Etikettarkiv: MOC

MOC, jag och ryktena…

Av olika skäl var jag inne på Wikipedias artikel om Militare Ordine del Collare dei Sant’Agata di Paternò (MOC) för en stund sedan: där finns en lite udda formulering kring mitt namn. När jag tittade i redigeringshistoriken såg jag något som fick mig att baxna (högerspalten). Det är tröttsamt med den ryktesspridning som uppenbarligen förekommer i och kring MOC rörande mig, och att den nu når försök att kleta fast något på Wikipedia är groteskt. Dumheterna och personangreppen kan inte stå oemotsagda längre.

Rent principiellt är det helt ovärdigt den som vill kalla sig riddare (eller dam) av en riddarorden och blir en tydlig indikation på att man i och kring MOC inte helt förstår vad ridderlighet handlar om. Aspirerar du på att vara riddare eller dam – snacka inte skit! 

En del av ridderskapets kärna är att kunna uppföra sig, och dit hör ett mått av integritet och diskretion. Även om man får reda på rykten som kan vara besvärande för någon part, så är man noggrann med att behålla sådana för sig själv. Kontrollera och verifiera själv det som presenteras som sanningar och fakta. Ytterst få personer i eller kring MOC har sorgligt nog någonsin pratat med mig och bildat sig en egen uppfattning om mig, mina ställningstaganden och det som hände 2003-2005. Tyvärr.

Bara ett ytterligare klipp ur högen av det jag fått mig till del över åren kring den interna diskussionen och hur den kommuniceras till utomstående via e-mail:

”/…/ Jonas Arnell’s hemsidor där han skriver illa om oss. Han gör det eftersom han inte fick MOC gratis eftersom han ansåg sig vara så fin att han inte skulle behöva betala. Vi har också mailmeddelanden från honom där han intygar att MOC är äkta (dvs innan han blev sur på oss).”

Jag skriver inte illa om MOC – jag har prövat MOC:s egna framförda fakta mot allmänt accepterade definitioner av kungahus och riddarorden och kommer fram till en slutsats som MOC inte delar. Om granskningens slutsats inte gillas av MOC, så är det inte testaren/jag som bär skuld – det är antingen definitionerna det är fel på, eller ordens anspråk… Jag anser mig inte vara så fin att jag ska ha någon gräddfil. Och det finns absolut ca 15 år (sic!) gamla e-mail där jag utrycker mig positivt om MOC, vilket jag återkommer till nedan.

Vid sidan av frågan om furstehuset är ett furstehus, så agerar MOC på ett sätt som på många punkter är det rakt motsatta mot äkta riddarordnar. Jag har i något fall  framhållit det anmärkningsvärda i detta, och i en diskussion på medalj.nu sommaren 2018 framhöll jag – utan ironi eller sarkasm – att MOC bara behöver göra det rakt motsatta på nästan alla plan mot vad man gör idag, så skulle man komma avsevärt närmare att uppfattas som en riddarorden.


Jag försöker skilja på sak och person. Jag är aldrig ute efter att sätta dit någon, varken enstaka ordnar eller – minst av allt –  enstaka personer. När jag möter personer iförda oäkta riddarordnar eller medlemmar av oäkta riddarordnar försöker jag alltid uttrycka mig vänligt och hövligt: som jag vill bli bemött, bemöter jag andra.

Om riddarordnar har diskuterats, så har jag redogjort för hur en äkta riddarorden definieras och vilka ordnar som uppfyller det, och då kan det kanske hetta till. Men på det principiella planet – fortfarande inte på det personliga planet. Utifrån principerna testas ordnar, och det leder till ståndpunkten att somligt är mer äkta och annat är det inte.

I princip har jag följt ICOC:s utgångspunkter, i kort sammanfattning att endast ett nu regerande eller tidigare regerande furstehus kan instifta riddarordnar. Som äkta furstehus menas de furstehus till länder som existerat vid tiden för Wienkongressen 1814 eller f.d. regerande furstehus vars suveränitet erkändes vid denna tid. Om inte furstehus är äkta – är orden inte äkta. ICOC:s definition ligger nära det som redan varit praxis mellan furstehusen länge och kodifierar med andra ord hur det redan är.

För att ta ett exempel: Kungl. Portugisiska Sankt Mikaels av vingen orden (PS:tMO). Denna orden verkar ha funnits under ett antal år runt slutet på 1100-talet, och en tid därefter. Vi vet inte helt säkert, därför att den tidigaste källan som är bevarad idag såvitt jag vet är en bok utgiven 1602 av en portugisiskt cistercien vid klostret i Alcobaça, vilken återger äldre ordensstadgar från 1205 som inte finns bevarat i original. Stadgan pekar i en formulering på att detta ursprungligen inte riktigt var en riddarorden, utan mer ett ridderligt brödraskap (irmandade). År 1147 gick en rödsvansad komet över Portugal inför återtagandet av Santarém, vilken ska ha tolkats som Sankt Mikaels vinge och ett gott omen; orden har sedan 1602 omskrivits som en stridande orden, med den röda vingen i den gyllene solen som symbol, kompletterat med Sankt Jakobs av svärdet ordenskors, och i Portugal samt Spanien har man sett denna orden som en del av sitt ridderliga arv – ordens symbol förekommer på husfasader och äldre möbler, orden beskrivs i tryck från 1602 och framåt i hela Europa, även på svenska från 1700-talet och framåt.

