Etikettarkiv: Svärdsorden

Riddare med stora korset av Svärdsorden

Wikipedia har en separat artikel om RmstkSO1kl o. 2 kl, framförallt en lista med alla förläningar och i många fall bilder och vidarelänkar till ytterligare material. Det är i sommar 225 år sedan Hertig Karl av Södermanland, sedermera kung Carl XIII, erhöll denna utmärkelse som förste mottagare och det är 71 år sedan Gustaf Mannerheim, marskalk av Finland, blev den senaste mottagaren. Med tanke på Sveriges ökande engagemang i fredsbevarande insatser runt om i världen är det synd att Svärdsorden, särskilt dess utmärkelser för strid, inte förlänas idag.

schwertbrderhh1När RmstkSO1kl o. 2kl bärs av innehavare av Serafimerorden inträffar något intressant: Serafimerordens kraschan över ett enkelt upprest svärd eller två korslagda svärd för tillsammans tankarna till Livländska ordens/ Svärdsbrödraordens symbol. Och denna är Svärdsordens legendariska ursprung.

Kungen i kedjor

Bildkälla: Kungl. hovstaterna 2013Äntligen! Kungl. Hovstaterna rapporterar på sin webbplats om att H.M.K. har avtäckt ett porträtt där Kungen – som stormästare/Herre och mästare för de svenska riddarordnarna – bär Serafimerordens, Svärdsordens, Nordstjärneorden och Vasaordens kedjor (räknat utifrån och in): till detta Serafimerordens kraschan över Vasaordens kraschan då Vasaorden av storkorsen är högst i rang. Mycket glädjande att se Svärds- och Nordstjärneordens kedjor på plats.

Runt halsen bär Kungen ordenstecknet som Storkommendör av Danska Danneborgsorden, en särklass som är förbehållen kungligheter (hade förstås varit trevligt att se RCXIII:sO i stället, eller HedRJohO). På bröstet, under kedjorna, bärs också de fyra kungliga minnestecken Kungen brukar bära: GV:sJmtII och GVIA:sMM i serafimerblått band samt norska HVII:sMM och OV:sMM i rött band.

kungen1_94428250Vid sitt trontillträde och bröllop, likaså H.K.H. Prinsessan Victorias bröllop, bar Kungen bara endast Serafimerordens och Vasaordens kedjor. Svärdsorden bars i band om halsen och Vasaordenskraschan under Serafimerordens kraschan. Noterar först nu att H.M.K. på sitt bröllop även bar kraschan för Storkors av första klassen av Tyska Förbundsrepublikens förtjänstorden, en artighet mot Silvias hemland.

Jag tror att många intresserade har hoppats på att Kungen någon gång skulle bära alla ordenskedjorna och det är mycket välkommet att så nu skett i porträttform. Förhoppningsvis får vi ser mer sådant även IRL.

Serafimerfynd i Arnellsk julstädning

Den faleristiska bokhylledelen i det Arnellska hemmet har länge vuxit genom att varje hyllplan har fyllts på djupet samt på höjden med böcker liggande på de stående. Igår och i förrgår gjorde jag en omflyttning där några meter statskalendrar, adelskalendrar och försvarsmaktsrullor fick ny hemvist i en bokhylla i källaren. Det ledde till ett stort antal fynd bland material som pressats in på plats och sedan helt glömts bort: häften, böcker, blad, ark, kuvert, medlemskort m.m. som köpts via Bokbörsen, Tradera och antikvariat.

Äldre dottern tittade fascinerat på pappas utplockade högar och fastnade för två tryck i stort format från 1748 – just för deras ålder. Rätt häftigt för en tolvåring att hålla i en spröd 264-åring och en utmaning att försöka avkoda de tryckbokstäver som i vissa fall skiljer sig rejält från dagens bokstäver. Till vänster, ett tillägg till ordensstatuterna för Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden, daterat 3 maj 1748 vilket innehåller (sedermera ändrat) föreskrift om att ingen kan bli kommendör utan att först ha blivit riddare. Vid grundandet blev några framstående och förtjänte män kommendörer direkt, men med invigningen av ordnarna avklarad lades en befordringsgång fast.

