Tempelherreordnar

Läs mer på Guy Stair-Saintys hemsida, François Veldes hemsida eller i Thomas Svenssons C-uppsats i religionsvetenskap.

Alla varianter av tempelherreordnar är självutnämnda. Det finns flera påvliga dekret och andra uttalanden mot alla former av Tempelherreordnar. I Sverige är de flesta medlemmarna militärer. Enligt uppgifter anser sig den svenska grenen av ThO inte vara en ursprunglig riddarorden.

Vederlagd historia

ThO grundades i Jerusalem ca 1119-20 av två franska adelsmän och stadfäst av tre påvliga bullor: ”Omne datum optimum” (1139), ”Milites Templi” (1144) and ”Militia Dei” (1145) och var en av de dominerande militära krafterna under 1100- och 1200-talen. Det är absolut säkert att orden upplöstes i påven Clemens V:s ”Bull Vox in Excelso” daterad 22 mars 1312:

”Därför, med ett sorgset hjärta, inte genom definiv dom, utan genom apostolisk åtgärd eller förordning, upphäver vi, med godkännandet av det heliga rådet, Tempelherreorden, och dess stadga, klädnad och namn, genom ett okränkbart och evigt dekret, och vi förbjuder fullständigt att någon från och med nu upptas i orden, eller emottager eller bär dess klädnad, eller utger sig för att vara en tempelriddare.

Om någon bryter mot förbudet, ådrager han sig automatisk exkommunikation.”

Med klädnaden avses det röda korset på vit botten som var ordens kännetecken. Ett rött malteserkors på vit botten används sedan 1563 av den toscanska Heliga Militära S:t Stefans orden, vilket dock mer anspelar på Suveräna Malteserorden med omkastade färger.

På ordens upplösning 1312 följde att stormästaren Jacques de Molay brändes på bål den 18 mars 1314, orättvist anklagad för avskyvärda brott, och många tempelherrar blev avrättade eller kastade i fängelse. Att dessa händelser utgjorde slutet för Tempelherreorden är väl dokumenterat; inte ett enda samtida dokument finns som stödjer tesen att riddarorden överlevde.

Omkring 1340 mötte Ludolph av Sudheim, en tysk präst på pilgrimsfärd i det Heliga landet, två äldre män vid Döda havets strand. Han började samtala med dem och upptäckta att de var forna tempelbröder som hade blivit tillfångatagna när mamlukerna erövrade Akko i maj 1291 och sedan levat i bergen avskurna från den latinska kristenheten. Dessa båda män kan på sitt sätt sägas ha varit världens sista två tempelherrar.

Kristusorden och Montesaorden – legitima arvtagare

De husvilla tempelherrarna införlivades i den av konungen av Portugal, Dinis/Dionysos I, instiftade den 14 augusti 1318 Kristusorden, med namn och ordenskors som anknyter till Tempelherreorden. Detta promulgerades i Bull Ad ea ex quibus av påven Johannes XXII in 1319. Orden övertog alla Tempelherreordens tillgångar i Portugal. Montesaorden instiftades 1312 av Jakob II, kung av Aragonien (1291-1327). Medan Kristusorden nämns som en specifik arvtagare till Tempelherreorden, så fick Montesaorden tillstånd att absorbera tempelherrar och deras ägor i Aragonien. På andra ställen gick de forna tempelherrarna ett blandade öden till mötes, men organisationen själv försvann; ledarskapet var avrättat, tillgångarna beslagtagna och överlämnade till Johanniterorden. Det abrupta och dramatiska slutet för orden 1312 skapade de rätta förhållandena för framtida anspråk på återupptäckt.

bild: Strandbergs mynthandel 2002
StOffPKO

Kristusorden delades år 1522 formellt i två grenar, en under portugisisk suveränitet och en under påvens suveränitet. Detta förhållande gäller än idag: portugisiska Kristusorden (PKO) är en statlig förtjänstorden i 5 klasser och påvliga Kristusorden (PåvlKO) är den högsta påvliga utmärkelsen som utdelas i endast en klass, med kedja.

Riddarromantik

Under 1700-talets riddarromantik dök flera legender upp, som hävdade att tempelherrarna faktiskt hade överlevt som en orden. Jacques de Molay hade på vägen mot sin död utnämnt någon som sin efterföljare och anförtrott honom att fortsätta orden i hemlighet. Den arvtagaren skulle vara preceptorn av Auvergne (som flydde till England men som dog i fängelse) eller en engelsk riddare. Arvtagaren påstås ha flytt till England eller Skottland och där fått beskydd av murargillena. På så vis fördes tempelherrarnas traditioner och hemligheter (förvärvade i Mellanöstern) vidare till murarföreningar. ”Tempelherre” blev en grad i flera frimurarsystem i mitten av 1700-talet, och det verkar som om graden blivit en egen orden i USA och Kanada under det sena 1800-talet.