Orden är (åter)införd 1986 som dynastisk riddarorden inom huset Braganza, kungahuset av Portugal. Detta sista är verifierbara fakta, och det alena räcker för att andra furstehus och deras riddarordnar ska betrakta PS:tMO som en riddarorden. Om kungahuset hade rätt att (åter)instifta en dynastisk riddarorden som möjligen existerade och i så fall tillhörde en helt annan dynasti, det kan diskuteras. Men ICOC har valt att acceptera denna orden som en återupplivad ridderlig sammanslutning i registrets appendix, och det kan i mitt tycke vara en rimlig bedömning. PS:tMO existerade sannolikt från 1147 och knöts till möjligen till den år 1171 instiftade Sankt Jakobs av svärdet orden (Sant’iago-orden) – kanske lite som Livländska Svärdsorden som gick in som en självständig gren av Tyska orden, eller för att ta ett iberiskt exempel: den aragonesiska Monreal-orden som försvann upp i Tempelherreorden.

Tittar vi på MOC, så visade en diskussion på medalj.nu under sommaren 2018 att ursprunget till den under 1800-talet instiftade orden är ett kungligt beslut kung Alfons III av Aragonien den 23 januari 1289 att förstärka garnisonen i borgen Santa Agueda på Menorca med 20 st beridna krigare (caualleriarum/kavalleri, inte equites/riddare) som i gengäld får vissa ärftliga privilegier. Om tjugo från ön inte ställer upp, så ska man hyra in beridna krigare. Så långt beslutet, men hur projektet föll ut är inte klarlagt. Bevarat för eftervärlden är namnen på flera av dessa beridna krigare, men långt ifrån 20. Övriga vet vi inget om – antingen ärftliga beridna krigare, eller inhyrt folk, eller vakanser, därför dokumentationen saknas. De var alltså sannolikt inte riddare, de var möjligen inte 20 personer och det var inte instiftat som en riddarorden, inte ens som en ridderlig korporation (vilket MOC påstår, en glidning från den faktiska dokumentationen man själv presenterar). Det som därefter kan ha hänt är att dessa beridna krigare känt en nära tillknytning till borgens skyddshelgon och det kan ha utvecklats till ett andligt ridderligt brödraskap. Men borgen förstördes 1343 av kung Alfons brorson kung Peter IV.
Det är slående att europeiska verk med översikter över riddarordnar skrivna från 1200-talet fram till idag inte tar upp denna menorcanska sammanslutning, där man samtidigt gått så långt i sin ambition att hitta alla historiska och samtida riddarordnar att sökandet gått bortom det rimligas gräns (t.ex. Tesoro militar de Cavalleria skriven 1642 av juris doktor Ioseph Micheli y Marquez, som tolkar Faraos gåva till Josef i form av en guldkedja som att Josef har blivit medlem i ”Cavalleros del Collar de Faraon”, men likväl inte skriver om någon menorcansk ridderlig sammanslutning).
När ”kungahuset” ”återinför” MOC i första hälften av 1800-talet är det en helt ny orden, baserad på en i legender beskriven orden som med stor sannolikhet aldrig ens fanns. Och kungahuset i sig? Det erkänns inte som sådant av huvudmannen för något annat furstehus, varken det spanska kungahuset eller kungahuset av Neapel-Sicilien som är närmast berörda, eller något annat furstehus.

Jag tog upp MOC och PS:tMO för att visa på likheterna i vad vi vet idag om starten under medeltiden, men det fortsatta skeendet visar på historiens olikheter:

  • ett eventuellt ridderligt brödraskap, obestyrkt som riddarorden, dör ut och återuppväcks som en orden under 1800-talet av ett hus som inte betraktas som furstehus av andra furstehus: inte en riddarorden.
  • ett ridderligt brödraskap, en riddarorden, dör ut och återuppväcks som en orden 1986 av ett furstehus som betraktas som furstehus av andra furstehus: riddarorden.

Det helt avgörande är alltså furstehusets ställning, inte en historik som inte är helt säkert styrkt. Det handlar alltså inte om att vara sur, utan just i förväg fastställda principer för vad som är äkta och om man håller MOC mot dessa principer så blir det inte än äkta riddarorden.

