ICOC – ny webbplats, 2021 års register

ICOC har nu fått en ny webbplats på https://www.icocregister.com/. I anslutning till IV Coloquio Internacional sobre la Nobleza i Madrid 22-23 april sammanträdde ICOC:s generalförsamling den 22 april och diskuterade bl.a. 2021 års register, vilket nu finns på den nya webbplatsen.

Den stora nyheten är kanske Ungerska Vitézorden. Den placerades initialt i grupp B, halvoberoende ordnar, därefter i registret appendix som ridderlig institution ursprungligen instiftad av en stat. I aktuellt register har man lagt den i båda dessa kategorier: orden var 1920-1944 en halvoberoende orden inom Ungern som bestod av ärftliga ridderskap som förs vidare än idag, medan orden i dess senare form med dess tillkomna medlemskap betraktas som en ridderlig institution ursprungligen instiftad under en stat.

Magnetisörens andra band

Nya prov och försök med magneter har ägt rum hemma hos herr Bede med band över axeln (en écharpe) och han delar gärna med sig av erfarenheterna. Håll till godo!

Hej igen! Nu fick jag hem en laddning med magneter igen och gjorde litet tester med mitt gradband som jag bär en écharpe. Jag tejpade fast en på insidan av bandet och en på insidan av frackjackan så att den sitter direkt över axeln. Med lite justeringar så fäster den direkt och glider inte ner det minsta!

Här är en länk till det första inlägget om band med magneter.

Resa med historia

Den här veckan har inneburit en resa i jobbet för att hålla anställningsintervjuer för tjänsten som soldathemsföreståndare för Jämtlands fältjägarkår i Östersund och I 21 i Sollefteå. Hjärtevärmande att få bidra tilll omstarten av fältjägarna, för mitt släktnamn kommer från en Åsell som bytte efternamn då han blev fältjägare.

Nästan lika roligt är att bo på Hotel Gamla Teatern – för under en paus i intervjuerna som hålls i utrymmena bakom scenen hittade jag uppgiften om att hotell inte var husets första syfte: allt började som Goodtemplarhuset i Östersund för IOGT!

Ordenshuset byggdes 1883, men efter att teatern brann ner 1886 började IOGT hyra ut delar för teater, en konstform som hade sin storhetstid fram till andra världskrigets utbrott i Sverige: så småningom filmvisning och mycket mer, bl.a. boxning och brottning(!). Detta pågick till 1979 när Storsjöteatern invigdes – då blev snabbt den gamla teatern omnämnd just så i folkmun. Några år senare blev huset ombyggt till hotell, under överinseende av Jämtlands Läns Museum.

Roligt att oförhappandes hitta en ordenskoppling och IOGT har en fascinerande historia: åren runt 1910 hade man över 100 000 medlemmar i Sverige, för att 60 år senare helt skrota ordensritualer och gradband m.m. vid samgåendet med NTO och är sedan dess inte en orden annat annat till sin förkortning.

EDIT: Jag satt och tittade på ritningen och ser i nedre högra hörnet att ”Sällskapet GV” har den lokalen. Hm. Vad är det? Söker och hittar Gamla Östersund. Årsskift 2011 där kapitlet ”Sällskapet Goda Vänner (GV)” börjar på s. 117. Söker vidare och hittar att ”Ordenssällskapet Goda Vänner” ännu har en adress, den ordenslokal på Frösön som man enligt boken ordnat efter att man var tvungen att flytta ut ur Gamla Teatern 1986. Ännu ett lokalt ordenssällskap som flugit under radarn, det har ingen webbplats och jag har aldrig hört talas om det, så en uppgift för mig blir att lägga till det på arnell.cc. Någon som vet mer? Hör av er!

Övrigt i veckan är att det i tisdags lanserades en ny version av kungahuset.se, vilket phaleristica har skrivit mer om från ett faleristiskt perspektiv. Väl värt att utforska!

Hovkalender 2021 är nu också tryckt och går att beställa via riksmarskalkämbetet, med bl.a. listor över levande innehavare av H M Konungens medaljer. Här ovan ses KMO:s besättning.

