s. man klarar inte riktigt att bortse från statskick och i stället se till att det är statschefen som landets främste företrädare som förlänar medaljen. Och genom att inte kunna stå för mottagande av Kungamedalj – i dess betydelse som en av landets finaste utmärkelse förlänad av statschefen –  skapar faktiskt republikanerna och vänstersympatisörer själva därmed grunden till sin egen myt- att Konungens medalj skulle gå till högerfolk och andra ”kungavänner”.

Det framställs också i debatten som att det är kungen ensam som medaljerar ”lydiga undersåtar” på ett närmast korrupt sätt. Vore det så, så kunde jag förstå kritiken. I själva verket bygger medaljutdelandet till stor del på inkommande förslag från hög som låg (dessa ställs till riksmarskalken): de bereds noga för att få en bredd och ett djup innan HMK fattar slutgiltigt beslut inför de två medaljregnen per år, 28/1 och 6/6. Beslutet fattas inte av privatpersonen Carl Gustaf som vill gynna sina vänner – utan av Sveriges statschef i syfte att belöna framstående insatser i och för det svenska samhället.