Ett sätt att hantera detta är att uppdatera MOC genom att bejaka den historia som MOC själv tagit fram, och ändra ordens namn till ”Sankta Agatas av Menorca orden, till minne av kavalleriet vid borgen Sankta Agata” med startår 1849 eller liknande och släpper tanken på att det var en medeltida militär kedjeorden – för det är en anakronism om man lägger startår till 1289: det fanns inga kedjeordnar så tidigt (den första kedjeorden, Gyllene skinnets orden, instiftades 1430) och redan det nuvarande namnet är i sig ett tecken på att orden inte är historisk. Nytt namn gör inte orden till äkta, men åtminstone riktigare i någon bemärkelse.

Men detta är kanske sidospår – kanske ska vi börja från början? Varför sprids det rykten om mig (än) idag?


Runt 2001-2002 upptäckte jag kungahuset av Mallorcas webbplats och dess orden Militare Ordine del Collare (MOC). Eftersom orden inte fanns etablerad i Sverige skrev jag inget om denna orden, vilket Web Archive från den 2 april 2003 visar.

Något år senare upptäckte jag att det nu fanns ett nordiskt storpriorat och av det följde att jag borde skriva om orden på min webbplats. Men var det en äkta orden och ett äkta kungahus? Dåvarande RNeapS:tJO R-RmstkNeapS:tGO StkItS:tMLO RToskS:tSO R-RStbJohO m.m. Guy Stair Sainty skrev på sin webbplats Almanach de la Cour att så inte var fallet. Min webbplats speglar vad som finns i Sverige: utifrån det Guy Stair Sainty skrivit om orden placerade jag den på sidan om oäkta riddarordnar på min webbplats vilket Web Archive från den 7 oktober 2003 visar, jag har skrivit en kortare text om MOC, men det är inte markerat som Nyhet! utan har stått så ett tag.

Det föranledde dåvarande storprior i Skandinavien att ta kontakt med mig. Föga förvånande såg han sin orden som äkta och var missnöjd med placeringen som illegitim. Samtidigt var storprior mycket inbjudande och tillmötesgående och angelägen om att föra en diskussion. Storprior menade att Guy Saintys kritik var felaktig och försåg mig med ett stort antal dokument som skulle visa på kungahusets och ordens legitimitet. Jag förstod att det här var en charmoffensiv för att försöka beveka mig så att jag skulle skriva fram MOC som äkta.

Värt att notera: vid den här tiden var den ridderliga situationen i Sverige helt låst för icke-adliga svenskar. Inga svenska förtjänstordnar, inte Johanniterorden i Sverige, ännu inte några utländska dynastiska ordnar baserade i Sverige. Hade MOC en solid grund? Det var självklart kittlande.

Vi inledde en dialog och under denna tiden skrev jag flera positiva mail om MOC. Jag började gå igenom det omfattande material som den charmerande storprior försett mig med, för att kunna fatta ett gott beslut. Enligt Web Archive av den 4 december 2003 är rubriken MOC kvar, men texten är ersatt med följande: ”Mot bakgrund av att omfattande dokumentation har kommit mig tillhanda har jag beslutat att tills vidare stryka den text som tidigare lagts ut under den tid som jag undersöker frågan.” Dialogen med storprior fördjupades och jag var hembjuden till en framstående riddare för att träffa storprior: denne planerade för den första investituren på svensk mark, att äga rum i Riddarholmskyrkan. Den 12 april 2004 är även rubriken MOC och text bortplockad. Jag var uppenbarligen välvilligt inställd och hoppades en del på att MOC verkligen skulle visa sig vara äkta.

I samtal framhölls att jag kan bli riddare, ja kanske till och med rättsriddare, under ordens första investitur på svensk mark juni 2004 – men det fordrade viss skyndsamhet. Passageavgiften för rättsriddare var substantiell och för mig var det lätt att avböja med hänvisning till att jag året innan hade skiljt mig, vilket varit en törn för ekonomin. I stället framhölls då jag att bli ”vanlig” riddare. Jag kände mig tämligen uppvaktad under den här tiden och någonstans ville jag så gärna att MOC skulle visa sig äkta: men varningsklockorna ringde också allt starkare och jag insåg att om jag skulle falla till föga och antas i MOC eller lägga MOC som en äkta riddarorden på min webbplats innan granskningen var klar, så skulle det vara ett brott mot de principer jag i förväg satt upp.

Och det var sannolikt målet för MOC:s kontakt med mig. MOC skulle vinna på att ha mig som riddare och därigenom i förlängningen få mig att omskriva MOC som äkta på http://arnell.cc/ eftersom webbplatsen då på relativt kort tid fått en viss ställning som nav i ordensfrågor. Erbjudandet om att bli riddare kvarstod: eftersom jag inte var klar med analysen av dokumenten (men anade vartåt det lutade) så sköts den frågan lite på framtiden. Jag blev då inbjuden som en av hedersgästerna till den första investituren, vilket jag tackade ja till.