Inlägget började i Arnell, och slutar där också: på min namnsdag den 29 mars har Lord Lovat, hövding över klan Fraser of Lovat, låtit meddela att klanen vore hedrad om Arnell (Jämtlandssläkten) – ett sextiotal individer – skulle vilja bära Fraser of Lovats tartan som vänner till klanen. Kuriöst, men väldigt hedrande och roligt.

Hot StuFF – medalj och hedersmedlem

Vilken lördagkväll! Sittning på Herrgår’n i Linköping för studentkåren StuFF som – efter coronafördröjning – äntligen fick fira 25 år, toppen på en jubileumsvecka. Med mig hem har jag inte bara minnen, utan diplom som hedersmedlem med en exceptionell handtillverkad medalj, i alla stycken ett förnämligt hantverk från StuFF:s studentombud. En akademisk medalj för mig att bära tillsammans med Östgöta nations i Linköping medalj i guld, som jag fick 1993 för kalligrafi och textning i nationens nya Liggare.

Den 26 oktober 2021 beslutade StuFFs styrelse att till StuFFs fullmäktige nominera tre personer som StuFFs hedersmedlemmar och det blev också fullmäktiges beslut den 8 december 2021: den förste kårordföranden för StuFF 1996/97, men även de sista kårordförandena för StuFF:s två föregångskårer 1995/96 vilka ledde sammanslagningsarbetet. Av olika skäl var dock de andra två förhindrade att närvara på helgens sittning – som nog var den bästa jag varit på hittills, med fina tal och inslag av LiHtösen och Linköpings Indiekör.

Mitt första studentkårsengagemang var i kårfullmäktige för LUSIL (Lärarutbildningens studentkår i Linköping och Norrköping) 1993/94 som företrädare för Grundskollärarsektionen (sektionerna hade mandat i kårfullmäktige utifrån antal studenter och sektionerna tillsatte platserna). Under våren stod det klart att LUSIL inte hade några kandidater till ny styrelse. Lite kris, eftersom vi den här tiden hade kårobligatorium: LUSIL skulle komma att uttaxera höstens terminsavgifter från studenterna utan att ha någon vid rodret. Universitets rektor var bekymrad. Lösningen blev att sektionsordförandena för de fyra största lärarsektionerna (Grus, Gysek, Slöjd och Nöff) och några ytterligare lärarstudenter, bl.a. jag, bildade interimsstyrelse hösten 1994 utan heltidsarvoderade med syfte att slå ihop spillrorna av LUSIL med SUL till årsskiftet. Studentkåren vid Universitetet i Linköping, SUL var – trots namnet – studentkåren för hum-sam-utbildningarna = all grundutbildning utom lärarutbildning inom fil. fak.

Skälet till att tanken uppkom var bl.a. att universitetet samtidigt beslutat ena den organisatoriskt spretiga filosofiska fakulteten. Över en rad år hade lärarutbildningen ett eget beslutsorgan, hum-sam ett annat, och TEMA som då enbart bedrev forskning hade ett tredje. Men det fanns ingen överordnat beslutsorgan för den samlade filosofiska fakulteten, att avhandla fakultetsgemensamma frågor och skiftet skulle ske 1 juli 1995. När vi kommit en bit in på hösten och LUSIL börjat rulla så smått, så insåg vi att det kanske skulle vara bäst att skjuta fram kårsammanslagningen till 1juli 1995 för att hinna återsstarta och synka mot universitetets förändring.

Jag tog grundskollärarexamen jul 1994 och fick förtroendet att arbeta heltid våren 1995 som utbildningsbevakare för att ytterligare öka trycket i LUSIL. Övriga kårstyrelsen kvarstod i sina ideella roller. Men efter att ha arbetat någon månad så insåg vi att tiden inte skulle räcka till, det var för stort arbete i förhållande till all verksamhet som skulle återstartas och framdrivas att även hinna med sammanslagningen. Därför sköts den fram ytterligare ett år, och under det året var jag kårordförande. Det tror jag var klokt. 1995/96 var ett bra år där LUSIL och SUL hann lära känna varandra som kårer, förstå varandras egenheter och hitta bra kompromisser kring hur StuFF skulle organiseras. Därför väldig roligt att StuFF hållit i 25 år – det är den kår som längst tagit hand om filosofiska fakultetens studenter sedan Linköpings universitet bildades 1975.

