Etikettarkiv: Militare Ordine del Collare

MOC, jag och ryktena…

Av olika skäl var jag inne på Wikipedias artikel om Militare Ordine del Collare dei Sant’Agata di Paternò (MOC) för en stund sedan: där finns en lite udda formulering kring mitt namn. När jag tittade i redigeringshistoriken såg jag något som fick mig att baxna (högerspalten). Det är rent tröttsamt med den ryktesspridning som uppenbarligen förekommer i och kring MOC rörande mig, och att den nu når försök att kleta fast något på Wikipedia är groteskt. Dumheterna kan inte stå oemotsagda längre.

Rent principiellt är det helt ovärdigt den som vill kalla sig riddare (eller dam) av en riddarorden och blir en tydlig indikation på att man i och kring MOC inte helt förstår vad ridderlighet handlar om. Aspirerar du på att vara riddare eller dam – snacka inte skit! 

En del av ridderskapets kärna är att kunna uppföra sig, och dit hör ett mått av integritet och diskretion. Även om man får reda på rykten som kan vara besvärande för någon part, så är man noggrann med att behålla sådana för sig själv. Kontrollera och verifiera själv det som presenteras som sanningar och fakta. Ytterst få personer i eller kring MOC har sorgligt nog någonsin pratat med mig och bildat sig en egen uppfattning om mig, mina ställningstaganden och det som hände 2003-2005. Tyvärr.

Bara ett ytterligare klipp ur högen av det jag fått mig till del över åren kring den interna diskussionen och hur den kommuniceras till utomstående via e-mail:

”/…/ Jonas Arnell’s hemsidor där han skriver illa om oss. Han gör det eftersom han inte fick MOC gratis eftersom han ansåg sig vara så fin att han inte skulle behöva betala. Vi har också mailmeddelanden från honom där han intygar att MOC är äkta (dvs innan han blev sur på oss).”

Jag skriver inte illa om MOC – jag har prövat MOC:s egna framförda fakta mot allmänt accepterade definitioner av kungahus och riddarorden och kommer fram till en slutsats som MOC inte delar. Om granskningens slutsats inte gillas av MOC, så är det inte testaren/jag som bär skuld – det är antingen definitionerna det är fel på, eller orden… Jag anser mig inte vara så fin att jag ska ha någon gräddfil. Och det finns absolut ca 15 år (sic!) gamla e-mail där jag utrycker mig positivt om MOC, vilket jag återkommer till nedan.

Vid sidan av frågan om furstehuset är ett furstehus, så agerar MOC på ett sätt som på många punkter är det rakt motsatta mot äkta riddarordnar. Jag har i något fall  framhållit det anmärkningsvärda i detta, och i en diskussion på medalj.nu sommaren 2018 framhöll jag – utan ironi eller sarkasm – att MOC bara behöver göra det rakt motsatta mot vad man gör idag, så skulle man komma avsevärt närmare erkännande.


Jag är aldrig ute efter att sätta dit någon, varken enstaka ordnar eller – minst av allt –  enstaka personer. Jag försöker alltid – när jag mött personer iförda oäkta riddarordnar eller medlemmar av oäkta riddarordnar – uttrycka mig vänligt och hövligt: som jag vill bli bemött, bemöter jag andra.

Om riddarordnar har diskuterats, så har jag redogjort för hur en äkta riddarorden definieras och vilka ordnar som uppfyller det, och då kan det kanske hetta till. Men på det principiella planet – fortfarande inte på det personliga planet. Utifrån principerna testas ordnar, och det leder till ståndpunkten att somligt är mer äkta och annat är det inte.

I princip har jag följt ICOC:s utgångspunkter, i kort sammanfattning att endast ett nu regerande eller tidigare regerande furstehus kan instifta riddarordnar. Som äkta furstehus menas de furstehus till länder som existerat vid tiden för Wienkongressen 1814 eller f.d. regerande furstehus vars suveränitet erkändes vid denna tid. Om inte furstehus är äkta – är orden inte äkta. ICOC:s definition ligger nära det som redan varit praxis mellan furstehusen länge och kodifierar med andra ord hur det redan är.

