Mästerlig montering

2016-09-15-17-09-15Igår fick jag en paket från Per Ljungstedt a.k.a. Medaljmäster. Eftersom jag gått från två medaljer (monterade på skena inhandlad från Peter Mattssons Yx-prylar) till fyra på några månader var det dags att låta ommontera miniatyrerna, och passade då på att ta även originalen.

Det ser ut som att ringarna mellan band och miniatyr/medalj på FMvplM och UpplffbSM är bytta så att avståndet mellan band och miniatyr/medalj är kortare, vilket är väldigt stiligt.

2016-09-16-08-58-39Åtsidan ser förstås väldigt fin ut, men det är på frånsidan/arbetets avigsida man ser de fina kvaliteterna. Lite kul att Medaljmäster valt att sätta sitt vapen/varumärke på arbetet så att betraktaren ska veta var han ska kunna få motsvarande utfört. Montagets fästanordning är stift och fördelen med det är att montaget kommer närmare kläderna som de är fästade vid.

Medaljmäster är efterfrågad för sin kvalitet: hade hoppats på att få montagen till en resa men den stora mängden uppdrag inför prinsdopet gjorde att montaget inte blev klart i tid. Nu återstår bara bävan för räkningen.😉

Publicerat i Faleristik | 1 kommentar

Ett decennium som riddare

Vad kan man göra som riddare? Hur mycket kan man förändra, hur mycket kan man förbättra? Jag pratade för ett halvår sedan med en släkting lite mer på djupet om hur jag ser på det jag gjort och gör, och hon sade att jag borde skriva om detta, för att få andra att förstå mer än att ”Jonas håller på med riddarordnar”.

När jag satte upp min webbplats var det i Sverige var det omöjligt att antas som riddare om man inte varit katolik, eller manlig adlig protestant. Jag utmanade mig själv 1998: på tio år skulle jag bli riddare. Vilket då, som grundskollärare i åk 6, såg ut att ligga mycket långt bort. Men om jag inte hade börden, eller den rätta tron, så hade jag tanken att den som blir expert på riddarordnar kanske också har en plats som riddare.

I oktober 2006 reste jag till Casale Monferrato i Italien med min dåvarande fästmö för att där kunna antas till hedersriddare av Ungerska Vitézorden. Det var en storartad upplevelse: ett samarrangemang mellan Vitézorden, kungl. Portugisiska Sankt Mikaelsorden och ett lokalt katolskt ärkebrödraskap (Confraternita di San Pietro e Paolo), med antagning i ärkebrödraskapets uråldriga kyrka och med middag hållet i Accademia Filarmonica, en motsvarigheten till Riddarhuset (om än med en större byggnad).

Grunden till att jag föreslagits som hedersriddare var dels att jag kopplat ihop orden med den siste levande medlemmen av den svenska röda korsinsatsen i flyktinglägret i Traiskirchen, Österrike. StkPåvlS:tSO Bernt Karlsson avböjde dock att bli fullvärdig ärftlig riddare av Vitézorden och accepterade i stället ordens förtjänstkors: han menade att jag borde kunna erhålla det erbjudna ridderskapet. Jag blev mycket hedrad och accepterade, men endast om det blev ett hedersridderskap eftersom jag inte ansåg mig värdig ett fullt ärftligt ridderskap. Dels hade jag försökte också få Forum för levande historia i att uppmärksamma 50-årsminnet av Ungernrevolten: jag skrev ihop ett underlag till en skriftlig fråga som KD:s riksdagsledamot i Utrikesutskottet Holger Gustafsson framställde till kulturministern. Det blev en liten utställning på Armémuseum i samarbete med Ungerska ambassaden och jag närvarade vid invigningen.

Och även om tanken på att bli riddare först var för egen skull och bottnande i ett stort intresse för riddare från barndomen, så fanns också ett element av att på något sätt bidra till att det finns fler riddare. För ridderskapets idé är för viktig för att vara något som är för katoliker. Eller enbart svenska adliga protestantiska män. Att låta vissa värden vara viktiga, låta tro vara viktigt, låta kallet att göra den svage stark igen vara viktigt.