Sedan StuFF bildades har lärarutbildningen över åren ibland varit en del av filosofiska fakulteten, ibland ett eget delområde. Nu är tydligen Utbildningsvetenskap på väg att bli en egen fakultet inom Linköpings universitet, och frågan är vad som händer då med StuFF. Kanske LUSIL utklyvs ur StuFF igen – men tills dimman klarnar i fakultetsfrågan siktar jag in mig på StuFF 50 år 2046…

Magneto eller Ett tilldragande sätt att bära utmärkelser

Den gode Stefan Bede har ytterligare experimenterat med olika sätt att hålla utmärkelser på plats (Del ett, Knapp och kardborre i nacken). Den här gången handlar det om starka magneter(!) och ett gradband i ett ordenssällskap: sådana bärs utanpå frackrockens slag.

Del två i serien ”hur få grejerna på plats så att jag kan fokusera på att ha trevligt” är ett mycket lyckat test med neodymmagneter. De beställde jag online från alerma.se med artikelnr 09.C046. Supertunna och mycket kraftiga. Den ena tejpas med silvertejp under kragen så långt ner som möjligt och den andra följaktligen på baksidan av bandet så högt upp som möjligt. Sedan är det bara att ta på sig frackjackan och sedan klickar bandets magnet fast sig och sitter stenhårt under hela kvällen. Två magneter inkl. frakt 150 kr.

Lyckade prov och försök, där en liten fastsydd tygficka för magneterna kanske skulle kunna vara en långsiktigare lösning.

Det skulle vara möjligt att ha flera magneter än två, om man bara får polariteten rätt genomgående, så att + möter -. Det skulle ex. kunna betyda att man skulle kunna fästa ett medaljband mot skjortan med magneter och att sedan koppla på fracken och gradbandet, fast möjligen blir det för låst, skjortan och frackrocken behöver kanske kunna röra sig olika inbördes när man rör sig. 🤔

En annan fundering är att det där skulle kunna fungera för gradband inom ordenssällskap som bärs en écharpe, från axel till höft, vilket ofta är de högre graderna. Från bl.a. Stora Amaranterorden har jag tidigare sett att sådana kan halka runt lite och i värsta fall glida av från axeln, inte minst vid dans.

Det viktiga är dock att fortsätta experimentera och försöka hitta ytterligare fiffiga och eleganta lösningar, även om de kan vara okonventionella. Allt som bidrar till att fler bär utmärkelser snyggt och rätt måste ses som vällovligt.

Mina dynastiska ordnar

Jag har på senare tid fått flera frågor om de dynastiska ordnar jag erhållit. Jag har inte gjort så stor sak av det, men för tydlighets skull vill jag för en bredare krets nämna att jag sedan en tid lämnat dem bakom mig, av flera skäl.

Det betyder inte att jag ändrat min syn på denna typ av ordnar: de har fortsatt en viktig roll att spela ur andliga, karitativa och kulturella perspektiv – men för andra, inte för mig.

Ett decennium!

Så har ett decennium gått sedan jag startade bloggen. Stort tack för alla som läst, kommenterat, lämnat uppslag, skrivit inlägg. Det har varit en givande resa!

Sista året jag arbetade som tjänsteman i KD:s riksdagskansli 2011/12 hade en av ”mina” riksdagsledamöter startat en blogg – ett socialt medium som då slog igenom – för att möta väljarna på ett modernt sätt. Han hade påbörjat arbetet och jag övertog administrationen samt stod för en del uppslag till inlägg. Men det var tämligen få läsare.

Kanske mediet inte föll sig naturligt för partipolitik, men Hur svårt kan det vara? funderade jag då. Jag kunde hantera en blogg rent administrativt genom publiceringsverktyg, jag hade kunskapen och jag hade också en läsekrets genom arnell.cc. Sagt och gjort, den 2 mars 2012 lade jag upp det första inlägget: Några tankar efter frackfesten.