För att ta ett exempel: Kungl. Portugisiska Sankt Mikaels av vingen orden (PS:tMO). Denna orden kan ha funnits under ett antal år runt slutet på 1100-talet, och en tid därefter. Vi vet inte helt säkert, därför att den tidigaste källan som är bevarad idag såvitt jag vet är en bok utgiven 1602 av en portugisiskt cistercien vid klostret i Alcobaça, som återger äldre ordensstadgar från 1205 som inte finns bevarat i original. Stadgan pekar i en formulering på att detta ursprungligen inte riktigt var en riddarorden, utan mer ett ridderligt brödraskap (irmandade). Det vi vet är att den sedan 1602 omskrivits som en stridande orden instiftad 1147 eller 1171, med den röda vingen i den gyllene solen som symbol, kompletterat med Sankt Jakobs av svärdet ordenskors, och i Portugal samt Spanien har man sett denna orden som en del av sitt ridderliga arv – ordens symbol förekommer på husfasader och äldre möbler, orden beskrivs i tryck från 1602 och framåt i hela Europa, även på svenska från 1700-talet och framåt.

Orden är (åter)införd 1986 som dynastisk riddarorden inom huset Braganza, vilket är Portugals kungahus. Detta sista är verifierbara fakta, och det alena räcker för att andra furstehus riddarordnar ska betrakta PS:tMO som en riddarorden. Om kungahuset hade rätt att (åter)instifta en dynastisk riddarorden som möjligen existerade och i så fall tillhörde en helt annan dynasti, det kan diskuteras. Men ICOC har valt att acceptera denna orden som en återupplivad ridderlig sammanslutning i registrets appendix, och det kan i mitt tycke vara en rimlig bedömning. Min egen spekulation är att PS:tMO existerade som ridderligt brödraskap från 1147 (baserat formuleringen återgiven 1602), som först långt senare knöts till den år 1171 instiftade Sankt Jakobs av svärdet orden (Sant’iago-orden). Det kan inte styrkas i dokumentation men skulle förklara PS:tMO ordenskors utseende samt ge bättre sammanhang i den tidiga historiken som den återges i senare källor.

Tittar vi på MOC, så visade en diskussion på medalj.nu under sommaren 2018 att ursprunget till den under 1800-talet instiftade orden är ett kungligt beslut kung Alfons III av Aragonien den 23 januari 1289 att förstärka garnisonen i borgen Santa Agueda på Menorca med 20 st beridna krigare (milites, inte riktigt samma sak som equites/riddare) som i gengäld får vissa ärftliga privilegier. Om tjugo från ön inte ställer upp, så ska man hyra in beridna krigare. Så långt beslutet, men hur projektet föll ut är inte klarlagt. Bevarat för eftervärlden är namnen på flera av dessa beridna krigare, men långt ifrån 20. Övriga vet vi inget om – antingen ärftliga beridna krigare, eller inhyrt folk, eller vakanser, därför dokumentationen saknas. De var alltså sannolikt inte riddare, de var möjligen inte 20 personer och det var inte instiftat som en riddarorden, inte ens som en ridderlig korporation (vilket MOC påstår, en glidning från den faktiska dokumentationen man själv presenterar). Det som därefter kan ha hänt är att dessa beridna krigare känt en nära tillknytning till borgens skyddshelgon och det kan ha utvecklats till ett andligt ridderligt brödraskap. Men borgen förstördes 1343 av kung Alfons brorson kung Peter IV. När ”kungahuset” ”återinför” MOC i första hälften av 1800-talet är det en helt ny orden, baserad på en i legender beskriven orden som med stor sannolikhet aldrig ens fanns.