Från central plats följde jag tillsammans med andra hedersgäster den första investituren på svensk mark i Riddarholmskyrkan, men den var av flera skäl är en besvikelse. Av trettiotalet kandidater som antogs bar runt 1/5 en oäkta riddarorden, varav det mest flagranta exemplet är en person som bar en miniatyr av en oäkta Gyllene skinnets orden (sic!). Orden förmådde uppenbarligen inte att hålla rent gentemot oäkta riddarordnar och höll därmed inte det mått jag vill sätta på en äkta riddarorden. Den 28 juni 2004 mailade jag storprior och tackade för att jag fått närvara vid investituren den 18 juni, samt meddelade:

”När det gäller frågan om mitt eget eventuella medlemskap i orden, så måste jag dock av flera skäl tills vidare avböja denna ära.”

Det var alltså inte så att jag blev sur för att jag inte fick komma med gratis, eller att jag nekades medlemskap, eller för att det handlade om prestige. Det var jag själv som tackade nej för att orden i slutänden inte höll måttet. I mailet framgår detta som bevekelsegrund för mitt beslut i ytterligare punkter.

Så småningom lade jag åter upp MOC på sidan för oäkta riddarordnar samt mina slutsater av undersökningen, d.v.s. att huset Paternó inte är ett furstehus (däremot framstående högadlig ätt) då genealogin inte hänger ihop, och att MOC därför inte är en riddarorden. Det ledde till en förnyad kontakt från storprior i början av november 2005, vilket efter en kort, intensiv korrespondens avslutades av mig i slutet av november 2005. Jag blev utsatt för ett synnerligen obehagligt försök att skrämma mig till att inte skriva om MOC som en oäkta riddarorden på min webbplats.

Så viktigt var det att jag skulle se ordens sida av saken och erkänna MOC som äkta riddarorden, att man först försökte charma mig och värva mig genom rättsridderskap, ridderskap, hedersgäst; när det inte gick, skrämma till tystnad. Sedermera har man uppenbarligen övergått från att bemöta i sak till oärlig ryktesspridning kring min person. Inom MOC, i kontakter med utomstående via e-mail och i samtal samt till och med på Wikipedia.

Beklämmande, och i sin helhet visar hanteringen av en enda persons sakliga granskning och kritik mot MOC:s anspråk varför orden inte kan vara en riddarorden. Skäms.

(EDIT 2018-11-20) Ett kort post skriptum: jag misstänker att Tempelherreorden, Sankt Lazarusorden av Jerusalem m.fl. ordnar inte varit särskilt glada över det jag skrivit om deras legitimitet. Men i inget fall har jag uppsnappat någon ovänlighet, i olika e-mail som kommit mig till del m.m. m.m. har jag aldrig sett att man relaterar till min webbplats eller till mig som person, och möten med såväl tempelherrar som lazariter av Jerusalem har alltid varit trevliga. Man har gjort sin grej och hållit en gentlemannamässig linje – ”agree to disagree”. Hedervärt.

(EDIT 2020) Ett kort post skriptum till: Är du som läser det här medlem i MOC, eller på väg att bli medlem i MOC? Mitt förslag är att släppa MOC och i stället söka sig till någon av de andra riddarordnarna/ridderliga sammanslutningarna som finns i ICOC:s register med appendix. De är mer accepterade och de är alla knutna till odiskutabelt äkta furstehus – även om en del ordenskonstruktioner går att diskutera. Det finns flera i Sverige och du hittar dem här.

MOC – ju fler, desto bättre?

Från olika håll har jag fått information om senaste investituren i Sverige av påstådda ”kungahuset av Aragonien, Sicilien och Mallorca” och dess oäkta riddarorden ”Militare Ordine del Collare (MOC)”. Inte bara en, eller två, eller tre personer har kallats – utan sammanlagt 24 ”riddare” och 6 ”damer”.

30 personer sammantaget! Undantaget Johanniterorden i Sverige (som tar in 5-10 årligen), så motsvarar det minst tio års antagning av endera av de ordnar som står upptagna i ICOC:s register om som av många experter omfattas som äkta ridderliga sammanslutningar. Som jämförelse, här är vad som antas av svenskar i de andra ridderliga sammanslutningarna under 2016 (ungefär samma nivåer som de senaste åren):

  • Suveräna Malteserorden: oklart, troligen 0,
  • Påvliga Heliga gravens orden: 0 (svensk investitur skjuten till 2017)
  • Kungl. Neapolitanska Sankt Georgsorden: 0,
  • Kungl. Italienska Sankt Mauritius- och Lazarusorden: 1-2 riddare,
  • Kungl. Portugisiska Sankt Mikaelsorden: 3 riddare (varav 2 professbröder och 1 hedersbroder i kungl. brödraskapet av densamma orden),
  • Kungl. Georgiens Örn- och tunikeorden: 1-2 riddare, möjligen några ytterligare innan året är slut,
  • Ungerska Vitézorden: 3 hedersriddare och 1 ledamot (VRNT), minst fem år sedan svensk antogs före det.