För att citera den eminente historikern kring riddarordnar, Malcolm Barber: ”Genom skapandet av sina legender lade frimurarna ett andra oskiljaktligt element till bilden av tempelherrarna, den av ett hemligt förbund… det var under 1760-talet som tyska frimurare introducerade en specifik tempelherrekoppling till frimureriet och hävdade att Tempelherreorden genom att ha sitt högkvarter i Salomons tempel hade tagit del av hemlig visdom och magiska krafter, vilka Jaques de Molay hade fört vidare till sin arvtagare före sin avrättning och till vilka 1700-talets frimurare var direkta arvtagare till”. Även om flera frimurarsystem fortfarande använder namn som ”Order of the Temple” eller ”The Grand Encampment of Knights Templar” (=York Rite) för att beskriva sin grupp, eller har grader i stil med ”Tempelherre” så påstår de sig inte vara en legitim riddarorden.

Barber fortsätter: ”Brist på bevis har inte varit något allvarligt problem för sådana skribenter, men likväl kände en del en önskan under 1800-talet att förstärka dessa teorier med mirakulöst upphittade dokument och föremål som verkade bekräfta Tempelherrarnas roll. Detta inkluderade en lista över stormästare över Tempelherreorden sedan Molays tid framåt; flaskor, mynt och medaljonger brukade av tempelriddarna… och hemliga ‘Stadgar’ … Eftersom de flesta av dessa dokument och föremål inte stammade längre tillbaka i tiden än ca 1800 på sin höjd, är det inte förvånande att åklagaren Guillaume de Nogaret och hans män inte kunde finna en enda av dem vid tiden för rättegången 500 år tidigare”. Barber fortsätter med att avfärda Joseph von Hammer-Purstalls (1818) och Jules Loiseleurs (1872, nytryckt 1975) fantasier, och avslutar: ”Tempelherremyten har visat sig extremt ihärdig och dess bidrag till den moderna bilden av de verkliga tempelherrarna är lika kraftfull som deras dokumenterade historia… Myternas livskraft – precis som Gnosticism – är antagligen beroende av deras flexibilitet – för de har använts av både konservativa och radikala understödjare av historiens största konspirationsteori, av romantiker uppfyllda av nostalgi för den svunna medeltiden, av frimurare som sökt en färgstark bakgrundshistoria /…/ och av charlataner som försöker utnyttja godtrogna”. I en roman av författaren Umberto Eco, Foucaults pendel, tillfrågas en av huvudpersonerna som kallas Belbo, hur man känner igen en ”stolle”:

”För honom bevisar allt allting. Stollen har en fix idé och allt han råkar på använder han för att bekräfta den. Stollen känns igen på de friheter han tar sig när han tvungen att komma med bevis, och han tror att allting är snilleblixtar. Ni kanske tycker att det är konstigt, men förr eller senare kommer stollen dragande med tempelherrarna”.

Det finns en påstådd succession av stormästare efter Molays avrättning. Namnen på listan varierar något under de två århundraden som olika tempelherreordnar gjort anspråk på att ha överlevt i det fördolda, var och en med sin egen succession för att rättfärdiga sina anspråk. Nästan alla namn är historiska personer. Majoriteten av de nämnda hade aldrig kunnat drömma om att någon skulle påstå att de varit stormästare av en icke-existerande, fiktiv riddarorden. Det är helt säkert att varken konung George V av Hannover, inte heller King Edward VII av Storbritannien, inte heller kejsar Wilhelm II haft något att göra med någon sådan orden.

Ett påstående som förekommer i dessa sammanhang är att Tempelherreorden inte existerade av påvligt instiftande utan genom konungens av Jerusalem – man glömmer därmed:

  1. att orden konstituerades genom påvlig bulla och
  2. att ordens ledning hela tiden löpande godkändes av påven – inte konungen av Jerusalem.