Jag tog upp MOC och PS:tMO för att visa på likheterna i starten under medeltiden, men att det  fortsatta skeendet visar på historiens olikheter:

  • ett eventuellt ridderligt brödraskap, inte en riddarorden, dör ut och återuppväcks som en orden under 1800-talet av ett hus som inte betraktas som furstehus av andra furstehus: inte en riddarorden.
  • ett eventuellt ridderligt brödraskap, kanske riddarorden, dör ut och återuppväcks som en orden 1986 av ett furstehus som betraktas som furstehus av andra furstehus: riddarorden.

Det avgörande är alltså om furstehusets ställning, inte en historik som inte är helt säkert styrkt. Det handlar alltså inte om att vara sur, utan just i förväg fastställda principer för vad som är äkta och om man håller MOC mot dessa principer så blir det inte än äkta riddarorden.

Ett sätt att hantera detta är att uppdatera MOC genom att bejaka den historia som MOC själv tagit fram, och ändra ordens namn till ”Sankta Agatas av Menorca orden, till minne av kavalleriet vid borgen Sankta Agata” med startår 1849 eller liknande och släpper tanken på att det var en medeltida militär kedjeorden – för det är en anakronism om man lägger startår till 1289, det fanns inga kedjeordnar så tidigt. Nytt namn gör inte orden till äkta, men åtminstone riktigare i någon bemärkelse.

Men detta är kanske sidospår – kanske ska vi börja från början? Varför sprids det rykten om mig (än) idag?


Runt 2001-2002 upptäckte jag kungahuset av Mallorcas webbplats och dess orden Militare Ordine del Collare (MOC). Eftersom orden inte fanns etablerad i Sverige skrev jag inget om denna orden, vilket Web Archive från den 2 april 2003 visar.

Något år senare upptäckte jag att det nu fanns ett nordiskt storpriorat och av det följde att jag borde skriva om orden på min webbplats. Men var det en äkta orden och ett äkta kungahus? RNeapS:tJO R-RmstkNeapS:tGO RToskS:tSO R-RStbJohO m.m. Guy Stair Sainty skrev på sin webbplats Almanach de la Cour att så inte var fallet. Min webbplats speglar vad som finns i Sverige: utifrån det Guy Stair Sainty skrivit om orden placerade jag den på sidan om oäkta riddarordnar på min webbplats vilket Web Archive från den 7 oktober 2003 visar, jag har skrivit en kortare text om MOC, men det är inte markerat som Nyhet! utan har stått så ett tag.

Det föranledde dåvarande storprior i Skandinavien att ta kontakt med mig. Föga förvånande såg han sin orden som äkta och var missnöjd med placeringen som illegitim. Samtidigt var storprior mycket inbjudande och tillmötesgående och angelägen om att föra en diskussion. Storprior menade att Guy Saintys kritik var felaktig och försåg mig med ett stort antal dokument som skulle visa på kungahusets och ordens legitimitet. Jag förstod att det här var en charmoffensiv för att försöka beveka mig så att jag skulle skriva fram MOC som äkta.

Värt att notera: vid den här tiden var den ridderliga situationen i Sverige helt låst för icke-adliga svenskar. Inga svenska förtjänstordnar, inte Johanniterorden i Sverige, ännu inte några utländska dynastiska ordnar baserade i Sverige. Hade MOC en solid grund? Det var självklart kittlande.

Vi inledde en dialog och under denna tiden skrev jag flera positiva mail om MOC. Jag började gå igenom det omfattande material som den charmerande storprior försett mig med, för att kunna fatta ett gott beslut. Enligt Web Archive av den 4 december 2003 är rubriken MOC kvar, men texten är ersatt med följande: ”Mot bakgrund av att omfattande dokumentation har kommit mig tillhanda har jag beslutat att tills vidare stryka den text som tidigare lagts ut under den tid som jag undersöker frågan.” Dialogen med storprior fördjupades och jag var hembjuden till en framstående riddare för att träffa storprior: denne planerade för den första investituren på svensk mark, att äga rum i Riddarholmskyrkan. Den 12 april 2004 är även rubriken MOC och text bortplockad. Jag var uppenbarligen välvilligt inställd och hoppades en del på att MOC verkligen skulle visa sig vara äkta.