Jag har haft goda relationer med olika dynastiska ordnar och riddarordnar och kunnat lämnat förslag på ett antal personer som antagits som riddare. Något storkors, två storofficerare, elva av kommendörsnivå (vilket i vissa ordnar benämns riddare och är ingångsklassen), tre hedersriddare och en ledamot till Vitézorden, en officer och tre riddare: kanske någon ytterligare. Eller räknat på ett annat sätt, 21 icke-adliga äkta riddare på tio år, dessutom någon befordran i ordensklass och någon person antagen i fler än en orden.

Som person har jag ibland dragits med att jag haft svårt att se mitt eget värde, men jag kan se ljuset i andra – och det är kanske viktigare. Det har gjort att ingen av de namn jag lagt fram för ordnar har avvisats. Det är personer som har goda kvaliteter, intresse av att växa ytterligare och som i allt väsentligt har den nivå som förutsätts.

Att ge möjligheten till ett ridderskap kan ha bidragit till en andlig aspekt i dessa personers liv som kanske inte kommit på plats annars, kanske en större närhet till sin tro. Och en hel del medel har omfördelats från dem som bevisligen kunnat avstå till förmån för dem som bättre behövt dem. Och jag tror att vänskapsband mellan olika personer i Sverige inom och mellan riddarordnar har kunnat åstadkommas, dessutom mellan svenska riddare och utländska sådana.

img_2382-jpg

Far och son

Det roliga nu är att förslagen börjar komma från dem som jag tidigare förordat: förslag som antas, ringar på vattnet. Jag har spelat ut en roll: skönt. Och på ett sätt är det passande att jag som tioårig hedersriddare av Vitézorden har kunnat se min vuxne son erhålla samma hedersridderskap. En cirkel sluts.

Johanniterorden i Sverige har ett elegant motto: Pro Fide, Pro Utilitate Hominum. Kanske har världen blivit lite, lite bättre genom att jag försökt verka i den andan.

Publicerat i Faleristik | 2 kommentarer

Herr Scheels serafimerringning

Det är rätt fascinerande att ha kontakt med Kungl. Maj:ts Orden, därför att det är så långt ifrån tråkigt och dammigt som man först kan tänka sig, när man hör namnet. Det finns alltid något nytt som hänt eller händer, något nytt som planeras!

2016-09-07-11-24-59Dagen började hemma, men jag tittade upp på KMO på en kopp kaffe för att efter sommaruppehållet diskutera olika frågor. Eftersom serafimerringningen för herr Scheel skulle äga rum idag, fick jag frågan om jag ville gå med hedersvakten till Riddarholmskyrkan. En stor ära, och det ville jag förstås inte missa.

2016-09-07 11.46.49.jpgProcessionen utgick från Västra valvet på Kungl. Slottet och gick som vanligt via yttre borggården och vidare ner Storkyrkobrinken mot Riddarholmskyrkan. Fyra trumslagare gick först, följt av tio soldater från Livgardet. Vapenplåten bars av en lång, bra kvinnlig fanjunkare – och det är tydligt att det måste vara en lång person med långa armar, för att kunna se gott och väl över kanten på vapenplåten.

Då den tyske ambassadören nyligen tillträtt och hade fullt upp med andra möten deltog från tyska ambassaden en annan ledande företrädare samt en överstelöjtnant. Från KMO deltog ordenskansler, vice ordenskansler, ordenskanslisten, ordensarkivarien, ordenshistoriografen samt jag själv.

2016-09-07-12-28-07Väl i Riddarholmskyrkan möttes vi i dörren av en herre i frack med svart väst och utmärkelser, mycket värdigt. Vakten posterades och skölden sattes upp under det att serafimerringningen pågick och en avdelning hornmusiker spelade. Efter att vice ordenskanslern presenterat den avlidne i en kort parentation på svenska och tyska vidtog åter hornmusikerna. När de troppat av var det som vanligt fritt att vandra runt i kyrkan och titta på det som intresserar.

