Mellan band och utmärkelse – något om ringar

Ringen mellan utmärkelsen och bandet ses ofta som en mindre detalj i det större sammanhanget. Kanske kan det just därför vara intressant att göra en kort artikel på temat, för att längre fram kanske skriva om bandvikningar och ögletyper på själva utmärkelserna.

Det finns flera olika typer. Den första, och kanske enklaste, är en metalltråd bockad till två lika stora öglor vridna i rät vinkel till varandra, där metalltråden går genom bandets tyg vid dess vikta spets. Kanske kan man kalla typen för s-ring. Förekommer i Sverige på nyare medaljer och ofta på lite billigare medaljer, som studentikosa medaljer. Om priset är en fördel, så är det en nackdel att att öglorna lätt öppnas och medaljen faller av, likaså att ringen skadar bandet.

En variant av ovanstående är att en metalltråd används för att göra en stor ring som övergår i en mindre ring i rät vinkel. Den stora ringens ände kan vara sammanlödd med ringskenan där den övergår till den mindre ringen. Fördelen jämfört med ovan är att bandet kan gå genom den större ringen så att bandet inte skadas.

En lösning som vunnit större plats över tid är två öppna ringar (d.v.s. ringenskenans ändar möter varandra) av metalltråd, en större som bandet går genom och en mindre som går genom medaljen. Ett äldre monteringsätt än s-ring, som har några variationer.

• Ringarna är lödda på varandra i rät vinkel, ringöppningarna ej sammanlödda.
• Ringarna är lödda på varandra i rät vinkel, ena ringöppningen sammanlödd.
• Ringarna är lödda på varandra i rät vinkel, båda ringöppningarna sammanlödda, ibland med båda ringarnas öppningar mot varandra, helt slutet.
  
• Ringarna är trädda i varandra i rät vinkel, ringöppningarna ej sammanlödda.
• Ringarna är trädda i varandra i rät vinkel, ringöppningarna sammanlödda.

Om ringarna är trädda i varandra i stället för att lödas på varandra, så blir avståndet mellan band och medalj 1-2 mm kortare, vilket kan vara snyggt – i synnerhet för miniatyrer. När jag lämnade mina miniatyrer till Medaljmäster bytte han ringar till denna variant och personligen tyckte jag det var smakfullt.

Det finns också ”stor/liten ring” som inte är gjorda av tråd, utan stansad av platt metall. Kanske kan man kalla denna form stansade ringar. Stansningen gör att båda ringarna har markerade kanter, lite som brickor, med den mindre ringen vriden i rät vinkel. Fördelen är att ringarna sitter samman genom godset i sig och ringarna är normalt inte sammanlödda, eftersom det stansade godset är mindre benäget att öppna sig än ringar av metalltråd. Nackdelen är att det ser lite billigt och oarbetat ut, samt att det blir större avstånd mellan band och medalj.

Ett specialfall av ovanstående är där stora ringen är stansad som en rektangel. Tillkom under 1990-talet, precis som kluvna band med tandade kanter av motsatt färg.

Det för oss in på en släkting, där stora ringen i stället är ersatt av ett ornament, inte sällan lagerbladskrans. Eftersom ornamentet är präglat/stansat, så finns ingen öppning på ”ringen” utan bandet träs igenom öppningen. Den lilla ringen kan antingen vara sammanlödd eller öppen. Fördelar är att det kan se stiligt ut och minskar risken för att medaljen lossnar, nackdelar kan vara att det är lite dyrare och att bandet kommer längre från medaljen. Ett lite äldre stilelement från 1900-talets första hälft.

Ytterligare en släkting är där den stora ringen av metalltråd är tillplattad och så stor, att bandet löper igenom öppningen i hela sin bredd. Fördelen är just att kunna visa hela bandets bredd, men medaljens tyngd kan leda till att den ”platta ringen” hänger ner sig, som på bilden ovan. Förekom primärt fram till 1900-talets första hälft men används i princip inte idag.

Utseendemässigt alluderar det på regeringsmedaljerna, som också visar medaljbandets hela bred genom att utmärkelsen hänger i en rak metalltråd. Skillnaden där är dock att metalltrådens ändar där slutar i tjockare bladornament som går ner till medaljen på ömse sidor om den kungl. kronan. Det gör att medaljens tyngd inte vilar på en punkt utan är jämt fördelad på hela metalltråden, så medaljen kan inte böja ner den.

I bl.a. Finland används en stor platt ring, men bara ca halva bandets bredd lång och med bandet invikt på bägge sidor. Eftersom den platta ringen är kortare så håller den formen bättre.

Slutlige kommer vi till fjäderringar. Här går ändarna förbi varandra, som på nyckelringar. Används inte sällan för medaljer med kungl. krona med fjäderringen – som då görs i tunnare och hårdare material än öppna ringar – genom kronans glob. För övriga medaljer kan den antingen gå direkt genom en uppstickande del av medaljen, eller vinkelrät genom en liten ring som i sin tur sitter i medaljen (den kan antingen vara en öppen ring eller – kanske hellre – en fjäderring). Fördelar är att det är betydligt mindre risk att medaljen lossnar och faller av, man slipper löda ihop öppningar för att få samma effekt till högre pris.

Som sagt, ringarna är en liten del av hela utmärkelserna, men det finns skiftningar över tid i vad som använts: något har förkastats, något har tillkommit. I sin litenhet ändå ett fascinerande delområde av faleristiken.