I samtal framhölls att jag kan bli riddare, ja kanske till och med rättsriddare, under ordens första investitur på svensk mark juni 2004 – men det fordrade viss skyndsamhet. Passageavgiften för rättsriddare var substantiell och för mig var det lätt att avböja med hänvisning till att jag året innan hade skiljt mig, vilket varit en törn för ekonomin. Jag kände mig tämligen uppvaktad under den här tiden och någonstans ville jag så gärna att MOC skulle visa sig äkta: men varningsklockorna ringde också allt starkare och jag insåg att om jag skulle falla till föga och antas i MOC eller lägga MOC som en äkta riddarorden på min webbplats innan granskningen var klar, så skulle det vara ett brott mot de principer jag i förväg satt upp.

Och det var sannolikt målet för MOC:s kontakt med mig. MOC skulle vinna på att ha mig som riddare och därigenom i förlängningen få mig att omskriva MOC som äkta på http://arnell.cc/ eftersom webbplatsen då på relativt kort tid fått en viss ställning som nav i ordensfrågor. Erbjudandet om att bli riddare kvarstod: eftersom jag inte var klar med analysen av dokumenten (men anade vartåt det lutade) så sköt jag den frågan på framtiden. Jag blev inbjuden som en av hedersgästerna till den första investituren, vilket jag tackade ja till.

Från central plats följde jag tillsammans med andra hedersgäster den första investituren på svensk mark i Riddarholmskyrkan, men den var av flera skäl är en besvikelse. Av trettiotalet kandidater som antogs bar runt 1/5 en oäkta riddarorden, varav det mest flagranta exemplet är en person som bar en miniatyr av en oäkta Gyllene skinnets orden (sic!). Orden förmådde uppenbarligen inte att hålla rent gentemot oäkta riddarordnar och höll därmed inte det mått jag vill sätta på en äkta riddarorden. Den 28 juni 2004 mailade jag storprior och tackade för att jag fått närvara vid investituren den 18 juni, samt meddelade:

”När det gäller frågan om mitt eget eventuella medlemskap i orden, så måste jag dock av flera skäl tills vidare avböja denna ära.”

Det var alltså inte så att jag blev sur för att jag inte fick komma med gratis, eller att jag nekades medlemskap, eller för att det handlade om prestige. Det var jag själv som tackade nej för att orden i slutänden inte höll måttet. I mailet framgår detta som bevekelsegrund för mitt beslut i ytterligare punkter.

Så småningom lade jag åter upp MOC på sidan för oäkta riddarordnar samt mina slutsater av undersökningen av den omfattande dokumentationen på webbplatsen. Det ledde till en förnyad kontakt från storprior i början av november 2005, vilket efter en kort, intensiv korrespondens avslutades av mig i slutet av november 2005. Jag blev utsatt för ett synnerligen obehagligt försök att skrämma mig till att inte skriva om MOC som en oäkta riddarorden på min webbplats.

Så viktigt var det att jag skulle se ordens sida av saken och erkänna MOC som äkta riddarorden, att man först försökte charma mig och värva mig genom rättsridderskap, ridderskap, hedersgäst; när det inte gick, skrämma till tystnad. Sedermera har man uppenbarligen övergått till ryktesspridning som verktyg för egen skadereducering – och ryktena har sedan uppenbarligen blivit en visa i och kring MOC, numera även på Wikipedia – vid sidan av e-mail till intresserade av MOC.

Beklämmande, och i sin helhet visar hanteringen av en enda persons sakliga kritik mot MOC:s anspråk varför orden inte kan vara en riddarorden. Skäms.

Annonser

MOC – ju fler, desto bättre?