2016-09-07-12-29-00För att återknyta till ingressen, en sak av intresse är vapenskölden som sitter ovanför orgelläktaren. Den hade ursprungligen en serafimerkedja runt sig, men runt år 1916 bröts den bort. Nu har KMO sett till att kedjan återställts. Själva klenoden är dock inte klar: det sitter en bild under kedjan som provisorium men inget man tänker på om man inte vet om det. Fiffigt!

Under återtåget från Riddarholmskyrkan kom vi in på hur serafimerringning har gått till på olika sätt sedan ca 1970-talet. Det var inte så länge sedan vapenplåten fördes enskilt och på enklaste sätt från Kungl. Slottet av en företrädare från KMO till kyrkan, jämfört med hur det går till idag med den värdiga inramning som hedersvakten ger. Under en period hängdes vapenplåten upp på de krokar som plåten skulle hänga på efter ringningens slut. Det skruvas fortfarande i små detaljer kring hur allt ska gå till, vilket även framöver gör det intressant att närvara vid ringningarna även för den som deltagit flera gånger. Och för en förstagångsdeltagare måste det vara lite speciellt.

Publicerat i Faleristik | 1 kommentar

Stulen tapperhet 2

Jag har tidigare skrivit om Stolen Valor Act, ett sätt att i USA förhindra personer att bära tapperhetsutmärkelser som de inte erhållit. I går rapporterade The Telegraph att en motsvarande lag är på väg att införas i Storbritannien, populärt kallad ‘Walter Mitty‘ Law. I flera andra länder finns liknande lagar – och någon form av reglering är värd att diskutera även för Sverige.

Publicerat i Faleristik | 1 kommentar

Serafimerringning 7/9 2016 för herr Scheel

Onsdagen den 7 september äger serafimerringning rum i Riddarholmskyrkan för serafimerriddaren och Förbundsrepubliken Tysklands förre president Walter Scheel, som gått ur tiden. Kl. 11.50 ca förs serafimervapnet i procession från yttre borggården i Stockholms slott till Riddarholmskyrkan. Där rings sedan i kyrkklockorna under en timmas tid, mellan kl. 12 och kl. 13. Mer information här!

Det är alltid speciellt att besöka Riddarholmskyrkan utanför sommarsäsongen och när kyrkan normalt är stängd, eftersom det ouppvärmda kyrkorummet ger en känsla av hur det var förr att gå i kyrkan – vilket förväntades varje söndag, året om. Det är också gott att mitt i veckan få ett tillfälle till en stunds kontemplation. Hoppas att många deltar!

Publicerat i Faleristik | Lämna en kommentar

I Stiljournalens podcast


Idag kom VD in med ett brett leende: ”lyssnade just på Stiljournalens podd (avsnitt 30) och där omnämns en viss Jonas Arnell i senaste avsnittet”. Oväntat men glädjande! Diskussionerna ca 10 minuter in handlar om att läsa av ordnar och medaljer för att förstå skillnaden mellan kvantitet och kvalitet och glider flyktigt vidare till vilka källor som finns, men avsnittet handlar om långt mer än faleristik utan annan stil också.

Btw, återställningen av http://arnell.cc/ fortsätter om än i makligt tempo: cirka 20% är klart, övrigt är äldre filer som ersättning för de som försvann i våras. Känner att vissa sidor delvis är av lite mer antikvariskt intresse – sidan om de svenska riddarordnarna var till exempel i slutet av 90-talet den enda källan på internet om dessa ordnar och den byggdes främst på Hieronymussens bok. Annat är dock fortfarande aktuellt och det finns insända uppgifter som jag avser att föra in eftersom.

Publicerat i Faleristik | Lämna en kommentar

Nya amerikanska släpspännen

En kollega (tack Mats B.!) skickade igår en tablå över ett förslag till nya utmärkelser i form släpspännen i amerikanska försvaret, som tillägg till de befintliga. Se bilden här! Om det ser litet ut, klicka på bilden så att den förstoras. Kanske lagom inlägg på en lördagkväll…

Publicerat i Faleristik | 1 kommentar