Vad betyder det? Att ett ”ridderskap” i MOC är värt 1/10-1/30 av ett ridderskap i någon av de i Sverige verkande riddarordnarna?

Den lägsta ordensklassen är ”riddare”, med ett halskors i kommendörsstorlek. I linje med detta resonemang om ordensklasser, har alla kandidater uppnått ålder/ansvar/befogenheter/senioritet/avtryck i samhället som motsvarar gärna överstelöjtnant, helst högre? Jag är rädd för att MOC inte är tillräckligt noggranna på denna punkt och att MOC därför bidrar till att devalvera vad ett halskors i kommendörsstorlek står för. Jag hoppas innerligt att jag har fel.

Utöver det, så har man i Sverige processat i domstol mot Kungl. Maj:ts Orden, vad jag förstår eftersom man inte fått bärandetillstånd till svensk uniform. Vilket är helt galet, eftersom dynastiska ordnar inte bör ha bärandetillstånd.

Parallellt exempel: en svensk medlem av kungl. Portugisiska Sankt Mikaelsorden sökte lite förhastat och utan att ha stämt av internt bärandetillstånd till svensk uniform för 5-6 år sedan och fick avslag – vilket var helt rätt. Av portugisiska utmärkelser ska endast officiella portugisiska sådana bäras på svensk uniform, eftersom uniform används i officiella sammanhang. Beslutet accepterades till fullo av riddaren (och orden), och andra dynastiska ordnar skulle göra detsamma.

MOC borde inse att det och sluta att driva frågan. För om man förlorar, så har man förlorat på riktiga grunder, och om man vinner, så är det en pyrrhus-seger. Orden, kungahuset, varje riddare och varje ledamot kommer då sannolikt att vara avskydd av alla andra äkta kungahus och av alla andra riddare av alla andra riddarordnar därför att man framtvingat något som är principiellt fel. Även om man då får bära orden till uniform.

Och hur man som svensk kan sätta ett annat kungahus helt och hållet före sitt eget lands, det är en gåta för mig. För om man får bärandetillstånd så närmar vi oss ett resonemang liknande det som jag lyft för ThO och S:tLazO till uniform (se även kommentarerna).

Man kan inte tvinga fram erkännanden domstolsvägen, med en stämpel på ett papper. Erkännande som kungahus av andra kungahus får man först om man agerar som ett kungahus och erkännande som riddarorden får man först om man agerar som en riddarorden. MOC/”kungahuset” har uppenbarligen en bit kvar, utöver de brister som jag tidigare beskrivit på http://arnell.cc/illegitim.htm#moc (f.n. en något äldre version efter att sidan hackades i våras). Jag tror säkert att i den ganska stora bubbla som MOC numera utgör, så är det ganska trevligt och gemytligt. Men mitt råd till alla medlemmar av MOC är att försöka intressera sig för andra riddarordnar, som faktiskt har erkänsla i den riktiga världen utanför denna bubbla. För ett medlemskap i MOC stänger fler dörrar än det öppnar.

Innocenceorden 2015

För egen del hade jag inte möjlighet att närvara på Innocenceordens bal i helgen, men jag har redan fått ett antal upprörda mail från olika balbesökare, både nära vänner och från främlingar. Varför? Jo, för att ”MOC” – Militare Ordine del Collare vars stormästare är huvudmannen för ”kungahuset av Aragonien, Sicilien och Mallorca” ”omnämndes som särskilt inbjudna i det tryckta programmet” och ”hälsades sedan dessutom särskilt välkomna av generalstormästaren i hans öppningsanförande”.

Varför är då detta anmärkningsvärt och har väckt starka känslor? Jo, därför att inget kungahus i Europa, eller världen, nu eller tidigare regerande anser att detta är ett genuint kungahus. En konsekvens är att ”MOC” inte heller uppfattas som en äkta riddarorden. Inom de större riddarordnarna finns samma uppfattning, och även bland de dynastiska ordnarna. Även om MOC deltar i processioner med SMaltO och PåvlHGO på Sicilien i samband med firandet av helgonet Sankt Agata, så är det inget erkännande, varken explicit eller implicit.

Eftersom det inte saknas personkopplingar mellan Innocenceorden och Kungl. Hovstaterna har framhållandet av MOC väckt ett visst mått av förvåning. Särskilt då MOC:s strider för att försöka att uppnå ett erkännande i Sverige från vissa kungliga institutioner. MOC är bland annat portad från att använda Riddarholmskyrkan som delvis förvaltas av Riksmarskalksämbetet efter att MOC under 00-talet hållit investitur i samband med mässa i strid med den policy som tagits fram för uthyrning av Riddarholmskyrkan.