Från olika håll har jag fått information om senaste investituren i Sverige av ”kungahuset av Aragonien, Sicilien och Mallorca” och dess ”Militare Ordine del Collare (MOC)”. Inte bara en, eller två, eller tre personer har kallats – utan sammanlagt 24 ”riddare” och 6 ”damer”.

30 personer sammantaget! Undantaget Johanniterorden i Sverige (som tar in 5-10 årligen), så motsvarar det minst tio års antagning av endera av de ordnar som står upptagna i ICOC:s register om som av många experter omfattas som äkta ridderliga sammanslutningar. Som jämförelse, här är vad som antas av svenskar i de andra ridderliga sammanslutningarna under 2016 (ungefär samma nivåer som de senaste åren):

  • Suveräna Malteserorden: oklart, troligen 0,
  • Påvliga Heliga gravens orden: 0 (svensk investitur skjuten till 2017)
  • Kungl. Neapolitanska Sankt Georgsorden: 0,
  • Kungl. Italienska Sankt Mauritius- och Lazarusorden: 1-2 riddare,
  • Kungl. Portugisiska Sankt Mikaelsorden: 3 riddare (varav 2 professbröder och 1 hedersbroder i kungl. brödraskapet av densamma orden),
  • Kungl. Georgiens Örn- och tunikeorden: 1-2 riddare, möjligen några ytterligare innan året är slut,
  • Ungerska Vitézorden: 3 hedersriddare och 1 ledamot (VRNT), minst fem år sedan svensk antogs före det.

Vad betyder det? Att ett ”ridderskap” i MOC är värt 1/10-1/30 av ett ridderskap i någon av de i Sverige verkande riddarordnarna?

Den lägsta ordensklassen är ”riddare”, med ett halskors i kommendörsstorlek. I linje med detta resonemang om ordensklasser, har alla kandidater uppnått ålder/ansvar/befogenheter/senioritet/avtryck i samhället som motsvarar gärna överstelöjtnant, helst högre? Jag är rädd för att MOC inte är tillräckligt noggranna på denna punkt och att MOC därför bidrar till att devalvera vad ett halskors i kommendörsstorlek står för. Jag hoppas innerligt att jag har fel.

Utöver det, så har man i Sverige processat i domstol mot Kungl. Maj:ts Orden, vad jag förstår eftersom man inte fått bärandetillstånd till svensk uniform. Vilket är helt galet, eftersom dynastiska ordnar inte bör ha bärandetillstånd.

Parallellt exempel: en svensk medlem av kungl. Portugisiska Sankt Mikaelsorden sökte bärandetillstånd till svensk uniform för 5-6 år sedan och fick avslag – vilket var helt rätt. Av portugisiska utmärkelser ska endast officiella portugisiska sådana bäras på svensk uniform, eftersom uniform används i officiella sammanhang. Beslutet accepterades till fullo av riddaren (och orden), och andra dynastiska ordnar skulle göra detsamma.

MOC borde inse att det och sluta att driva frågan. För om man förlorar, så har man förlorat på riktiga grunder, och om man vinner, så är det en pyrrhus-seger. Orden, kungahuset, varje riddare och varje ledamot kommer då sannolikt att vara avskydd av alla andra äkta kungahus och av alla andra riddare av alla andra riddarordnar därför att man framtvingat något som är principiellt fel. Även om man då får bära orden till uniform.

Och hur man som svensk kan sätta ett annat kungahus helt och hållet före sitt eget lands, det är en gåta för mig. För om man får bärandetillstånd så närmar vi oss ett resonemang liknande det som jag lyft för ThO och S:tLazO till uniform (se även kommentarerna).

Man kan inte tvinga fram erkännanden domstolsvägen, med en stämpel på ett papper. Erkännande som kungahus får man först om man agerar som ett kungahus och erkännande som riddarorden får man först om man agerar som en riddarorden. MOC/”kungahuset” har uppenbarligen en bit kvar, utöver de brister som jag tidigare beskrivit på http://arnell.cc/illegitim.htm#moc (f.n. en något äldre version efter att sidan hackades i våras). Jag tror säkert att i den ganska stora bubbla som MOC numera utgör, så är det ganska trevligt och gemytligt. Men mitt råd till alla medlemmar av MOC är att försöka intressera sig för andra riddarordnar, som faktiskt har erkänsla i den riktiga världen utanför denna bubbla. För ett medlemskap i MOC stänger fler dörrar än det öppnar.