20121221-230642.jpg

TIll höger, högvälborne greven Carl Gustaf Tessins tal i Riddarholmskyrkan ”På then den förnyade Serafinske Ordens=dagen i Swerige then 18. april, 1748.” Väldigt intressant eftersom det är lite av en programförklaring: i talet lyfts kallet som riddare fram, det ansvar det innebär. Eftersom både Serafimerorden och Svärdsorden inte sågs som nyinstiftande förtjänstordnar utan ”förnyande” av urgamla riddarordnar är det egentligen kanske naturligt och konsekvent, men ändå lite av aha-upplevelse. Av tradition kallas de svenska statsordnarna/förtjänstordnarna fortfarande för de kungl. riddarordnarna och texten ger kanske lite bakgrund till varför det är så.

Talet – som inte är särskilt långt – vore kanske intressant att återge inom ramen för Vapenbilden. Ett utdrag:

I Swenske Riddare och Män, hwars kall är, at, under rådplägning, skärpa eftertankan, och rödja wägen till målet, warer otröttade, oförtrutne och redlige uti skiötzlen af hwad Eder åligger: The fattigas sak ware Eder angelägenhet: Rikets säkerhet Edert syfte: Konungens ära Eder frögd: Ständernas frihet Eder ackt: Thet allmännas trefnad Eder skatt: Och Efterwerldens tack Eder belöning!

Tillbaka i gamla Johanniterordens kyrka

20121202-012041.jpgLördagen har tillbringats i Eskilstuna och på dop för systersonen i Fors kyrka. Här döptes min ena syster när jag var 6-7 år och jag minns fortfarande fascinationen över skeppsmodellen i vapenhuset, de adliga begravningsvapnen och den bleka och blodiga Kristus-statyn framme vid koret.

Här konfirmerades jag också, men det är först i vuxen ålder som jag förstått att denna kyrka tillhörde gamla Johanniterorden 1307 – ca 1529-1533, d.v. s. den odelade och katolska orden före reformationen. Det känns märkligt att gå och tänka på de ordensbröder som verkade då, och att det finns ordensbröder och -systrar av denna orden verksamma i Sverige i dag. Det är 500-700 år dem emellan.

Även om de johannitrar som verkade i Sverige under medeltiden var munkar och inte riddare, så finns ändå en ridderlig koppling synlig i kyrkan. Bland de vackra begravningsvapnen: en tidig Riddare av Svärdsorden, som låtit ordenstecknet synas under skölden.

20121202-012223.jpg

1902 års ordensstadga

För ett antal dagar sedan ropade jag in 1902 års stadgar för de svenska riddarordarna på Tradera. En tunn, men jättelik (ca 40 x 26 cm ) häftad bok. Stadgarna innehåller allt om de olika ämbetena i Kungl. Maj:ts Orden, ordenstecknens utseende, om regleringar kring bärande av olika ordnar, samt mot slutet fotografier över de olika tecknen. Mycket spännande läsning!

EDIT: här stod fram tills nyss en spekulation om kvinnligt ordensbärande före 1952, men den gode Andreas Anderberg var vänlig nog att inte låta mig trampa runt med foten i klaveret utan pekade mig till en bortglömd bekanting i ena hörnet av bokhyllan: Kleberg, Johan (red.) (1935-1936). Kungl. svenska riddarordnarna. Stockholm: Skandinaviska biografiska Förlaget A/B. I verkets första del finns ordensstadgarna av 24 november 1902 med därefter vidtagna förändringar. 3 § inleds nu ”Serafimerorden bäres av Sveriges Drottning” och ändringen är daterad 28/4 08. Så var det med det, tack Andreas! Man blir aldrig för gammal för att göra misstag, men inte heller för gammal för att lära.