Kruxet är att en orden aldrig kan pressa eller processa sig fram till ett erkännande – det är ett oridderligt beteende och ett kvitto på att man de facto inte är en riddarorden. Gemensamt för såväl Suveräna Malteserorden som Tyska Johanniterorden, Johanniterorden i Sverige, Påvliga Heliga gravens orden, kungl. Neapolitanska och hertigl. Parmesanska Konstantinska Sankt Georgsordnarna m.m. är att de alla har olika svagheter i historisk grund, men är likväl accepterade som riddarordnar därför att man agerar som en riddarorden (för trons försvar och människors hjälp) samt har en koppling till ett nu eller tidigare regerande furstehus. De har mig veterligen heller aldrig pressat eller processat sig fram till något erkännande som riddarorden, som ett resultat av att någon skulle belyst dessa svagheter. Konsekvensen av allt detta är att om MOC skulle vinna någon process (utöver de tre italienska domstolsutslagen) och pressa fram ett erkännande så är det mer eller mindre betydelselöst i praktiken. Orden har redan definierat sig själv långt starkare än något domstolsutslag kan göra.

Det finns flera dynastiskt riddarordnar i Sverige – ingen av dem kommer att uppnå ett officiellt svenskt erkännande, ex. i form av bärandetillstånd till uniform (annat än möjligen undantagsvis ”för krigsmannagärning”). Helt enkelt därför att officiella erkännanden endast tillkommer verkande stater: staten Sverige kan inte erkänna det f.d. regerande kungahuset av Borduriens ordnar som officiella, det är den existerande republiken Borduriens ordnar som är officiella i Sverige. MOC verkar ha valt fel strategi för att försöka uppnå något som är principiellt otänkbart och ouppnåeligt.

Sedan tidigare är det bekant att ”MOC” i sin rekryteringsinformation muntligt och i e-mail har förespeglat, att man genom ett medlemskap i ”MOC ” ges möjlighet att delta i ”Balnatt i Wien”/Österrikiska föreningens bal samt Amaranterorden och Innocenceorden. Den förstnämnda balen tycks enligt uppgift sedan flera år till stora delar vara annekterad av ”MOC”, medan Amaranterorden har gått åt andra hållet och tydliggör att självutnämnda riddarordnar inte ska förekomma. Det vore tråkigt om nu Innocenceorden gjort en vänstersväng i en viktig principiell fråga. Man får hoppas att det är en tillfällig dikeskörning.

Bärande av icke-svenska ordnar – reflektioner

För en dryg vecka sedan kom Stora Amaranterordens matrikel för 2015-2016 i posten. En väldigt matig sak, inbunden, med ett antal intressanta avsnitt utöver den rena matrikeldelen.

En sak som förvånade mig var en sida med ett direktiv om bärande av ordnar på själva balen, vars innebörd är att man i princip bör bära samma sak som Försvarsmakten förordnar ävensom Kungl.Maj:ts Orden, vilket är svenska officiella (och halvofficiella) ordnar, förtjänsttecken och medaljer i grupp A-L, likaså utländska statsordnar, men inget mer. ”Va?”, for det genom huvudet, ”en nyhet?”. Nej, inte alls, visade det sig, motsvarande även finns i matrikeln för 2013-2014 vilket jag helt missade. Man uppmanas kontakta direktionen om man har några frågor.

Jag kan mycket väl förstå varför formuleringen finns: jag har själv mött och hört andra möta att en större självutnämnd riddarorden i Sverige som rekryteringsagrument erbjuder möjlighet att även kunna bli medlemmar i Amaranterorden för att där kunna få möjlighet bära den aktuella självutnämnda orden. Bland mina samlingar har jag ett komplett ”set” från orden avsett att rekrytera nya medlemmar vilket inkluderar ett utdrag av Svensk Damtidnings reportage från Amaranterorden(!). Sådant slår förstås tillbaka förr eller senare i skärpta regler avsedda att stävja problem.

Ett annat exempel är en självutnämnd Johanniterordens stormästare med entourage deltog också på en Amaranterbal och bar sina insignier – höjden av bristande insikt och en ultimat etikettsbrott, eftersom flera medlemmar av Amaranerordens direktion är äkta riddare av Johanniterorden i Sverige.

Det finns under de senaste fem åren ett tydligt mönster av att acceptensen för självutnämnda riddarordnar minskat. Ett exempel är Försvarsmaktens uniformsbestämmelser från 2012. Redan tidigare hade då Svenska Frimurare Orden tagit fram en ny förordning för vilka ordnar och medaljer som kan bäras vid sammankomster – och det är svenska officiella och halvofficiella ordnar, förtjänsttecken och medaljer i grupp A-L, likaså utländska statsordnar samt vissa specialfall. Det är också mindre självklart idag att en riddare av en självutnämnd riddarorden inbjuds till hovet.

Det jag kan vara rädd för är att pendeln slår för hårt. I ambitionen att förhindra och försvåra självutnämnda riddarordnars bärande, finns en risk att bärande av ordnar från f.d. regerande kungahus minska. Det vore synd. För – let’s face it – skälet till den expansion som sker bland denna typ av ordnar särskilt sedan mitten av 00-talet har till stort del samband med att Johanniterorden i Sverige inte tar emot kvalificerade kandidater som saknar adlig anknytning samt att Internet på allvar skapat tillgänglighet till de utländska f.d. regerande furstehusens ordnar. Antingen accepterar man de bärande av ordnar från f.d. regerande kungahus, eller så tar Johanniterorden i Sverige steget till att bli en orden i tiden. för att parafrasera Johanniterordens i Sverige höge beskyddares valspråk. Eller båda.