Innocenceorden 2015

För egen del hade jag inte möjlighet att närvara på Innocenceordens bal i helgen, men jag har redan fått ett antal upprörda mail från olika balbesökare, både nära vänner och från främlingar. Varför? Jo, för att ”MOC” – Militare Ordine del Collare vars stormästare är huvudmannen för ”kungahuset av Aragonien, Sicilien och Mallorca” ”omnämndes som särskilt inbjudna i det tryckta programmet” och ”hälsades sedan dessutom särskilt välkomna av generalstormästaren i hans öppningsanförande”.

Varför är då detta anmärkningsvärt och har väckt starka känslor? Jo, därför att inget kungahus i Europa, eller världen, nu eller tidigare regerande anser att detta är ett genuint kungahus. En konsekvens är att ”MOC” inte heller uppfattas som en äkta riddarorden. Inom de större riddarordnarna finns samma uppfattning, och även bland de dynastiska ordnarna. Även om MOC deltar i processioner med SMaltO och PåvlHGO på Sicilien i samband med firandet av helgonet Sankt Agata, så är det inget erkännande, varken explicit eller implicit.

Eftersom det inte saknas personkopplingar mellan Innocenceorden och Kungl. Hovstaterna har framhållandet av MOC väckt ett visst mått av förvåning. Särskilt då MOC:s strider för att försöka att uppnå ett erkännande i Sverige från vissa kungliga institutioner. MOC är bland annat portad från att använda Riddarholmskyrkan som delvis förvaltas av Riksmarskalksämbetet efter att MOC under 00-talet hållit investitur i samband med mässa i strid med den policy som tagits fram för uthyrning av Riddarholmskyrkan.

Kruxet är att en orden aldrig kan pressa eller processa sig fram till ett erkännande – det är ett oridderligt beteende och ett kvitto på att man de facto inte är en riddarorden. Gemensamt för såväl Suveräna Malteserorden som Tyska Johanniterorden, Johanniterorden i Sverige, Påvliga Heliga gravens orden, kungl. Neapolitanska och hertigl. Parmesanska Konstantinska Sankt Georgsordnarna m.m. är att de alla har olika svagheter i historisk grund, men är likväl accepterade som riddarordnar därför att man agerar som en riddarorden (för trons försvar och människors hjälp) samt har en koppling till ett nu eller tidigare regerande furstehus. De har mig veterligen heller aldrig pressat eller processat sig fram till något erkännande som riddarorden, som ett resultat av att någon skulle belyst dessa svagheter. Konsekvensen av allt detta är att om MOC skulle vinna någon process (utöver de tre italienska domstolsutslagen) och pressa fram ett erkännande så är det mer eller mindre betydelselöst i praktiken. Orden har redan definierat sig själv långt starkare än något domstolsutslag kan göra.

Det finns flera dynastiskt riddarordnar i Sverige – ingen av dem kommer att uppnå ett officiellt svenskt erkännande, ex. i form av bärandetillstånd till uniform (annat än möjligen undantagsvis ”för krigsmannagärning”). Helt enkelt därför att officiella erkännanden endast tillkommer verkande stater: staten Sverige kan inte erkänna det f.d. regerande kungahuset av Borduriens ordnar som officiella, det är den existerande republiken Borduriens ordnar som är officiella i Sverige. MOC verkar ha valt fel strategi för att försöka uppnå något som är principiellt otänkbart och ouppnåeligt.