Bildning – svenska (och utländska) ordnar samt boutoner

http://www.icollectall.com/ finns en avdelning som heter Orders and Medals. Väl värt ett besök för den som vill titta på bilder och lära mer om de svenska ordnarna (eller ett antal utländska ordnar). Enklast är nog att klicka på ”Last” så man kommer till den sista av de sex undersidorna – där finns länk till Vasaordens lägsta klass – och därefter backa ett steg, så kommer man till resten om de svenska riddarordnarna och en del specialområden. På http://www.ordersandmedals.net/ finns också en gammal avdelning om Sweden, lite ouppdaterad och med någon felaktiga länk men fortfarande med intressanta bilder. Tack till Sven Vik för att han gör sina samlingar tillgängliga genom dessa webbplatser!

Mer bilder! Nu på boutoner (till kavaj m.m.) från olika länders ordnar. Den bästa sammanställningen jag har sett hittills på Internet, även om den är långt från komplett. Se och njut på  http://www.frontiernet.net/~jackiebush/Rosette.html och klicka vidare till boutonens historia. Notera att bouton heter rosette på engelska.

Kvinnor och de svenska riddarordnarna: i synnerhet fyra kommendörskor

De svenska riddarordnarna var mellan 1748-1908 förbehållna män. Men ingen regel utan undantag. Det första sådana är kejsarinnan Katarina II av Ryssland, som utnämndes till Riddare(!?!) av Serafimerorden 1763. Att så skedde förvånade kanske inte: Katarina var systerdotter till kung Adolf Fredrik av Sverige.

År 1908 infördes en stadgeändring: Sveriges drottning bär Serafimerorden. Detta år blev dels änkedrottning Sofia (till kung Oscar II), dels drottning Victoria bärarare av Serafimerorden (enl. serafimervapnet ”Utn.”, enl. Nordenvall ”Bärare”). Detta upprepades sedan för tillträdande drottning Louise 1950: hon fick blev bärare av Serafimerorden vid kung Gustav V:s frånfälle.

Efter andra världskriget tillträder inte bara en ny kung, det är också en ny tid. Kung Gustaf VI Adolf beslutade år 1952 att de svenska riddarordnarna ska kunna förlänas till både kvinnor och män. Präster strider inte med vapen (utan med tron) och de blir därför ”Ledamöter av andliga ståndet”. Även kvinnor var icke-stridande och benämningen kom därför att bli ”Ledamot” i stället för ”Riddare” i Serafimerorden samt den lägsta och femte ordensklassen av de övriga tre ordnarna.

”Hagasessorna” Margaretha, Birgitta, Désirée och Christina kom år 1952 som kungens sondöttrar att bli såväl Kommendör med stora korset av Svärdsorden och Nordstjärneorden som Ledamot av Serafimerorden. Eller uttryckt på traditionellt sätt, Ledamot och Kommendör av Kungl. Maj:ts Orden (LoKavKMO). Detta uttryck speglar att i princip endast Kommendör med stora korset av Svärds-, Nordstjärne- eller Vasaorden kan bli Riddare/Ledamot/av andliga ståndet i Serafimerorden.

Enligt Nordenvalls bok kom drottning Louise och svenska prinsessor som inte var kungens döttrar och inte var ingifta i annat kungahus att utnämnas till LoKavKMO 1952, men tydligen utan att samtidigt erhålla separat utnämning till Kommendör med stora korset av Svärds- eller Nordstjärneorden. Detta gäller drottning Louise samt änkeprinsessorna Sibylla och Ingeborg. Två svenska prinsessor som var ingifta i Danmarks kungahus blev inte LoKavKMO 1952. Prinsessan Margaretha och drottning Ingrid blev i stället LSerafO 1960 resp. 1965 vilket betyder att de fick Serafimerorden som utländska kungligheter, inte som Sveriges prinsessor.

Men tillbaka till ”Hagaprinsessorna”: de fyra är tydligen de enda svenska kvinnor som separat utnämnts till Kommendörer med stora korset av Svärdsorden och alla fyra lever fortfarande! Tråkigt nog syns det inte: damer av Kungl. Familjen bär av tradition ”endast” Serafimerorden samt Kungens miniatyrporträtt i serafimerblått band. När nu Försvarsmakten har en ökande rekrytering av kvinnor – när får vi se nästa ”kommandora” av Svärdsorden?

En Stålnacke väl värd namnet har gått bort

Enligt dagens (18/8) DN har Torsten Stålnacke FMSMsis VGM FNMONUC FNMUNFICYP gått bort, en av de mest omskrivna Kongoveteranerna. Han blev legendarisk genom en insats för att stoppa en massaker, där Katangas gendarmer sköt från pansarbilar rakt in i ett flyktingläger. I denna insats var furir Stålnacke chef för en granatgevärsomgång med två ytterligare soldater. Då omgången kom under beskjutning hamnade hans två soldater i chock. Men sitt granatgevär lyckades han slå ut en kulspruta men fick inte med sig soldaterna i framryckning. Han tog då helt sonika ett par granater och framryckte helt ensam. Här slog han ut en pansarbil och nära stående soldater försvann. Under beskjutning växlade han ställning i sidled för att slå ut en andra pansarbil som utövade hårt tryck mot plutonen på hans högra sida.

”Just när Stålnacke skulle trycka av var det som om något exploderade i munnen på honom och han kunde inte andas. Han hade träffats i nedre delen av ansiktet, bl.a. hade käkbenet slitets bort. Under några sekunder, berättade han senare, trodde han att han skulle dö, men han lyckades kräkas upp tungan, som hade fallit ner i luftstrupen. Sedan tog han sitt vapen och sprang tillbaka sina kamrater.

Han lyckades genom tecken få den ene av soldaterna att ge sig tillbaka. Den andre stod bara kvar apatisk. Stålnacke försökte förgäves få honom att bära granatgeväret. Han tog då själv vapnet och lyckades genom tecken och knuffar få med sig sin svårt chockade kamrat. De klättrade över en järnvägsbank och ett två meter högt staket. Stålnacke måste hela tiden hålla i tungan och se till att han fick med sig sin kamrat. Sjukvårdarna sprang dem till mötes från ambulansen som stod bakom ett hus. Med högsta fart fördes Stålnacke och den chockade kamraten till Röda korssjukhuset. Strider pågick runt om sjukhuset, och de sårade måste tillryggalägga de sista hundra meterna till fots i språng utefter husväggarna. Cipolat opererade omedelbart.” (s. 203 i Wærn, Jonas (1980). Katanga: Svensk FN-trupp i Kongo 1961-62. Stockholm: Atlantis. ISBN 91-7486-157-3)

När Stålnacke och andra från denna insats skulle dekoreras uppstod tydligen problem. Svärdsordens vanliga klasser gavs för mångårig förtjänst, och Svärdsordens krigsutmärkelser liksom guldmedaljen ”för tapperhet i fält” var inte möjliga eftersom Sverige inte var i krig. Den enda utmärkelse som hade lite friare kriterier var Vasaorden och det blev därför Vasamedaljen som annars gavs för ”allmänt medborgerliga förtjänster” som fick användas. Den 10 maj 1962 fick Stålnacke och fyra andra svenska kongoveteraner mottaga denna medalj med motiveringen ”för ådagalagt synnerligt mod och behjärtansvärt handlingssätt till räddande av människoliv i Kongo september 1962” (sid. 226 i Carl Sjöstrand, red (2006). ”Särskilda belöningsmedaljer”. Utlandsstyrkan i fredens tjänst. Försvarsmakten. ISBN 91-7843-225-1)

Överfurir Stålnacke blev tilldelad Försvarsmaktens medalj för sårade i strid på Veterandagen den 29 maj 2012, i Stockholm. Frid över hans minne!