Ordo Supremus Militaris Templi Hierosolymitani (OSMTH Regency)

Grand Priory of Scandinavia – Tempelherreorden (ThO)

Det verkar som flertalet tempelherregrupper har sitt ursprung i denna orden som grundades 1932 i Belgien. Då återupplivades det några år tidigare avsomnade belgiska storprioratet av nio tempelherrar ledda av Joseph Vanderberg. Denna härstammade i sin tur från återupplivningen 1804 av frimuraren doktor Bernard-Raymond Fabre-Palaprat. 1935 blev Emile Clement Joseph Isaac Vandenberg ordens väktare. 1940 överflyttades arkiven till den portugisiske storpriorn don Antonio Campello Pinto de Sousa Fontes på grund av Tysklands ockupation. 1942 blev denne ordens Regent. Sedan 1960 leds OSMTH av sonen, greven don Fernando Campello Pinto Pereira de Sousa Fontes, först som Prins och Regent, sedemera som Stormästare. Ordenskorset är ett störtat patriarkalkors.

Orden försökte bli godkänd av Vatikanen 1994, en ansökan som avslogs mot bakgrund av det påvliga dekretet från 1312 som redovisas i översättning här. På det svenska prioratets hemsida har det tidigare hävdas att Den Heliga stolen erbjudit OSMTH erkännande som en legitim riddarorden, under förutsättning att orden var förbehållen endast romersk-katolska medlemmar. Detta krav ville orden inte uppfylla, och påvens erbjudande avböjdes. För en utomstående verkar det otroligt att påven skulle häva den historiska bullan, framförallt eftersom man under lång tid avslutat andra mindre katolska riddarordnar för att gynna samordning och effektivare resursanvändning genom att bara ha Suveräna Malteserorden och Påvliga Heliga gravens orden. Tvärtom har påven ofta uttalat att den katolska kyrkan bara har just dessa riddarordnar när man blivit uppvaktade av oäkta riddarordnar som försökt bli godkända.

Schismer och motsättningar har gjort att flera avläggare av denna orden har skapats.

  • 1959 bildade spanska tempelherrar under ”prins” Guillermo de Grau-Moctezuma-Rife (tronpretendent till Aztekernas kungarike!) en avläggare från orden.
  • 1960 bildas autonoma priorat som avläggare av orden. 1961 utses baron Anton Leuprecht som ”Mondial Chief of all Autonumous Grand Priories” efter sin far.
  • 1970 bildades en avläggare av Antoine Zdrojewski, då storpriorat som inte erkänt de Sousa Fontes som Regent 1960 sammanträdde. Zdrojewski valdes då till Stormästare. 1986 utsågs George Lamirand till arvtagare.
  • 1988-02-10 bildades ”OSMTH – The International Federativa Alliance (IFA)” för att stödja samarbete och enhetssträvanden. Storpriorn för Skandinavien valdes till viceordförande.

Ordo Supremus Militaris Templi Hierosolymitani (OSMTH)

Commandery of Sweden – Tempelherreorden (ThO)

1995 bildades ytterligare en avläggare med samma namn som den tidigare, då OSMTH samlades i Salzburg för att omstrukturera och modernisera OSMTH. Ett avgörande beslut var att dra tillbaka erkännandet av greven don Fernando Pereira de Sousa Fontes som regent på grund av ”misskötsel av orden och irreguljärt uppträdande”. Stormästare är för närvarande konteramiral James J. Carey.

På flera ställen omnämns i OSMTH:s material att orden påbörjat en expansionsprocess i Skandinavien. Orden finns redan i Finland och har nu kompletterats med ett norskt kommenderi etablerat under 2003. Ett svenskt kommenderi upprättades år 2007.

OSMTH hävdar inte att man är den ursprungliga Tempelherreorden, utan att man är en kristen ekumenisk organisation. Ordens historieskrivning inleds år 1804, då en en ”restaurerad” Tempelherreorden bildades utifrån en Grand Orient-frimurarloge i Paris, Grundläggarna verkar ha varit tre: läkaren Phillipe Ledru, notarien de Courchamp och snickaren de Saintot. En adelsman, Claude-Mathieu Radix de Chevillon blev länken till den påstådde siste hemlige Stormästaren, greven av Cossé-Brissac. Läkaren Bernard-Raymond Fabré-Palaprat, en ledande frimurare, inkluderades bland grundarna. När Chevillon vägrade att tjänstgöra som stormästare så accepterade Fabré-Palaprat ämbetet. Orden stöddes av Napoleon och sägs år 1853 Napoleon III:s tillstånd att bära insignierna offentligt – vilket likväl inte gör orden till en äkta riddarorden idag.

Annonser
Ordnar, förtjänsttecken och medaljer i Sverige

Orders, decorations and medals in Sweden

Phaleristica

En sida om ordnar och medaljer

Heraldik

God heraldik behöver inte vara dyr!

Trond Norén Isaksen

- on Orders, Decorations and Medals in Sweden

%d bloggare gillar detta: