Svenska hjältar, berömlig gärning och medaljförslagsställande

Hjältar. De finns – de sätter sitt eget liv och säkerhet åt sidan för sin medmänniskas skull – se aktuellt exempel här. Men hur uppmärksamma och belöna deras insatser?

Under slutet av 90-talet och in på 00-talet har galorna tagit plats. Tv-sänt glitter och glamour som lyfter fram olika insatser för att hjälpa och bistå andra i svårigheter. Bra! Men vad händer när strålkastarna slocknat? Vem minns deras insatser då? Vad minner om deras insats?

Det går inte att komma ifrån att en medalj är ett konkret uttryck för tacksamhet och erkänsla. En bärbar medalj tillför en viktig dimension till belöningen. När utmärkelsen inte kommer via privata initiativ som Aftonbladet eller TV4 utan Sveriges regering, så lyfts betydelsen av denna insats.

GMbgRegeringen har inte varit dålig på att lyfta fram sina förtjänstmedaljer. Jag vågar påstå att regeringen över längre tid har varit urusel på det. Framförallt är jag förvånad över att medaljen ”För berömlig gärning” (för svenska medborgare, motsvaras av medaljen ”Sui Memores” för utländska medborgare) inte lyfts fram. Denna medalj förlänas för att rådigt och modigt ha räddat en människa i livsfara. Medaljen finns i guld av åttonde (GMbg8) och femte storleken (GMbg5) och i silver av åttonde storleken (SMbg8).

Det kan vara värt att hålla i minnet är att detta inte är ”politisk” belöning: utdelande av medaljer ligger på regeringens bord oavsett politisk färg på sittande regering.

I ett försök att popularisera medaljen För berömlig gärning (som även tangerar övriga regeringsmedaljer): hur skriver man ihop ett medaljförslag om t.ex. GM/SMbg för livräddande insatser? Vem ska det lämnas in till?

Som framgår av ”SB PM 2006:1 regeringens Belöningsmedaljer och Professors namn” är tanken att statsråden själva ska komma på och ta initiativ till medaljer. Förslagen kan också komma från myndigheter ”eller andra”. När det gäller medaljen ”Illis Quorum” är det kanske mer naturligt med myndighetsinitiativ eller statsrådsinitiativ eftersom dessa rimligen borde ha näsa för att hitta personer som stått för exceptionella insatser och belöna dem efter förtjänst. Men när det gäller GM/SMbg är det kanske mer upp till gruppen ”andra” att bistå regeringen i att finna lämpliga kandidater att förläna medaljer till.

Först bör man stämma av om den som gjort förtjänsterna verkligen vill att man lämnar in ett medaljförslag. I sammanhanget bör också göras klart för den eventuella mottagaren att ett inlämnat förslag kanske når framgång, och som jag lärt mina barn: ”säger jag kanske, så betyder det i stort sett nej”. Detta för att inte i onödan driva upp förhoppningarna.

Därefter måste ett medaljförslag måste tas fram, med ett förslag och en motivering. Till exempel ”Jag föreslår att N.N. förlänas medaljen ”För berömlig gärning”. Motiveringen görs så fyllig och beskrivande som möjligt, där förtjänster beskrivs så sakligt som möjligt. Förslagsställaren kan argumentera för en viss valör eller en viss storlek, men äger inte det beslutet. Kan fler skriva under förslaget, gärna för förtjänsterna relevanta personer i tyngre befattning, så ökar sannolikt chanserna till medalj. Det ultimata i denna väg är sannolikt en landshövding, eftersom det är regeringens representant lokalt.

Förslaget insänds därefter till berört statsråd. Ärendet beredas därefter i det departement inom vars område den presumtive medaljören verkat. Därefter gemensambereds medaljförslaget med Statsrådsberedningen (rättschefens kansli), därefter diskuteras vid en lunchberedning eller annan beredning i statsrådskretsen innan medaljförslaget blir ett beslut av regeringen att tilldela medaljen. I beslutet ingår vilken valör och storlek samt vilket statsråd som ska överräcka medaljen m.m.

Negativa beslut fattas inte: Om statsrådet under beredningsgången kommer fram till att medaljförslaget inte gillas (och kommer att lämnas utan åtgärd) tillhör det dock god ton att statsrådet meddelar förslagsställaren att man inte kommer att gå vidare med förslaget.

Med denna lilla skiss borde fler medaljförslag kunna ställas. Det står i regeringens pm att GM/SMbg sällan utdelas, närmast underförstått att den bör utdelas sällan. Varför? Om förtjänsterna är de rätta borde den kunna utdelas mycket oftare, eftersom det svårligen kan gå inflation i livräddande insatser.

Någon kanske invänder i att bärbara medaljer sällan bärs. Det kan vara sant. Originalmedaljerna bärs till högtidsdräkt, miniatyrerna till högtidsdräkt, smoking eller kavaj. Men det fordras inte sällan deltagande i bal, medlemskap något ordenssällskap eller andra rätt högtidliga tillställningar för att miniatyr ska bli aktuellt. Bärbarheten som möjlighet är ändå intressant jämfört med medalj utan band avsedd att förpassas till bokhyllan, vitrinskåpet eller byrålådan. Det kan också vara idé att flagga för det goda privata initiativet med liten medaljrosett för kavaj, på samma sätt som Konungens medalj. Ursprungligen ett initiativ för utmärkelsen ”Nit och Redlighhet” men passar även GM/SMbg eftersom bandet är samma för alla regeringsmedaljerna. Det gör medaljen mer bärbar.

Galor är inte galet och medial uppmärksamhet är inte mediokert, men det finns en inte obetydlig knorr i att regeringen lyfter fram insatser att rädda liv genom medaljutdelande. Att belöna den som osjälviskt sträcka ut handen till en medmänniska i livsfara visar de viktiga värderingar och principer som den svenska regeringen – oavsett politisk färg – ställer sig bakom.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s