Sedan tidigare är det bekant att ”MOC” i sin rekryteringsinformation muntligt och i e-mail har förespeglat, att man genom ett medlemskap i ”MOC ” ges möjlighet att delta i ”Balnatt i Wien”/Österrikiska föreningens bal samt Amaranterorden och Innocenceorden. Den förstnämnda balen tycks enligt uppgift sedan flera år till stora delar vara annekterad av ”MOC”, medan Amaranterorden har gått åt andra hållet och tydliggör att självutnämnda riddarordnar inte ska förekomma. Det vore tråkigt om nu Innocenceorden gjort en vänstersväng i en viktig principiell fråga. Man får hoppas att det är en tillfällig dikeskörning.

Bärande av icke-svenska ordnar – reflektioner

För en dryg vecka sedan kom Stora Amaranterordens matrikel för 2015-2016 i posten. En väldigt matig sak, inbunden, med ett antal intressanta avsnitt utöver den rena matrikeldelen.

En sak som förvånade mig var en sida med ett direktiv om bärande av ordnar på själva balen, vars innebörd är att man i princip bör bära samma sak som Försvarsmakten förordnar ävensom Kungl.Maj:ts Orden, vilket är svenska officiella (och halvofficiella) ordnar, förtjänsttecken och medaljer i grupp A-L, likaså utländska statsordnar, men inget mer. ”Va?”, for det genom huvudet, ”en nyhet?”. Nej, inte alls, visade det sig, motsvarande även finns i matrikeln för 2013-2014 vilket jag helt missade. Man uppmanas kontakta direktionen om man har några frågor.

Jag kan mycket väl förstå varför formuleringen finns: jag har själv mött och hört andra möta att en större självutnämnd riddarorden i Sverige som rekryteringsagrument erbjuder möjlighet att även kunna bli medlemmar i Amaranterorden för att där kunna få möjlighet bära den aktuella självutnämnda orden. Bland mina samlingar har jag ett komplett ”set” från orden avsett att rekrytera nya medlemmar vilket inkluderar ett utdrag av Svensk Damtidnings reportage från Amaranterorden(!). Sådant slår förstås tillbaka förr eller senare i skärpta regler avsedda att stävja problem.

Ett annat exempel är en självutnämnd Johanniterordens stormästare med entourage deltog också på en Amaranterbal och bar sina insignier – höjden av bristande insikt och en ultimat etikettsbrott, eftersom flera medlemmar av Amaranerordens direktion är äkta riddare av Johanniterorden i Sverige.

Det finns under de senaste fem åren ett tydligt mönster av att acceptensen för självutnämnda riddarordnar minskat. Ett exempel är Försvarsmaktens uniformsbestämmelser från 2012. Redan tidigare hade då Svenska Frimurare Orden tagit fram en ny förordning för vilka ordnar och medaljer som kan bäras vid sammankomster – och det är svenska officiella och halvofficiella ordnar, förtjänsttecken och medaljer i grupp A-L, likaså utländska statsordnar samt vissa specialfall. Det är också mindre självklart idag att en riddare av en självutnämnd riddarorden inbjuds till hovet.

Det jag kan vara rädd för är att pendeln slår för hårt. I ambitionen att förhindra och försvåra självutnämnda riddarordnars bärande, finns en risk att bärande av ordnar från f.d. regerande kungahus minska. Det vore synd. För – let’s face it – skälet till den expansion som sker bland denna typ av ordnar särskilt sedan mitten av 00-talet har till stort del samband med att Johanniterorden i Sverige inte tar emot kvalificerade kandidater som saknar adlig anknytning samt att Internet på allvar skapat tillgänglighet till de utländska f.d. regerande furstehusens ordnar. Antingen accepterar man de bärande av ordnar från f.d. regerande kungahus, eller så tar Johanniterorden i Sverige steget till att bli en orden i tiden. för att parafrasera Johanniterordens i Sverige höge beskyddares valspråk. Eller båda.

Tjockare än vatten: MOC OSLJ

Frun är slav under ”Tjockare än vatten”, en mörk familjekrönika i tio delar som utspelar sig i den åländska skärgården: tre syskon återförenas på familjens pensionat för att driva det över sommaren efter mammans självmord, moderns villkor i testamentet för att kunna få ut arvet. En bra serie!