Kul att gå tillbaka och läsa! Jag var på en frackfest för några veckor sedan och jag tänkte på samma sätt, ville skriva liknande typ av inlägg. Inte för att mästra och ha rätt – utan för att ge bärare av utmärkelser möjligheten att känna att de gör rätt, att allt sitter snyggt och korrekt. Kungl. Maj:ts Orden – statschefens ordens- och medaljkansli – har publicerat en handledning för bärande av utmärkelser, men den tycks ännu inte riktigt ha nått ut överallt. Här är därför en länk till pdf:en: Att bära ordnar och utmärkelsetecken. Kort handledning utarbetad av Kungl. Maj:ts Orden 2010 (2:a reviderade upplagan 2019). Ladda ner, skriv ut, läs och förbättra. Sprid och förstärk, ge vidare till alla som har utmärkelser som de kan bära, så att de bär rätt! 🙂

Av olika skäl har inläggsfrekvensen skruvats ned något, jag skriver inte lika ofta som jag gjorde tidigare, men bloggen är en försvarlig bank av inlägg som jag hoppas och tror kan inspirera till läsning och kunskapsutveckling från första inlägget hela vägen till idag.

Från förtjänsttecken till Tamaraorden

Som bekant delar kungahuset av Georgien ut Helgondrottning Tamaras orden och det är kanske kan vara intressant att lära mer om dess ursprung som belöning för självständighetssträvanden i flera olika former under 1900-talet.

Greve Friedrich Werner von der Schulenburg, f.d. vicekonsul i Georgien, grundade Georgiska legionen 1915 medan han som tysk officer var knuten till ottomanska armén. Med stöd från den Berlin-baserade Kommittén för ett oberoende Georgien satte Schulenburg upp legionen, som kom att vara en enhet inom den ottomanska armén. Legionens högsta kommenderande officer var den tyske löjtnanten Horst Schliephack, medan den högste georgiska officeren var generalmajoren Leo Kereselidze.

Det finns en webbsida som går igenom utmärkelsens tillblivelse. Ursprungligen instiftat av Kommittén för ett oberoende Georgien som Georgiska legionens förtjänsttecken (Abzeichen der Georgischen Legion) efter förslag och design tidigt 1916 från Horst Schliephack. Den kom snart att kallas ”Tamaraorden” från porträttet på helgondrottning Tamara i tecknets mitt. Intressant att se att emaljen på 1:a klass ursprungligen var svart och röd vilket – med det vita silvret – då var färgerna för de georgiska nationella självständighetssträvandena. Georgiska legionen upplöstes under 1917 utan att ha uppnått sina mål.

Georgiska legionens förtjänsttecken övergick till den kortlivade första republiken Georgien 1918-1921, genom att krigsministern i order 5352 i dess tyska version beslutade: Für die Verdienste in Georgien wird hiermit den Offizieren und Mannschaften der deutschen Truppen in Kaukasus die nach dem 4.November 1918 in Georgien verblieben sind, das Recht zugesprochen, den Orden der Heiligen Tamara zu tragen. Det var nu alltså en belöning för Tyska Kaukasus-expeditionen. Efter första republikens fall delades utmärkelsen delats ut av georgiska grupper i tysk exil från 1922 samt från 1941. Slutligen har utmärkelsen förnyats av kungahuset av Georgien som Helgondrottning Tamaras orden i två klasser vilket är den femte versionen av utmärkelsen.

Hemsidan är viktigt eftersom den kompletterar en annan sammanställning som jag sett tidigare här. Skillnaden ligger i att den senare webbplatsen inte tar upp återupplivningarna från 1922 och 1941, men den omnämner utmärkelsetecken som enligt ovan stammar från dessa perioder samt har mer material om kungl. Georgiska Tamaraorden. Här visar det sig också att flera tyska generaler erhållit utmärkelsen i någon av de tidiga formerna.

Knights of Justice of Peace

Varde riddare! I speak and it is so!

Nej, så fungerar det inte. Varken jag eller någon annan privatperson kan göra någon till riddare. Idag kan riddare kan endast utnämnas genom att en statschef ger riddarvärdigheten till någon direkt (som i Storbritannien med Knight Bachelor) eller i formen av ett ridderskap i en riddarorden. För f.d. regerande furstehus kan det också i vissa sammanhang vara passabelt.

The Chartered World Order of Knights of Justice of Peace – med ett Commandery of Sweden – har dock ingen koppling till statschef, och därför är det inte en äkta riddarorden – trots att orden strävar efter höga målsättningar. För svenskt vidkommande är denna orden därför per definition ett ordenssällskap, med vilket följer att riddarvärdighet och eventuella ordenstecken endast har giltighet och kan användas inom ordenssällskapet, men inte utom detsamma.