Tjockare än vatten: MOC OSLJ

Frun är slav under ”Tjockare än vatten”, en mörk familjekrönika i tio delar som utspelar sig i den åländska skärgården: tre syskon återförenas på familjens pensionat för att driva det över sommaren efter mammans självmord, moderns villkor i testamentet för att kunna få ut arvet. En bra serie!

Jag har inte hunnit följa den helt och fullt, men i avsnitt 5 kretsar handlingen kring ett bröllop bekostat av brudens far Björn Lehman (spelad av Stefan Sauk) iförd frack med orden, vilket jag förstås fick frågor om av familjen. Ett riddarkors från MOC och på bröstet Officer av OSLJ/S:tLazO, båda självutnämnda riddarordnar. Lehman är avgjort mindre chevaleresk, mer översittaraktig mot sin omgivning. I det ljuset är valet att bära sina egna ordnar är intressant att fundera över.

När det något kaosartade bröllopet är över visar han sig dock vara någorlunda schysst – precis som det ofta är i den verkliga världen. Även om en riddarorden inte är äkta, betyder det inte att människan som bär den inte är äkta.

Ny oäkta/självutnämnd riddarorden i Sverige – ”Order of San Salvador of Aragon”

Möjligheten att antas i en riddarorden är spännande. Eftersom de äkta riddarordnarna har en mycket sparsmakad antagning av nya medlemmar så är ingångsvärdet att det i stort sett är omöjligt att kunna antas i en riddarorden – det är toppen på ett långvarigt engagemang där man gått bredvid orden och dess riddare och damer en längre tid.

Johanniterorden i Sverige antar ca fem-tio nya riddare årligen. Suveräna Malteserorden, Kungl. Neapolitanska Konstantinska Sankt Georgsorden och Ungerska Vitézorden har för Sverige ett genomsnitt som är under en ny medlem om året. Påvliga Heliga gravens orden antar ca tre om året i genomsnitt, under 2011 dock ingen ny medlem. Kungl. Portugisiska Sankt Mikaelsorden antar 2009-2012 i genomsnitt strax över två nya svenskar om året. Kungl. Italienska Sankt Mauritius-  och Lazarusorden antar en svensk i år, men dessförinnan flera år sedan föregående svensk antogs.

Mot detta står de oäkta riddarordnarna som inte sällan har en helt annan dimensionering. Mest notorisk är Militare Ordine del Collare di Sant’Agata dei Paternò till det fantastiska ”kungahuset av Aragonien, Mallorca och Sicilien” som antar ca 20-30 svenskar varje år. Den enda allmänt erkända orden tillägnad Sankta Agata är San Marinos Sankt Agata-orden. Oräknat allt annat som pekar i riktning att denna orden inte är riktigt riktig, så borde den exceptionellt höga nyantagningen i sig signalera att något inte står rätt till.

Detta ”kungahus” förfogar inte endast över denna orden, utan har en meny som består av sex (sic!) riddarordnar. Och det tycks som att en ökande andel av dem som i Sverige bär MOC också har fått en eller annan av dessa för ytterligare förtjänster. I synnerhet har jag på kort tid stött på ett antal personer som burit ”Order of San Salvador of Aragon” d.v.s. ett rött ankarkors i rött band. Orden påstås vara grundad 1118, återupplivad 1968.

Det är dock lite intressant att om man söker på hela ordensnamnet så är det svårt att hitta någon historisk orden och årtalet tycks inte heller stämma. Däremot går det att hitta en Order of San Salvador de Monreal grundad 1124, bl.a. på http://en.wikipedia.org/wiki/Orders,_decorations,_and_medals_of_Spain. Engelska Wikipedia är förstås inte helt tillförlitligt utan mest ett lackmusprov, en första källa. Tittar man i stället på spanska versionen av sidan – det är ett rimligt antagande att spanska ordensintresserade har lagt upp mer omfattande och mer korrekt information om en spansk riddarorden på sitt eget språk – så är San Salvador borta ur ordensnamnet. Klickar man på Orden de Monreal så ser man att orden hade ett rött ankarkors, så det verkar ändå vara rätt orden.