Jag har inte hunnit följa den helt och fullt, men i avsnitt 5 kretsar handlingen kring ett bröllop bekostat av brudens far Björn Lehman (spelad av Stefan Sauk) iförd frack med orden, vilket jag förstås fick frågor om av familjen. Ett riddarkors från MOC och på bröstet Officer av OSLJ/S:tLazO, båda självutnämnda riddarordnar. Lehman är avgjort mindre chevaleresk, mer översittaraktig mot sin omgivning. I det ljuset är valet att bära sina egna ordnar är intressant att fundera över.

När det något kaosartade bröllopet är över visar han sig dock vara någorlunda schysst – precis som det ofta är i den verkliga världen. Även om en riddarorden inte är äkta, betyder det inte att människan som bär den inte är äkta.

Balnatt i Wien 2014

Det fanns ingen möjlighet att delta i ”Balnatt i Wien”, men jag bad en av mina vänner som gästade tillställningen att skriva några rader kring evenemanget. Ett varmt tack!

Vinternatten lystes i lördags upp av årets ”Balnatt i Wien”. Svensk-Österrikiska föreningen firade sina 70 år denna kväll. Hade en utsökt kväll och mycket dans et c. Avseende dryck så sinade denna icke.

De schweiziska statsordnarna lyste naturligt med sin absens. Emellertid förgylldes aftonen kejserligt i Grand Hôtels Vinterträdgård av grevinnan Walburga Habsburg Douglas, född H.K.K.H. ärkehertiginna av Österrike, prinsessa av Ungern, tillika upplystes natten av strålglansen från Kungl. Nordstjärneorden & Kungl. Portugisiska S:t Mikaels av vingen m. fl. ordnar. Aftonen bjöd även på vacker wienervals av ett extra fint snitt när ungdomarna gjorde sitt stiliga framträdande innan övriga balgäster gjorde entré.

Mången bekant ansikte skymtades i detta vattrade hav av herrar och damer. Här kan nämnas nuvarande och f.d. ambassadörer, f.d. landshövdingar, överbefälhavare, ministrar, museichefer och en skog från officerskåren som böljade fram över dansgolvet. För de mer ordenskänsliga ögonen syntes det horribla överdådet av MOC. Inte desto mindre var det en minnesvärd balnatt.

//Vise VE-D.

Mingelbilder från Wienerbalen 2012 som förvånar

Som sidospår i en sökning hamnade jag på http://www.finest.se/ och dess sida med mingelbilder från ”Wienerbalen”, Balnatt i Wien på Grand Hôtel. Jag måste säga att jag blev lite häpen! Om vi bortser från statliga förtjänstordnar och en riddare av Johanniterorden i Sverige så är det endast två personer av alla på de 36 bilderna som, vad jag kan se, bär riddarordnar som är äkta i det att de är knutna till f.d. regerande utländskt furstehus som är allmänt accepterade i deras hemländer och av andra kungahus. Kan du hitta dem? Däremot bär ett femtontal personer ett tjugofemtal s.k. självutnämnda eller oäkta riddarordnar på bilderna.

Det är nog inte arrangörernas avsikt att låta Wienerbalen vara en arena för militärens bärande av ersättningsordnar för den Svärdsorden de egentligen – med rätta – skulle haft, där dessa ersättningsordnar snarast riskerat att uppfattas som en belastning för svensk militär uniform eftersom den inte godtas av statschefen. Det är nog inte heller avsikten att vara en arena för andra ordnar som svårligen ses som genuina (varav flertalet bär olika ordnar från det fantastiska ”kungahuset av Aragonien, Mallorca och Sicilien”). Det finns dock en uppenbar risk att det är den bild som sätts. Hur ställer sig då riddare och damer av allmänt accepterade kungahus riddarordnar till att frekventera arrangemanget framöver?