Kungliga ordnar i Kungliga magasinet

I den lokala butikens tidningshylla upptäcker jag nya numret, det andra i ordningen, av Kungliga magasinet. På s. 115-116 fortsätter reportaget från första numret om de kungliga ordnarna och besöket på Kungl. Maj:ts Orden där ordenskansler Ingemar Eliasson och vice ordenskansler Staffan Rosén är ciceroner. I detta nummer fokuseras på Svärds-, Nordstjärne- och Vasaorden, medan det första numret hade fokus på Serafimerorden. Precis som i första numret, ett trivsamt om än kort inslag med fina bilder. I tidningen i övrigt finns – i och med rapportering av högtidligheter i olika kungahus – en hel del bilder på olika utländska ordnar. Samt en och annan oäkta, för den som är skarpögd.

24 juni – Sankt Johannes Döparens dag

Av alla dagar på året finns det nog ingen som har en så stark koppling till ridderlighet över tid och rum som Sankt Johannes Döparens dag den 24 juni.

Detta eftersom detta helgon är knutet till en riddarorden som räknar år 1048 som sin startpunkt. Idag kallas den formellt Suveräna Militära och Hospitaliära Orden av Sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta, men är mer känd under sin kortform Suveräna Malteserorden.

Helgonet framgår till exempel i ordens bön börjar: ”Herre Jesus Kristus, Du har funnit mig värdig att tjäna Dig i Sankt Johannes av Jerusalem riddarorden. Jag bönfaller Dig ödmjukt att Du på förbön av den saliga Jungfrun av Philermos, den helige Johannes Döparen, den salige Gerard och vår Ordens alla helgon, i Din nåd låter mig förbli trofast mot vår Ordens traditioner. /…/” Denna dag uppmärksammas av Malteserordens skandinaviska association bland annat genom att i sitt kalendarium lyfta fram mässor lämpliga för ordensmedlemmarnas besök.

Eftersom orden har funnits i över 900 år har den kunnat sätta en prägel på olika saker. Den korsform som i första hand förknippas med riddarordnar kallas till exempel för ett malteserkors (Maltese cross, Malteserkreuz, croix de Malte, Cruz de Malta). De svenska statsordnarna (Serafimerorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden) har som gemensamt element att de alla utgår från ett vitt malteserkors.

En avläggare till denna katolska riddarorden är protestantiska Johanniterorden i Sverige. Även har lyfter man fram Johannes Döparen, till exempel i Johanniterhymnen (en bit ned i förra länken). En glädjande nyhet för Johanniterordens hjälporganisation Johanniterhjälpen är att Johanniterhjälpens styrelseledamot Peter Åkerhielm för två veckor sedan valdes till ny ordförande för JOIN, ett samverkansorgan för de fyra nationella Johanniterordnarna i Tyskland, Nederländerna, Sverige och Storbritannien samt Malteserorden.

Ytterligare en grupp som är berörda av Sankt Johannes Döparens dag är frimurare eftersom han är murarnas skyddshelgon. I det svenska systemet (Swedish Rite, praktiserat i Norden) som förutsätter kristen bekännelse kallas den logetyp som en ny medlem först ingår i för en Johannesloge och i de högre graderna görs vissa ridderliga kopplingar.

Inom frimureriet finns ett system med utväxlande av erkännanden mellan nationella frimurarorganisationer. Så är till exempel Svenska Frimurare Orden (SFMO) – lite förenklat – den allmänt erkända frimurarorganisationen för Sverige (men man har även ett mindre antal svenska loger i Finland med Finska storlogens gillande utifrån våra länders gemensamma arv).

SFMO skiljer sig dock lite i det att en kristen bekännelse förutsätts för medlemskap. I andra länder kan tro på A Supreme Being (monoteistisk Gud) vara förutsättningen. Enligt Finska storlogens medlemstidning kommer storlogen med SFMO:s gillande att etablera en blå loge (motsvarande Johannesloge) i Stockholmsområdet som i så fall skulle ha detta lite bredare krav, vilket innebär en spännande utveckling för frimureriet – under Sankt Johannes Döparen.