När man läser texten – med noter till aktuell litteratur – så ser man att orden grundades 1124 och det finns en koppling till Tempelherreorden. Eftersom denna orden grundades 1118 så är det av ”kungahuset av Mallorca et.c.” föregivna årtalet plötsligt förklarat. Men det framgår också att orden överfördes till kungen av León 1136 efter kungen av Aragoniens död 1134 och fick nytt namn. Därefter uppgick orden formellt i Tempelherreorden när den etablerades i dessa trakter, enligt överenskommelse mellan kungahusen 1143 ratificerat i påvlig bulla 1150. Tempelherreorden upplöstes i sin tur 1312. Om kungahuset – mot all förmodan – skulle vara äkta, så ser jag klara problem med att man hävdar att man återupplivat en riddarorden som man avhändat sig – först till annat kungahus för hela 876 år sedan, därefter vidare och under kungahuset av Aragoniens medgivande till påvlig jurisdiktion för 869 år sedan.

Som synes kan man genom den enklaste sökning på Internet hitta ett antal frågetecken – namn, instiftansår, rätt att återupplivas – kring den moderna orden. Även om jag vill ifrågasätta orden och dess äkthet eller legitimitet snarare än dess medlemmar, så kan jag än idag, efter att ha hållit på med frågorna i snart 15 år, förundras över att hur lätt källkritiken lämnas sovande när det finns en chans att man kan få bli ”riddare” eller ”dam”. Det som återstår nu är att invänta att kungahusets förespråkare agerar enligt mönster från ”MOC” och tar fram en diger och nära nog ogenomtränglig bunt av mer eller mindre relevanta historiska faksimiler, expertutlåtanden och domstolsutslag m.m. för att försöka styrka ordens äkthet. För min del hoppas jag att ordensmedlemmarna tar sitt förnuft till fånga och söker sig till en mer genuin riddarorden.

Om att lista oäkta riddarordnar – eller äkta, samt ordensinflation

Vänner har skickat länk till Riksförbundet för medlemmar av Franska Nationalförtjänstordens (FrNfO) lista över vilka utmärkelser och riddarordnar som är att betrakta illegitima/oäkta riddarordnar och som det är olämpligt för dem som erhållit FrNfO att vara med i. Flera av de ordnar vi ser eller har sett i Sverige upptas i listan, bl.a. Sankt Lazarusorden av Jerusalem, Tempelherreorden, oäkta Johanniter-/Malteserordnar, Sankt Joakimsorden m.fl.

Kuriöst nog figurerar även hedervärda ordenssällskapet Coldinu Orden vilket sannolikt bygger på missförstånd: denna orden upptas i den rätt gamla boken The Knightly Twilight – A Glimpse at the Chivalric and Nobiliary Underworld som en okänd men potentiell falsk riddarorden utifrån ett minnemärke i Storbritannien över den som införde orden i Sverige.

Listan ligger i linje med en bredare trend i Europa: med Internets intåg har utmärkelser från privata sammanslutningar med ojämna (inte sällan lägre, ibland obefintliga) krav på förtjänster spridit sig som gräshoppor. Detta är ett problem eftersom det leder till inflation i utmärkelserna när statliga och äldre kungliga utmärkelser förlänas för långvariga och framstående insatser. Fenomenet är till skada för de äkta, statliga och gamla kungliga utmärkelserna. Bland statsordenskanslierna noteras därför i ökande grad medlemskap i oäkta riddarordnar som försvårande för möjligheten att erhålla nationell förtjänstorden och definitivt olämpligt för den som erhållit en statsorden.

Före Internets intåg har vissa försök gjorts att hejda fenomenet genom att lista de oäkta riddarordarna. Så har Italien år 1953 publicerat en lista över vilka ordnar som staten betraktar som oäkta, vilken uppdateras då och då. Noteras bör att Militare Ordine del Collare di Sant’Agata dei Paternò, som expanderat så exempellöst i Sverige upptas på denna lista, i länken som har fransk text från 1983 Saint-Agathe de Paterno (ordre souverain dynastique militaire de), likaså återkommer kuriöst nog Coldinuorden. Den enda äkta orden som är tillägnad Sankt Agata är San Marinos Sankt Agata-orden. Vägen att lista de oäkta riddarordnarna är dock svår, eftersom det är en föränderlig materia – gamla försvinner och nya tillkommer i en strid ström (även om personkretsen ofta inte förändras nämnvärt).

En mer framkomlig väg är att göra tvärtom, att lista de ordnar som är acceptabla utifrån vilka kungahus som är äkta. Det är precis vad  ICOC:s register gör sedan 1960, och jag själv gör för svensk horisont. I den meningen är Riksförbundet för medlemmar av FrNfO:s lista – även om den är ett alldeles utmärkt initiativ – något anakronistisk, så även min egen lista över oäkta riddarordnar i Sverige. Den utgångspunkt som ICOC tar i de stater och kungahus som erkändes internationellt vid Wienkongressen 1814-15 eller senare är också rimlig, eftersom vi då hamnar i välkända stater, kungahus och ordnar – inga hundraåriga kedjor av vandrande tronanspråk som kan vara svåra att verifiera, t.ex. tronpretendenter till den Byzantinska kejsartronen m.m., vars ordnar torgförs flitigt och där förtjänsten inte sällan är hur brett man kan öppna sin plånbok.